Kvinnor 30+ som fortfarande är singlar och bor ensamma, är det nåt fel på dem?

Var för ett par år sen ute och dejtade innan jag stadgade mig, det var väl 7-10 år sen ca. Träffade då kvinnor i åldern 22-25.

Minns att jag träffade en drös kvinnor som var långtidssinglar vid den tidpunkten, de bodde själva sedan ett par år och hade inte varit i relation på länge. Minns att jag fick ett lite "knepigt" intryck av många tjejer i denna grupp, speciellt de man dejtade en tid och lärde känna lite bättre, de var väldigt ovana vid att kompromissa, hade ofta svårt att visa känslor (för att de typ hade nåt bagage i form av en misslyckad relation eller dylikt), commitment issues i olika former, och annat som gjorde mig tveksam till att satsa på nån av dem för något mer långsiktigt. Även om de liksom var snygga och attraktiva och "verkade" bra.

Nu 7-10 år senare är ju dessa kvinnor i åldern 30-35, har lite på skoj googlat på dessa gamla dejter och ser då att de bor själva (underförstått är singlar), tänker liksom what a fuck? En kvinna som är 30 och framåt borde väl ha en biologisk klocka som går på högvarv, lallar dessa damer fortfarande runt på dejtingappar så många år senare, vad är felet egentligen?

Skulle delvis förklara den sjunkande nativiteten. Tycker mig själv se samma personer som för typ sex-sju år sedan.

Överhuvudtaget verkar relationsmarknaden extremt trögrörlig. Min uppfattning är att man sällan splittar med någon innan man hittat en ny och just att hitta en ny partner har blivit en vetenskap.

Det som beskrivs som ett ”problem” hos kvinnorna framstår snarare som ett normbrott som trådstartaren har svårt att förhålla sig till.

Resonemanget bygger på antagandet att det finns ett ”rätt” livsspår, relation, samboskap, barn inom ett visst åldersspann och att avvikelser från detta automatiskt signalerar brist, fel eller emotionella tillkortakommanden.

Att en person i 30–35-årsåldern bor själv eller är singel säger dock väldigt lite om hur den personen mår, vad den vill eller vilka val som ligger bakom. Det kan lika gärna handla om självständighet, selektivitet, förändrade prioriteringar eller helt enkelt att man inte upplever relation som ett självändamål.

När detta tolkas som ”commitment issues”, känslomässig oförmåga eller misslyckande riskerar analysen att bli mer projicerande än beskrivande. Det säger mer om trådstartarens förväntningar på hur ett liv bör se ut än om de faktiska individerna som nämns.

Kort sagt: det som görs till ett fel här är inte ett beteende, utan ett avsteg från en norm som trådstartaren själv tar för given.

Ännu en tråd om singelkvinnor 30+ utan barn. Kan mod göra en samlingstråd snart med allmänna frågor om denna grupp?

Förhoppningsvis har kvinnorna insett att varken barn eller giftermål/långsiktig relation är värt att ha. Hon slipper ju kompromissa om något alls. Jätteskönt för henne.

Förresten finns inget tydligt vetenskapligt underlag för att kvinnor skulle ha någon "biologisk klocka" som tickar och skulle göra dem mer sugna på att skaffa barn.

Kvinnors biologiska klocka funkar väl rimligen på samma sätt som i alla andra tider dock, knappast att grundläggande evolutionära mekanismer bara tas ur funktion för att vi lever ett sociala medier-samhälle som uppmuntrar ensamhet. Som ju i övrigt är ett växande samhällsproblem och ett skäl till att folk mår dåligt psykiskt idag.

Risken är väl främst att dessa kvinnor vaknar med panik en dag för att de tänker att de måste få barn med en random så fort som möjligt bara för att kunna få barn.

Att lära sig kompromissa har väl snarare många fördelar, inte minst vad gäller förmågan att kunna interagera med andra. Och det är väl lite detta jag är inne på i trådstarten, en person som är långtidssingel har ofta svårt att kompromissa vilket i sig gör det ännu svårare att träffa nån. Så visst finns det nog en del "fel" hos personer som är singlar väldigt länge och riskerar att leva och dö ensamma (vilket ju verkligen korrelerar med psykisk ohälsa och knappast är nåt att sträva efter om du trodde det).

Jag hade absolut utgått från en biologisk klocka, som alltså bör utgöra en norm då vi genom hela evolutionen haft fortplantning som en instinktiv del i vår överlevnad. Skulle vara förödande om de flesta inte och allt färre skaffade barn och vi till slut dog ut.

Är ju ett rätt grundläggande behov att leva tillsammans med nån, människor är flockdjur sedan urminnes tider, och ökad ensamhet lyfts ju ofta som ett stort samhällsproblem och en drivfaktor till psykisk ohälsa om du inte missat det. Och svara nu inte att man kan ha en massa vänner som substitut, folk blir snabbt upptagna med sina liv och så fort folk runtomkring en får ungar så är de ju upptagna där, så bildar man ingen egen familj så blir man en leftover förr eller senare, det är lite så livets schema ser ut ända sen stenåldern.

Det här svaret fortsätter egentligen samma antagande, bara med evolutionära termer i stället för personliga värderingar.

Ja, människor har biologiska förutsättningar det gäller alla kön men det säger ingenting om hur eller om dessa ska omsättas i faktiska livsval. Att ha en biologisk möjlighet eller begränsning är inte detsamma som att vara styrd av den.

Det avgörande glappet i resonemanget är att det tas för givet att dessa kvinnor vill ha barn, borde vilja ha barn och dessutom kommer ångra sig om de inte följer ett visst tidsschema. Det är inte biologi, det är normativ spekulation.

Alla människor har en ”biologisk klocka” i någon mening: fertilitet, åldrande, kroppsliga förändringar. Ändå förväntas inte män rättfärdiga sina livsval på samma sätt eller målas upp som framtida panikfall om de är singlar i 30–40-årsåldern.

Idén om att kvinnor ”riskerar att vakna i panik” och skaffa barn med ”en random” säger mer om talarens föreställningar än om kvinnors faktiska beteenden. Det finns inget som säger att ensamhet, selektivitet eller barnfrihet automatiskt leder till irrationella beslut senare i livet.

Det egentliga problemet här är inte biologi, utan kontroll: ett behov av att värdera andras livsval utifrån en egen mall och sedan beskriva avvikelser som risk, brist eller framtida kris.

Att människor lever olika liv, i olika tempo, med olika mål är inte ett samhällsproblem i sig. Det blir först ett ”problem” när man kräver att alla ska vilja samma saker och på samma tidpunkt.

Ja, alltså det normala är ju att man träffar nån och får barn, så har det ju sett ut i alla kulturer och alla länder sedan stenåldern, så klart att det är en förväntan på att det är det normala. Tur för dig att inte dina föräldrar tänkte precis på det sätt som du beskriver ovan liksom

+
Så här upplever jag att det blivit. Kikade på en gammal utländsk 30+ dejt och där verkar det som att hon bara plockat någon infödd Mr. Alldaglig på måfå. Tänker att hon hade kunnat fått hela paketet med en snygg, framgångsrik, rolig och omtänksam kille men där hade alltså tåget uppenbarligen gått.

Finns väl hur många som helst som faktiskt gör det så tycker nog du ska ta påståendet på lite större allvar. Vi snackar alltså inte om personlighetstypen "eremiten i skogen" som föredrar ett liv i total ensamhet och typ har nån rädsla för att träffa andra människor, utan om vanliga personer som jobbar och har ett normalt liv i övrigt. Och klart att ensamheten riskerar att bita till när folk runtomkring en antingen dör ifrån en eller får egna kids och blir upptagna där.