Kvinnor 30+ som fortfarande är singlar och bor ensamma, är det nåt fel på dem?

Att detta syns i statistiken fler ensamhushåll och färre barn är odiskutabelt. Men där forskningsdebatten ofta blir för grov är när man försöker reducera detta till enskilda förklaringar som ”ekonomi” eller ”bekvämlighet”. Människor anger det som är socialt accepterat att ange. Det säger inte att det är hela förklaringen.


Samtidigt är det viktigt att inte göra samma misstag som trådstartaren: att tolka utfallet som ett problem i sig. Att fler väljer bort barn eller relationer betyder inte automatiskt att människor mår sämre, är rädda för ansvar eller saknar förmåga till närhet. Det betyder att fler upplever sig ha ett faktiskt val.

Poängen om singlar är däremot central. Om över hälften av befolkningen är singlar i någon fas av livet blir det märkligt att diskutera barnafödande som om parrelationen vore grundantagandet. Då missar man helt den strukturella verkligheten man säger sig analysera.

Kort sagt: vi ser sannolikt en ny fas, ja. Men den bör förstås som ett resultat av förändrade livsvillkor och ökad individuell autonomi, inte som ett bevis för att människor kollektivt gör ”fel” val.

Felet är nog att dom är extremt kräsna.

Träffar de män som många år senare sitter och googlar upp deras civilstatusar så kan jag garantera dig att du själv har en kraftfull energi som "knepig". På kvinnospråk kallar vi det creepy

Enda jag kollar är tre ex. Ett för att han är besatt av mig och jag insåg att jag vill veta var han bor. Den andra för att jag är "knepig" Aldrig känt sådan djup vrede i en relation innan men hann iallafall känna kärlek också. Ska skita i att kolla om han inte "fixat sig en sambo snart" för han har nog inte dem som sover hos honom skrivna med honom om jag ändå känner honom rätt. Sista är det av nostalgi. Det känns bra att se att han fortfarande är vid liv då och då samt att han gähar sambo.

Och jag anser att vi borde ta bort det med offentliga adressuppgifter på nätet. Finns inget jäkla skäl till att folk ska kunna se var andra bor.

Vad tror du att det är för fel på dig som sitter och stalkar dina ytliga kontakter efter så många år som du gör? Du är medveten om att du själv inte är frisk va?

Samma trådar, samma floskler. Och samma sorts män som har problem med detta. Ni hänger helt enkelt inte med i hur samhället ser ut numera. Helt andra tider, än stenåldern/1800-talet givetvis.

Haha!, vilket skitsnack. Har vänner som arbetar/arbetat inom vården. Väldigt sällan äldre människor får täta besök av familj. En del äldre orkar inte ens med barn beroende på sjukhistorik etc.

Allt färre kvinnor vill ha barn. Ca 22%, hos män 8%. Vilket inte är konstigt. Det är kvinnorna som drar största lasset. Riskerar livet, förlossningsskador, depression. Får ta allt ansvar för barn och hushåll. Riskerar utbrändhet, tar ut fler föräldradagar. Förlorar inkomst/pension etc.

Kvinnor har i alla tider fått stå tillbaka för män, offrat sig. Jag tror att många kvinnor tröttnat på detta och nu vill satsa mer på sig själva. Män måste börja ta större ansvar om det ska bli barn.

Och jo, i den nya forskningen som publicerades. Var oro över ekonomi en av dom största orsakerna faktiskt. Boende, mat och löner som står still bidrar till detta.

Dessutom är det jävligt oskönt att skylla allt på kvinnor. Kanske problemet är att dom dom som faktiskt vill ha barn. Får för lite barn istället. Man kanske ska öka incitamenten för dessa att skaffa åtminstone ett barn till. Dom som är frivilligt barnfria, är bara slöseri på tid att försöka med.

Det här är ett ideologiskt påstående, inte ett argument.

För det första: idén att Sverige skulle ha varit stabilt, harmoniskt och ”friskt” tack vare kristendomen är historiskt extremt selektiv. Innan kristendomen var vi hedningar. Efter kristendomen levde människor i århundraden med extrem fattigdom, hög barnadödlighet, tvångsäktenskap och i praktiken obefintlig individuell frihet. Att peka ut en aspekt ”familjebildning” och ignorera resten är ren romantisering.

För det andra: när religionsfrihet infördes var det inte så att människor plötsligt ”förlorade tron”. Många slutade gå till kyrkan därför att tron redan var svag eller helt enkelt inte deras egen. Det var först när tvånget försvann som det blev synligt. Det säger mer om religionens faktiska förankring än om något moraliskt förfall.

Påståendet ”kvinnor ska inte vänta med att skaffa barn” förutsätter dessutom tre saker som aldrig motiveras:
1. att alla kvinnor vill ha barn

2. att staten, religionen eller kulturen har rätt att diktera när

3. att individens livssituation är sekundär

Det är inte värderingar, det är kontroll.

Slutligen: att kalla samhället ”falskt” för att människor faktiskt kan välja annorlunda än förr är att förväxla frihet med dekadens. Ett samhälle där kvinnor måste skaffa barn tidigt för att passa en religiös eller kulturell mall är inte sunt, det är bara mer bekant för dem som vill slippa hantera valfrihet.

Kort sagt: det här är inte omsorg om kvinnor, barn eller samhälle. Det är en längtan tillbaka till normer som fungerade just därför att människor inte hade något val.

Dom flesta skaffar inte barn med vem som helst. Om du tänker på hur mycket en kvinna offrar, riskerar sitt liv för att föda barn. Så nog fan tror jag att mannen ska vara rätt och bra då. Dessutom vill kvinnor vara kära, älska den mannen. Hon ska offra allt för. Med din logik låter det snarare som hönor som ska producera ägg. Sterilt.

Nu är jag hyfsat äldre än målgruppen i ts men har funderat på om det skulle vara värt att bli singel och ensamboende? Lever nu i ett långvarigt förhållande som jag börjat ifrågasätta mer och mer.

Exakt så tänker jag med..

Men ser du ett problem i att vi väljer bort sambolivet och barnafödslar ?

På kortsikt så har det inte några synbara problem , problemen kanske uppstår om det är långvarigt och vi halverar befolkningen på varje generation

Även om många verkar vara singlar genom att de bor själva i en lägenhet så kan även många vara särbos. Det här med bostaden är ett dilemma nu, det kostar på så mycket att komma över en bra bostad och även att ha råd att bo.

Så jag inbillar mig att väldigt få är beredda att överge sin bostad för att flytta ihop med en partner, menar att det tar längre tid innan man verkligen gör det. Ett förhållande har inte samma värde idag som förr, man kan bryta upp för minsta lilla och då står man där utan sin bostad om man nu flyttade in hos partnern eller in i en bostad man inte har råd med själv.

Detta borde då göra den svagare parten i förhållandena extremt försiktiga, dvs att kvinnorna hellre stannar kvar i sin lilla bostad och då vet att läget är stabilt. Man blir inte beroende av partnern.

Jag har själv en granne, en tjej i 35 års åldern. Hon är på papperet singel, ensamboende i bostaden. Men jag vet att hon har ett långvarigt förhållande, tror det är minst 4 år nu. De är alltså särbos. "Hälsar" på hos varandra och livet lunkar på.

Skulle de göra slut är det ingen av de som får något problem utan livet fortsätter lunka på.

Allt detta är då en konsekvens av en ganska akut bostadsbrist som varat i flera årtionden nu.

Dom anger ekonomin men fler och fler förkastar helt den anledningen

Sanningen är nog så enkelt att man inte vill helt enkelt pga att det är ett skönare liv utan

Ja enligt mina kompisar så luktar de tjejerna ost och är lätt efterblivna.
Inga män vill ha sådana, de blir bara en börda att släpa på.
Nä nu finns det så många andra nationaliteter på kvinnor här i Sverige att vara med istället. Nu senast har vi fått många fina traditionellt uppfostrade Ukrainskor...

Ja, på samhällsnivå kan låga födelsetal bli ett långvarigt problem, det går inte att förneka.

Demografi är trögrörligt, och om flera generationer i rad får betydligt färre barn påverkar det ekonomi, välfärd och försörjningskvoter. Det är ett legitimt samtal att ha.

Men det avgörande ordet här är just kan. Det som ofta sker i den här typen av diskussioner är att ett möjligt framtidsscenario görs till ett akut moraliskt krav på individer i nuet. Där uppstår glidningen.

Att många i 30-årsåldern inte har barn idag betyder inte att de aldrig kommer få det. Historiskt har tidpunkten för familjebildning redan förskjutits flera gånger utan att samhällen kollapsat. Att tolka detta som att ”hela generationer går förlorade” är i nuläget spekulativt.

Det är också viktigt att skilja på samhällsproblem och individansvar. Ett samhälle kan inte lösas genom att inskränka människors frihet eller skuldbelägga livsval. Om ett system kräver att människor ska leva på ett visst sätt för att fungera, då är det systemet som är skört inte individerna som är problemet.

Dessutom förbises ofta en annan faktor: det samhälle vi byggt idag är extremt informationsintensivt. Konstant uppkoppling, sociala medier, jämförelsepress och kognitiv överbelastning tar enormt mycket energi. För många är ensamhet inte ett misslyckande, utan ett sätt att återta kontroll, fokus och psykisk hållbarhet.

Ett sätt att orka fungera i ett samhälle som kräver ständig närvaro, respons och prestation.

Vill vi på allvar diskutera framtida demografi bör fokus därför ligga på hur vi skapar livsvillkor där relationer och barn är möjliga och attraktiva inte på att moralisera över när, hur eller om människor väljer dem.

Fri vilja är inte motsatsen till samhällsansvar. Tvång och skuld är däremot ofta motsatsen till hållbara lösningar.