Klyftan mellan unga män och kvinnor har aldrig varit större (SOM-institutet)

Det räcker med ditt högerpartiskitsnack. Ja, många lågutbildade röstar på S också men där har du hälften akademiker till skillnad från sd. Oavsett vad så skall kvinnor välja män som är lämpliga för dom och inte bara för att barnafödandet sjunker eller för att männen blir ensamma

Det är inte skitsnack när man lyfter fram båda sidor, dvs hela faktan och inte cherrypicka i syfte att vilseleda andra. Men ja, jag förmodar att du arbetar på AiP Media så... du har väl vanan inne?

Problemet idag är inte att folk har olika politiska åsikter. Problemet är den bristande respekten människor har för andras åsikter samt att man svartmålar andra som dåliga människor för att de gör andra val samt ger dem dåliga epitet som du försöker göra. Kvinnor generellt är mer känslostyrda vilket gör att det för dem är svårare att acceptera män med andra åsikter än deras egna.

// CC

Vilken värdelös vänster som ser ned på kroppsarbetare men hyllar onödiga akademiker i offentlig sektor. En murare på Skanska är många gånger viktigare än en informatör på Malmö kommun. Att den senare ska sättas på piedestal och höja statusen för partiet denne röstar på är en anomali.

Därför tillhör jag inte den sk vänstern längre; den är för höger.

Det du beskriver är symtom på något större, nämligen en ständigt tilltagande indivdualism.

Går man tillbaks sextio år i tiden, så såg sig i princip alla människor i västerlandet sig som en del av större helhet. Idag tänker människor på fullaste allvar "Vad bra det vore om alla tänkte som jag!".

Därför söker tjejer killar som är som tjejer (han ska "inkännande", och prata känslor), och killar söker tjejer som är som killar (tjejer som vill ligga utan förspel, och som inte har humörssvängningar). Detta eftersom människor inte längre söker någon som kompletterar dem, utan i stället någon som speglar dem. Det är givetvis förödande för relationsbyggandet. Till att börja med är partnern svår att finna, och efter tag utgör partnern enbart en besvikelse (sängkammardöden).

Jag tror att man för sextio år sedan föreställde sig att ett gott samhälle byggs av människor som anpassar sig till varandra och samarbetar. Idag tänker man sig snarare att ett gott samhälle byggs av att man är sig själv, och genom att man på något sätt övertygar så många andra som möjligt att vara som man själv är.
Människors åsikter är inte längre särskilt politiska, utan är mest en spegling av den egna självbilden. Om man tänker på sig själv som en snäll och tolerant människa, så röstar man på det parti som mest betonar just de egenskaperna. Om man tänker på sig själv som en logiskt styrd gränssättare, så röstar man på det parti som betonar detta mest. Människor speglar sig i åsikterna, och är inte särskilt intresserade av konkreta politiska reformer. Huvudsaken verkar vara att det ska kännas så mycket "jag" som det bara går.

Tanken att män och kvinnor har olika roller, är nästan helt borta idag, oavsett om man betecknar sig som feminist, socialist, liberal eller konservativ. "Det är individuellt" är mantrat, som i stort sett alla diskussioner och analyser viftas bort med. Det är det som är så bisarrt. Man ställer sig på ena sidan av "könsgapet" (ett odiskutabelt faktum, om man läser siffrorna från SOM-institutet), och hävdar envist att det inte finns.

Det vi måste tillbaks är en helhetssyn på samhället, där JAG inte är i centrum. Man kan inte vilja ha en kvinna i sitt liv, och samtidigt pissa på kvinnor för att de är för naiva och omhändertagande. Det SKA kvinnan vara, och det är din uppgift som man att vara något annat. Och ni ska kunna samexistera och samarbeta utan att hata och förakta varandra. Tyvärr är vi påväg åt precis motsatt håll.
Kvinnor har nämligen precis samma problem idag. De vill ha en mjuk och feministisk man, men de föraktar honom när man inte säger ifrån, och när han frågar henne om lov i stället för att ta kommandot och sätta gränser när det behövs.

Det beror nog på hur utåtagerande personen är. Att vara ihop med någon som är engagerad i ett parti eller som går i demonstrationståg men som spelar enligt demokratiska spelregler borde inte vara ett problem. Men hur kan man ha med sin partner i sociala sammanhang om denne har för vana att avhumanisera människor vars åsikter han (det är nästan alltid en han) inte delar? Det är ju inte ovanligt att användare här börjar raljera om hjärnskador och landsförräderi så fort en vänsterlutande åsikt yppas. Såvida inte hela umgängeskretsen är likadan så blir det lätt dålig stämning.

Enig. Vissa arbetsplatser har även förbud mot att tala politik och religion, så det är ingen "småsak".



För att?

Min man och jag kommer alltid dela ideologisk grund så han lär knappast plötsligt förändras om det inte är för demens eller liknande svår personlighetsförändrande sjukdom. Om du talar om en situation där jag är singel så skulle jag _aldrig_ kunna bli förälskad i en känslosåsande vänsterlutare som vänsterlutningen ser ut idag.

Med det sagt så vet vi ju att vänsterlutningens ideologiska grund tenderar att ändras. Tittar vi på vänsterlutande miljöpartiet så har de gått från miljö- och klimatfokus till att bli ekofascister med fokus på klimat och öppna gränser. Tittar vi på Vänstern så har de gått från att vara fokuserade på kollektivet, arbetarklass, sekulär kommunism till migration, islamistvurmande, klimat, marxism och ...gud vet vad. Tittar vi på socialdemokraterna så var det bara några decennier sedan de förde social ingenjörskonst i form av en politik som innefattade rasbiologi, tvångssteriliseringar, skallmätning och att människor som ansågs vara en belastning i samhället inte skulle få skaffa barn, barnafödande stimuli skulle istället endat riktas mot samhällsbärande familjer.

Jag hör vad du säger och förstår vad du far efter. Dock upplever jag, genuint, att det inte var en utmaning förr dvs när vi fortfarande levde i det homogena Sverige. De flesta tyckte mer eller mindre ungefär lika i de allra flesta frågor, en moderat kunde fortfarande diskutera med en kommunist vilket väl var de absolut största åsiktsmotståndarna. Dåtidens tjafs var en bris mot idag och oliktänkandet och de politiska besluten påverkade ej heller vår livsstandard, arbetsmarknad eller samhällstrygghet på ett allvarligare negativt sätt. Det fanns en etnisk nationalistisk sammanhållning i det homogena Sverige, och givetvis påverkade det även mötet mellan män och kvinnor.

Vem har tutat i dem att deras röst kommer att göra någon skillnad då? Nej, i regel så gör väl politik bara folk till "fiender" i onödan.

Det är inte alls säkert, däremot är det ett omoget tänk att man måste tycka precis lika.

- och att man måste tycka precis lika är alltså inte vad som formuleras i denna rad:

Vadå för att?