Vilka fysiska symptom får ni vid ångest & hur stå ut?

Har egentligen spänningar ända ner i fötter/armar/rygg/käkar. Paroxetin hjälper sen har jag stundtals haft god hjälp av TRE av dr berceli. Kan rekommendera att titta på TRE-excersies.

Hur upplevs dina?

Rena muskelryckningar samt kramper och bränningar i alla muskler. Likadant i hela kroppen.

Står du på någon medicinering i nuläget?

Inget som har med värken och muskelryckningarna att göra.

Kan du koppla det till ångest eller är det helt somatiska symptom utan någon anledning du kan härleda det till ?

Bättre nu med paroxetin men jobbigt när man jämför sig med andra i livet som har familj osv. Jag får kämpa med ångesten bara känns det som. Vet inte hur länge man orkar fortsätta för de känns inte som det blir bättre med åren direkt. Är självmord verkligen så dumt? Det är ju faktiskt bara personen själv som kan avgöra vågskålen på något sätt. Kämpar med jobbet, sömnen, huvudvärken o smärtan i kroppen 24/7. Hur ska man inte ge upp till slut lixom? Känns nästan skönt att veta att här kan jag sätta min gräns för vad jag pallar, blir lite lugn av det. Bär inte på så mycket karmiskt bagage eller dylikt så man får kanske nöja sig med livet man fått hittills och tacka för de fina stunderna.

Är du beroende av Stesolid?

Jag åt det men det fungerade överhuvudtaget inte först mot ångesten, tog flera år (jag åt aldrig dagligen eller på fel vis). Alltid känt ångest igenom Stesolid men Stesolid är det enda som dämpat ångest hos mig och sannolikt för att det också är muskelavslappnande då ångesten satte sig som kramp i musklerna vilket jag aldrig nämnt när jag fick det utskrivet och vården därför inte heller upplyste mig om att det var muskelavslappnande med lång halveringstid.

Så jag fick muskelsmärtor plus att även jag spytt av ångest några gånger när jag var ångestsjuk.

Stesoliden sänkte dock ångest successivt med tiden då jag arbetade mycket med mitt sätt att tänka och bearbeta gammalt varpå jag sedan många år lever som ångestfri. Jag kan känna ångest men så svag och sällan att jag inte tar stesolid emot det. Jag tror att jag tagit stesolid vid sammanlagt 4 tillfällen under 2025. Några fler gånger har jag inte behövt och tog mer för att bryta ner högre ånges för att inte återinsjukna vilket är min mardröm. Vill aldrig mer uppleva ångest och kan inte förstå att jag var så dålig som jag var, länge dessutom och idag är fullt frisk. Stor kontrast.

Är ångest låg så skiter jag i att ta något eftersom det är en väldig skillnad från att leva med smärtor i ryggen och benen, bröstkorg, strupe osv dagligen pga ångest och numera känna vag diffus oro vid enstaka tillfällen.

Jag hade aldrig kunnat återfå livskvalitet utan stesolid men har varit försiktig och grejen är att när ångesten var som värst fanns ändå ingen mening med att äta hela tiden eftersom medicinen inte hjälpte. Det tog tid att stänga ner amygdala.

Vad jag vet idag är att jag sannolikt hade något fysiskt problem i kombination och att det aldrig nog röde sig om bara ångest som jag trodde då jag aldrig har "riktig" ångest men får smärtproblematik i perioder och då utan minsta känsla av stress, oro, obehag eller något negativt. Den svagare variant av "ångest" jag därmed får ibland kan därför likaväl idag vara symptom på något från kroppen.

Jag lever ångestfri. Men inte smärtfri. Ska dock inte klaga för mycket på smärta då jag också är smärtfri majoriteten av mina dagar.

Långvarig GAD här. Det är få symptom jag inte har haft av ångest. Medecinerar sedan tjugo år minst. De klassiska, svettningar, hjärklappning, diarré, darrningar, tunnelseende har jag inte särskilt ofta nu för tiden. Men det händer. Tryck över bröstet är dock vanligt, likaså tung andning, kliande, smärta i rygg bröst och armar, samt bränningar (för närvarande i händerna). Det är ett jävla skit att leva med, men det går i perioder.

Hur mycket ångest har du egentligen per dygn? Låter extremt?

Mest spänningar o smärta i kroppens muskler som är mest plågsamt. Varit så i ca 10 år.

Ok. Låter jobbigt. Trodde det berodde på att du hade för mycket ångest.

Min underliggande ångest/gad är väl orsaken till det. Ja riktigt kämpigt att leva med faktiskt. Tror inte jag kommer palla så många år till. Är det verkligen så fel med självmord? Känner mig mätt på livet och vad det gett mig. Inga andra som känner liknande som gått länge med sin sjukdom?

Tycker ändå det är upp till var och en huruvida man ska fortsätta kämpa eller inte. Ofta vet man ju inte hur mycket lidande det ligger bakom någons vilja att avsluta i förtid.

Någon som tänker liknande?