Värt att stanna med någon som känns otillgänglig?

Ja det gör mig förvirrad för han talar annars väldigt gott om alla sina syskon och verkar ha stor kärlek för dem, inklusive systern han kallade hora, så jag blev väldigt chockad när han uttryckte sig så för det var en stark kontrast jämfört med annars. Vissa andra kommentarer han gjort känns också konstiga och impulsiva, men han är ju otroligt gullig annars så det är svårt att tänka sig att han skulle menat något elakt, så då blir det svårt att avgöra vad han menar med vissa saker han säger, liksom varför han slänger ur sig det överhuvudtaget. Men det har skett otroligt sporadiskt och vid några få tillfällen, där emellan känns allt ganska normalt, så ibland känns det som att jag överreagerar…

Ja asså det är ju fritt fram för dig att tolka som du vill, men sitt inte och hitta på saker. Jag har visst frågat honom hur vi bättre kan få det att fungera, om jag kan göra något annorlunda, för jag vill gärna möta honom halvvägs. Men det är svårt med en person som är väldigt undvikande. Det är möjligt att vi kanske bara inte är kompatibla, ifall vi vill ha ut olika saker i ett förhållande.

Verkligen manligt att kalla sin syster hora och sin flickvän dum i huvudet, absolut inget för TS att bekymra sig över.

När ni uttrycker er sådär så får ni det verkligen att låta som att ni vore lyckligare om ni dejtade andra män, som är mer likasinnade och har samma behov som er.

Hela trådstartens premiss är att TS är besviken på män för att de inte beter sig som tjejer.
När jag påpekar att män och kvinnor fungerar olika, så tolkar du det som en uppmaning till homsexualitet. Jag måste bara fråga dig - har tanken någon gång slagit dig, att män och kvinnor är olika, men att de kompletterar varandra?

Nu låter jag säkert som TS försvarsadvokat men hennes kille kallar sin syster för hora och henne dum i huvudet. Är det något som hon ska ta som vanligt mansbeteende alltså?

Det är ju omständigheter som inte har något att göra med att "kännas otillgänglig".

Han är man. Skaffa flickvän om du inte pallar detta, eller börja häng med bögar.

Jag har dejtat en man sedan april i år, så i cirka åtta månader. Vi träffades via gemensamma vänner och klickade snabbt. Han upplevdes charmig, rolig, lättsam, självsäker och vi hade väldigt kul tillsammans, särskilt under sommaren. Samtalen flöt på och han har alltid varit schysst mot mig.

Under hösten har jag däremot börjat reagera på vissa mönster. Han är undvikande kring samtal om känslor, obekväm med intimitet och ovillig att ta emot hjälp, även om han gärna hjälper andra. Efter åtta månader har jag fortfarande inte träffat hans föräldrar, medan han träffat mina. Han kan också dra sig undan i perioder för att sedan bli mer engagerad igen, ofta med förklaringar om att han varit upptagen med jobbet, vilket allt mer börjar kännas som ursäkter. Jag har även känt en viss oro kring hans känsloreglering. Han har vid något tillfälle höjt rösten mot mig, sagt skeva saker när han druckit och verkar gilla hårdhänt sex (även om han respekterar att jag inte gör det). Ibland upplevs han få nästan panikreaktioner, trots att han själv nekar det, men känns som att viss ilska kommer som svar på det. Jag har tidigare bortförklarat dessa saker som individuella egenheter eller att han behöver tid då det varit tidigt i förhållandet, men beteendena kvarstår och börjar kännas som möjliga varningssignaler.

Det som känns mest problematiskt är att relationen känns som att den stannat upp. Jag upplever att den inte fördjupas trots att jag försöker och att han är väldigt återhållsam. Samtidigt säger han att allt känns bra för honom och ger intryck av att vara genuint intresserad. Min fråga är om det är värt att stanna kvar och hoppas att han öppnar upp med tiden eller om det här snarare tyder på att han inte är redo för en relation eller har underliggande saker han behöver ta tag i först? Jag tycker om honom, men just nu känns det som att vi står och trampar vatten.

Sluta antyd att män inte har känslor, kan må dåligt, behöva närhet eller hjälp. Det är människor som du som göder tystnadskulturen kring mäns psykiska ohälsa som gör att de till slut har ihjäl sig själva eller kvinnorna de dejtar.

Ja det kanske låter som typiska mansbeteenden, men jag upplever det som mer omfattande än jag sett hos andra män, därför jag reagerar på det. Det känns utöver det vanliga.

Jag har dejtat en man sedan april i år, så i cirka åtta månader. Vi träffades via gemensamma vänner och klickade snabbt. Han upplevdes charmig, rolig, lättsam, självsäker och vi hade väldigt kul tillsammans, särskilt under sommaren. Samtalen flöt på och han har alltid varit schysst mot mig.

Under hösten har jag däremot börjat reagera på vissa mönster. Han är undvikande kring samtal om känslor, obekväm med intimitet och ovillig att ta emot hjälp, även om han gärna hjälper andra. Efter åtta månader har jag fortfarande inte träffat hans föräldrar, medan han träffat mina. Han kan också dra sig undan i perioder för att sedan bli mer engagerad igen, ofta med förklaringar om att han varit upptagen med jobbet, vilket allt mer börjar kännas som ursäkter. Jag har även känt en viss oro kring hans känsloreglering. Han har vid något tillfälle höjt rösten mot mig, sagt skeva saker när han druckit och verkar gilla hårdhänt sex (även om han respekterar att jag inte gör det). Ibland upplevs han få nästan panikreaktioner, trots att han själv nekar det, men känns som att viss ilska kommer som svar på det. Jag har tidigare bortförklarat dessa saker som individuella egenheter eller att han behöver tid då det varit tidigt i förhållandet, men beteendena kvarstår och börjar kännas som möjliga varningssignaler.

Det som känns mest problematiskt är att relationen känns som att den stannat upp. Jag upplever att den inte fördjupas trots att jag försöker och att han är väldigt återhållsam. Samtidigt säger han att allt känns bra för honom och ger intryck av att vara genuint intresserad. Min fråga är om det är värt att stanna kvar och hoppas att han öppnar upp med tiden eller om det här snarare tyder på att han inte är redo för en relation eller har underliggande saker han behöver ta tag i först? Jag tycker om honom, men just nu känns det som att vi står och trampar vatten.