Citat:
Ursprungligen postat av
Lava
Fråga:
Tror ni att dessa politiska skillnader är av avgörande betydelse för relationer och familjebildning? Kan ni själva uthärda en relation med en partner som tillhör ett annat politiskt läger?
Det du beskriver är symtom på något större, nämligen en ständigt tilltagande indivdualism.
Går man tillbaks sextio år i tiden, så såg sig i princip alla människor i västerlandet sig som en del av större helhet. Idag tänker människor på fullaste allvar "
Vad bra det vore om alla tänkte som jag!".
Därför söker tjejer killar som är som tjejer (han ska "inkännande", och prata känslor), och killar söker tjejer som är som killar (tjejer som vill ligga utan förspel, och som inte har humörssvängningar). Detta eftersom människor inte längre söker någon som
kompletterar dem, utan i stället någon som
speglar dem. Det är givetvis förödande för relationsbyggandet. Till att börja med är partnern svår att finna, och efter tag utgör partnern enbart en besvikelse (sängkammardöden).
Jag tror att man för sextio år sedan föreställde sig att ett gott samhälle byggs av människor som anpassar sig till varandra och samarbetar. Idag tänker man sig snarare att ett gott samhälle byggs av att man är sig själv, och genom att man på något sätt övertygar så många andra som möjligt att vara som man själv är.
Människors åsikter är inte längre särskilt politiska, utan är mest en spegling av den egna självbilden. Om man tänker på sig själv som en snäll och tolerant människa, så röstar man på det parti som mest betonar just de egenskaperna. Om man tänker på sig själv som en logiskt styrd gränssättare, så röstar man på det parti som betonar detta mest. Människor speglar sig i åsikterna, och är inte särskilt intresserade av konkreta politiska reformer. Huvudsaken verkar vara att det ska kännas så mycket "jag" som det bara går.
Tanken att män och kvinnor har olika roller, är nästan helt borta idag, oavsett om man betecknar sig som feminist, socialist, liberal eller konservativ. "Det är individuellt" är mantrat, som i stort sett alla diskussioner och analyser viftas bort med. Det är det som är så bisarrt. Man ställer sig på ena sidan av "könsgapet" (ett odiskutabelt faktum, om man läser siffrorna från SOM-institutet), och hävdar envist att det inte finns.
Det vi måste tillbaks är en helhetssyn på samhället, där JAG inte är i centrum. Man kan inte vilja ha en kvinna i sitt liv, och samtidigt pissa på kvinnor för att de är för naiva och omhändertagande. Det SKA kvinnan vara, och det är din uppgift som man att vara något annat. Och ni ska kunna samexistera och samarbeta utan att hata och förakta varandra. Tyvärr är vi påväg åt precis motsatt håll.
Kvinnor har nämligen precis samma problem idag. De vill ha en mjuk och feministisk man, men de föraktar honom när man inte säger ifrån, och när han frågar henne om lov i stället för att ta kommandot och sätta gränser när det behövs.