Citat:
Ursprungligen postat av
Solipsism
Också ett inte bindande avtal som också innehåller klausuler om självbestämmande för Donbas och Krim. Dvs samma sak som FN.
Skriv arga brev till regeringen som erkände Kosovo!
Och Budapestmemorandument säger explicit att man får kriga - om detta sker i enighet med FNs stadgar. Dvs kollektivt försvar av det självständiga Krim och Donbas.
FÖRUTOM när självbestämmanderätten står över det. ALLA VET att dessa står i en konflikt i FNs rättigheter och att väst satte riktlinjerna som Ryssland nu följer.
De hade ryska kärnvapen, inte egna. De lovade att inte ha kärnvapen som en del av deras självständighet redan 1990. De kune ju försöka stjäla sovjetiska kärnvapen, men det kunde ha haft vissa konsekvenser och de kunde inte avfyra dem själva.
Ryssland har fullt förtoende utanför lilla obetydliga Europa. De vinner lojala medborgare, humanitet och säkerhet på att försvara dem i Donbas. De ensida relatonerna med Europa var aldrig mycket värda.
Yes, nu kom nästa lågintelligenta skadedjur som ska pulvriseras (Solipsism är, för er som inte känner till honom, den största ryssapologeten av dem alla. Förutom att han förnekat Holodomor försvarar han Stalins massmord, förnekar Sovjetunionens brott mot mänskligheten och han är totalt blind för vad Ryssland just nu gör. Jag ser det som ett nöje att få pulvrisera allt det detta lågintelligenta bottenskrap och skadedjur säger hahaha)
Vi börjar från början. Att hävda att Krim och Donbass är självständiga stater som därmed har rätt att annekteras av Ryssland visar återigen, som vanligt, på din lågintelligens. För det första, dessa stater har aldrig erkänts internationellt som suveräna stater, och därför existerar det ingenting som gör att nationer juridiskt bundit sig att försvara deras självbestämmande. Problemet där är att det alltså inte existerar någon självständighet och därför existerar inte heller någon möjlighet för Ryssland att få en juridisk uppbackning av att de skulle ha juridisk legitimitet att göra som de gör. Du måste förstå (hahaha, det kommer du såklart inte göra) att Ryssland inte kan skapa ett juridiskt prejudikat genom att ensidigt erkänna dessa utbrytarregioner för att sedan omedelbart annektera dem; ett sådant agerande betraktas inte som att hedra folkets vilja utan som ett maskerat erövringskrig. Rysslands handling är dessutom ett totalt bevis på hyckleri, eftersom de själva kraftfullt vägrar att erkänna andra utbrytarregioner som Kosovo och Katalonien, samtidigt som de brutalt kväser alla former av självbestämmande inom sina egna gränser, inte minst i Tjetjenien. Hade Donbass och Krim varit verkligt självständiga och agerat utan extern militär inblandning från Ryssland, skulle fallet vara ett annat, men deras utropade "självständighet" skedde efter och på grund av den ryska militära aggressionen, vilket per definition underkänner varje legitimt anspråk på självbestämmande enligt internationell lag. Därför existerar det ingenting som ger Ryssland någon som helst juridisk eller moralisk legitimitet för att ha invaderat och annekterat dessa områden, utan det är en fullständig kränkning av Ukrainas suveränitet. Därför existerar det ingenting som ger Ryssland någon som helst juridisk eller moralisk legitimitet för att ha invaderat och annekterat dessa områden, utan det är en fullständig kränkning av Ukrainas suveränitet. Dessutom, vad du inte begriper i din iver att försvara Kremls lögner är att de folkomröstningar som iscensattes i både Krim och Donbass för att motivera annekteringen var juridiska nulliteter och rena farsartade teaterföreställningar. Folkrätten ställer nämligen rigorösa krav på att folkomröstningar om secession måste hållas under förhållanden av fred, frihet och transparens, och att de i allmänhet kräver moderlandets (Ukrainas) samtycke eller åtminstone ske utan militär inblandning. Krims så kallade omröstning genomfördes under fullständig militär ockupation av ryska trupper, med maskerade soldater som övervakade vallokalerna, och Donbass-omröstningarna genomfördes mitt under aktiv krigföring, vilket gör att de saknar all trovärdighet som uttryck för folkviljan. Att annektera ett territorium baserat på en dylik skenprocess betraktas i folkrätten som ett av de mest flagranta brotten mot normerna. Vidare har Ryssland inte bara brutit mot det övergripande Westfaliska systemet, utan också mot specifika, direkta avtal med Ukraina som utgör fundamentet för deras bilaterala relationer: Ryssland undertecknade Minskavtalet 1991 som etablerade Oberoende staters samvälde (OSS) där Ryssland uttryckligen förband sig att respektera Ukrainas dåvarande administrativa gränser. Detta åtagande bekräftades och fördjupades sedan genom Fördraget om vänskap, samarbete och partnerskap 1997 mellan Ryska federationen och Ukraina, där båda sidor svor att respektera varandras territoriella integritet och bekräftade gränsers okränkbarhet. Ryssland har därmed inte bara kränkt en politisk önskan; de har systematiskt brutit mot en hel kedja av bindande bilaterala fördrag som de själva var med om att stifta och ratificera, vilket gör deras handlingar i Donbass och Krim till det mest graverande brottet mot internationell lagstiftning sedan Andra världskriget. Hade Ryssland velat undvika anklagelser om att bedriva ett maskerat erövringskrig, hade de varit tvungna att agera som neutrala parter i en framtida folkomröstning, istället för att ensidigt annexera territorierna – det mest allvarliga steget i internationell lag som oåterkalleligt inkorporerar den erövrade staten i aggressorstaten, vilket ytterligare understryker att hela operationen var utformad som ett direkt territorialkrig.
Nästa resonemang bygger på att Donbass och Krim skulle ha någon likhet med Kosovo och där har skillnaderna varit så extrema att det är skrattretande att det ens ska behöva sägas något i frågan. Vi börjar från början kring det rent juridiska. Det är helt omöjligt att jämföra dessa två företeelser eftersom Kosovo inte krävde självständighet först och sedan kom NATO in och ville garantera deras självständighet. Själva syftet med NATO:s bombningar 1999 var inte de facto att skydda Kosovos självständighet utan det primära målet var att stoppa ett eventuellt folkmord som ansågs vara nära förestående. Och detta kan man diskutera in i dödsdagar om Serbien faktiskt fått igenom det eller inte, men Serbien hade visat sig vara väldigt kapabla till sådana handlingar vilket de inte minst visat i Bosnien. De reella riskerna för storskaliga massakrer i Kosovo var inte teoretiska spekulationer, utan en direkt, kalkylbar och omedelbar realitet som drevs av de historiska prejudikat Serbien redan hade etablerat, vilket gjorde att hotet om folkmord betraktades som överhängande av nästan alla ledande västerländska regeringar. Den psykologiska och moraliska drivkraften bakom NATO:s agerande 1999 var det oåterkalleliga misslyckandet i Bosnien några år tidigare, där den internationella samfundets obeslutsamhet ledde till den fruktansvärda Srebrenica-massakern 1995, då över 8 000 bosniska män och pojkar avrättades. Detta händelseförlopp skapade en nolltolerans mot att låta liknande massakrer äga rum. Hotet mot Kosovo bedömdes som akut just för att Slobodan Milošević, Serbiens dåvarande ledare, inte bara hade en historik av nationalistisk retorik, utan hade visat ett konsekvent och dokumenterat mönster av att använda etnisk rensning och massivt statligt våld som ett strategiskt verktyg för att uppnå territoriella mål i både Kroatien och Bosnien. Detta etablerade en mycket hög trovärdighet för att de taktiker han använde där skulle upprepas i Kosovo. Redan innan NATO-bombningarna påbörjades i mars 1999, fanns det konkreta bevis för att serbiska styrkor systematiskt genomförde massavrättningar av civila, varav Račak-massakern i januari 1999 (där dussintals civila kosovoalbaner avrättades) var den händelse som slutgiltigt övertygade det internationella samfundet om att en större katastrof var omedelbart förestående. Den mest akuta risken var den systematiska tvångsförflyttningen och deportationen av befolkningen. Under de serbiska offensiverna 1998 och i början av 1999 tvingades hundratusentals kosovoalbaner fly sina hem under hot om våld, en handling som internationell rätt definierar som etnisk rensning. NATO:s insats syftade till att stoppa denna humanitära katastrof innan den eskalerade till fullskaligt folkmord. FN:s Högkommissarie för flyktingar (UNHCR) dokumenterade att över 800 000 etniska albaner flydde eller tvångsförflyttades under den korta perioden av konflikten, vilket underströk den enorma skalan av övergrepp som var pågående.