Rättvis fördelning av hemmasysslor

Kul med andra intryck. Vi uppehåller oss onekligen i andra cirklar. Känner exakt 0 personer som inte har städerska.

Men kul att din tant köttar på med kvasten, för du har väl inte fallit dit och småsimpat genom att köpa henne en dammsugare som hjälp?

Har ingen aning. Har gjort vare sig det ena eller det andra sen Sundsvall brann. Med skillnaden att min fru inte heller har gjort det. Bara så landet ligger i mitt hood.

Min fru kanske kan lära din fru hur man städar

Lugnt. Hon kan nog men behöver inte. Vissa osköna saker betalar man sig ur.

Bra feedback. Dock har du fel, det är exakt nettoarbete man mäter. Definition av arbete är nämligen just hur betingande man tycker att det är. Lyckas man objektivt möta det är man på rätt spår.

Sen gällande allt det osynliga. Här gäller det att definiera vad man gör. Tänk lite som arbete, jag skulle aldrig låta en anställd vara underproduktiv med ursäkt om att han/hon uträttar en massa osynligt jobb. För nästa fråga är ju då att skriva ner exakt det personen gör så man kan planera belastningen. Jag kan ju inte ha en okänd budgetpost på balansen.

Samma gäller hemma. Planeringen. Minns jag var ett särskilt kapitel där frugan drog in stora poäng Iom att jag hatar att planera släktträffar, skolkör för ett antal ungar och när och var en unge skulle köras till sport eller kompisar. Släpper gärna det för en hög summa.

Och oro, ångest och gaser, ja tyvärr, detta är är något man objektivt får syssla med på sin obetalda fritid.

När du säger att “oro, ångest och gaser” är fritidsproblem, så bekräftar du egentligen invändningen snarare än vederlägger den. Mental belastning är inte en hobby man väljer, den uppstår ur ansvar. Att någon går runt och håller ihop helheten – barnens behov, tidslogistik, sociala relationer, risker – är själva infrastrukturen som gör att övrigt arbete kan utföras friktionsfritt. Att avskriva den för att den inte är fakturerbar är ett värdeval, inte en objektiv sanning.

Det låter vettigt, men de kvinnor jag levt med hade nog uppfattat det som en provokation att börja mäta på det sättet.

Jag förstod redan i unga år, att gnället om att kvinnans "dubbeljobb" inte nödvändigtvis handlade om att kvinnor gör mer, utan att kvinnor oroar sig mer, och lider mer. Dessutom har de några dagar per månad då de lever med en gnagande känsla av att något är fel och orättvist, och att de blir illa behandlade. De behöver få ett utlopp för den känslan, och därför behöver de orättvisor.

Feminister har studerat det här på höjden och tvären i säkert femtio år nu. Analysen är ofta briljant (kvinnor tar över hemarbetet, vill ha kontroll, ältar, problematiserar i onödan), men landar oftast inte i någon annan slutsats än att allt är hemskt och orättvist, och att kärnfamiljen och parrelationen måste krossas. Så mannen ska hålla sig borta från kvinnan. Men på sedvanligt feministiskt manér, så vänder man på bordet, och då blir mannen en frånvarande pappa som inte tar ansvar. Mannen kan inte göra rätt. Om han bossar är han en förtryckare, om han är hennes knähund så åker han snålskjuts på hennes "känsloarbete" och lämpar över planeringsarbetet på henne, om han håller sig borta så är han en smitare. Det ende beteendet som inte kan genera klander, är att föregripa hennes önskningar, och presentera dem som sina egna. Men till och med det skapar en sorts tomhet hos kvinnan, som hon oftast förlägger till någon diffus egenskap hos mannen. "Han gör allt rätt, men det känns ändå inte bra..."

Det jag landat i, är att det är bäst att jag gör allt, eller åtminstone det mesta av hemarbetet. Jag tycker att det är ganska roligt, och känner mig inte utnyttjad när jag gör det. Och sedan får hon väl leva med sin diffusa känsla av att "något är fel". Jag har åtminstone gjort mitt bästa.

Gott nytt till er alla! Jag har noterat att det i flertal trådar framkommer att det finns en obalans i hemarbetet, eller i alla fall en upplevd obalans. Oftast till mannens nackdel.

Jag är ju av den bestämda uppfattningen att man kör ren kommunism hemma, från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Har jag mer förmåga har jag inga problem att kötta på mer, men jag pallar inte med gnället om hur det minsann inte är rättvist och jag lägger fortfarande in för lite jobb.

Frun min hade den uppfattningen i början på äktenskapet, så jag kom på en perfekt lösning att faktiskt kvantifiera hemmasysslorna.

För varje syssla som ska göras har man ett auktionssystem. Priset börjar alltid med 50 poäng och lägst bjudande får göra sysslan och får poängen. Efter en månad kollar man på poängen och får klart hur jämställt man faktiskt har det.

Så ett exempel. Någon måste ta föräldramötet för en av ungarna. Jag säger 50, frun 40, jag 30, frun 25 och jag släpper. Frun tar mötet och tjänar 25 poäng.

Då gör man med precis allt som ska göras hemma, tex handla mat, laga mat, plocka undan etc etc. Anledningen till max 50 är för att man inte ska kunna profitera på saker som den andra inte kan eller orkar fysiskt, som att byta däck. Annars kunde man ju tjäna en miljard på ett bräde.

Anywho, vi körde det en månad. Och det visade sig att jag genererade runt 2.5 gånger mer värde än hon. Trots att hon lade, eller upplevde sig lägga ner mycket mer tid än jag och var utpumpad. Medan jag hade en massa extratid och kunde pyssla med mina hobbies och hade det rätt skönt som vanligt under den månaden.

Sen dess drar jag nog än mer lass än så eftersom jag vill ha en glad fru och jag har som sagt inga problem med det. Och jag har en smart fru som fattade experimentet, så jag slipper också allt gnäll utan får genuin tacksamhet för allt jag gör.

Så lärdomen från detta experiment var, nedlagd tid är inte samma som effekt. Och det enda som man tenderar att mäta eller uppfatta är tid.

Men mäter man rätt sak får man den korrekta bilden. Så alla ni som upplever obalans, jag rekommenderar er varmt att göra samma experiment.

Efter en månad har ni svart på vitt var landet ligger och slipper gissningar.

Bra kommentar Hovslättsmannen. Min uppfattning och erfarenhet är densamma. Gjorde misstaget med ett ex som klagade på att vi träffades för sällan. Jag insåg till slut att vi talade utifrån helt olika upplevelse om fakta så jag förde under tre månader statistik på hur ofta vi träffades i syfte att få fram konkret fakta. Resultatet blev 4,5 ggr i snitt per vecka (som särbo). Hon ville att vi skulle träffas 5. Jag tyckte ändå att vi hamnade nära och att det skulle vara okej. Dock, när jag presenterade resultatet för henne... då fick jag veta (milt uttryckt nu) att så beter man sig inte. Det är oseriöst att föra statistik och ta fram fakta. Tycker man om någon spelar siffror ingen roll osv osv. Jag lärde mig då att fakta och logik inte på något sätt går att trumfa över en kvinnas "känsla" av något.

Lägg därtill, vilket jag också har lärt mig genom livet, att de flesta kvinnor ser sig själva som offer. Om de kompromissar om något, om de går med på något de egentligen inte vill, då är de ett offer. Kvinnor lär sig från barnsben att de alltid är offer jämfört med en man. Det är således mycket svårt att få till kompromisser med en kvinna där även hon faktiskt och helhjärtat är nöjd med kompromissen. Hon kan säga att hon är det med hennes känsla säger något annat.

// CC

En bra idé men den fungerar bara om kvinnan har en viss uppfattning om att fakta är fakta (och inte är detsamma som "känsla") samt förstår och accepterar logik. Långt ifrån alla kvinnor gör det. Grattis till dig som har en kvinna som förstår detta.
// CC