Citat:
Ursprungligen postat av
avhandla
I min umgängeskrets upprepas samma mönster gång på gång. Diskussioner om brott och straff kretsar nästan uteslutande kring förövarna, speciellt om deras rättigheter, deras bakgrund och vikten av att inte behandla dem "inhumant". Offren pratas de aldrig om, de lyser med sin frånvaro. De reduceras till en fotnot, om de ens nämns.
När man frågar rakt ut om förövarnas mänskliga värde anses vara högre än de utsattas, blir det tyst eller så får man svävande svar, som går i papperskorgen direkt. Där går tydligen gränsen för samtalet. I praktiken framstår det som att våldsverkare har ett frikort, medan de som drabbas förväntas betala priset, fysiskt, psykiskt och livslångt. Där saknas det mentala reflektioner helt och hållet.
Jag måste ha fel umgänge kan man tycka.
Jag känner igen den typen. Har också en del sådana bekanta. Allt ses ur brottslingens perspektiv. "Forskning visar att straff inte hjälper" samt snack om förebyggande insatser.
Fast förebyggande insatser är ju lite sent när brottet redan begåtts...
Och de där studierna de hänvisar till visar ju snarast att vissa människor helt enkelt är brottsliga till sin natur. Det spelar ingen roll om de får 2 eller 3 års fängelse, de återfaller i brott ändå.
Hur slutsatsen kan vara att det då är dumt att straffa dem är obegripligt.
Testa med 10 år och se om det hjälper. Eller 15.
Och då kan de hur som helst inte skada någon under den tiden.
De är också väldigt bekymrade över hur brottslingars barn har det medan brottslingen sitter i fängelse.
Ja du, det skulle han kanske tänkt på innan han begick brottet.
Och hur mår barnen till brottsoffret som blivit mördad eller misshandlad eller våldtagen?
Men de verkar inte tänka så långt. De verkar nästan se det som en naturlag att grova brott skall förekomma i samhället. Och det är svårt att undgå misstanken om att deras intresse för brottslingarnas bästa ytterst grundar sig i någon form av attraktion.