Sluta blunda för halva verkligheten – våld i nära relation drabbar också män

Ingen aning, trorintedet. Tror de syftar på att svartsjuka och skilsmässa kan utlösa psykisk misshandel som då kan innebära allt möjligt.
Blir man dagligen kallad bögjävel, värdelösa idiot, ditt svin, äckel osv så blir man ju till slut nedtryckt och har man inte barn ihop och inte bor ihop i en gemensamt köpt bostad så är det ju enkelt att bara sticka därifrån.

Läst detta?
https://www.uu.se/centrum/nck/kunskapsbank-om-vald/fakta-och-forskning-om-vald/mans-utsatthet-for-vald-i-nara-relationer

Det sjuka är att alla mina vänner och min familj och kollegor. Alla jag har pratat med, med något unikt undantag tror på mig..speciellt mina närmsta vänner.

Men tjejer jag har träffat efteråt har i flera fall haft mycket svårt att förstå hur en fysiskt stark man kan bli misshandlad av en tjej.
Vita lögner och ett "jaha, ok..." Var ett vanligt svar.
Som om det någonsin handlar om fysiskt styrka.
Visst, om tjejen är introvert, tystlåten, tillbakadragen och ovanligt svag kanske man hade kunnat skrämma henne till att sluta... Vad vet jag.

Jag kan bara inte ta sånt här på allvar.

Är svartsjuka = våld?

Hot om skilsmässa, förlöjligande?

Hur många män känner du som avslutat sina liv?
Jag har varit bekant med omkring tio och inte en enda av dem var offer för våld i nära relation av en partner.

Ljug inte. Det är extremt hänsynslöst mot de efterlevande och ditt kvinnohat ska inte drabba de som faktiskt lider av att människor begått suicid.

Det är en bra fråga, men det handlar inte om att kalla varje konflikt “våld”. Forskningen skiljer på enstaka beteenden och mönster av kontroll. Det psykiska våldet uppstår när svartsjuka, hot om separation eller förlöjligande används systematiskt för att bryta ned, styra eller skrämma den andre.

Alla par bråkar ibland – men psykisk misshandel är något helt annat: en upprepning där syftet är makt, inte känsloutbrott. Därför mäts det i längd, frekvens och effekt på hälsa, inte i enstaka ord.

Att förstå den skillnaden är avgörande – annars missar vi både de verkliga offren och de som falskt anklagas när begreppen missbrukas. Läs rapporten så förstår du.

Sverige talar gärna om jämställdhet. Men när det gäller våld i nära relationer ser vi fortfarande bara halva verkligheten. Den andra halvan – män som utsätts för psykiskt, ekonomiskt och socialt våld – göms bakom tystnad, skam och politisk bekvämlighet.

Siffrorna är entydiga: Enligt Jämställdhetsmyndighetens nya och historiska rapport Tystnadens pris (2025), Brå:s trygghetsundersökning (2024) och Caroline Hanséns forskning vid Linnéuniversitetet (2024) uppger 15 procent av kvinnorna och 12 procent av männen mellan 16 och 84 år att de utsatts för våld i en nära relation under det senaste året. Det motsvarar över en miljon människor i Sverige varje år – varav runt 500 000 är män.

Kvinnor utsätts oftare för upprepat fysiskt och sexuellt våld, medan män i högre grad drabbas av psykiskt, ekonomiskt och kontrollerande våld – hot, förnedring, isolering och systematisk manipulering via barn eller myndigheter.

Det är också här den mest tabubelagda formen av våld finns: grovt umgängessabotage, falska anklagelser och förtal i samband med separationer.

Det tysta våldet – när barnen blir verktyg: Många män berättar om hur de utestängs från sina barn efter separation, ofta utan rättslig grund. Umgängessabotage är när en förälder medvetet hindrar barnets kontakt med den andra föräldern – ibland genom att vägra lämna ut barnet, ibland genom att plantera rädsla och falska berättelser.

Det är inte bara en familjetragedi, utan en form av psykiskt våld. Barnet förlorar en förälder, och den utestängda föräldern förlorar ofta sin psykiska hälsa, sitt arbete och sin framtidstro.

Forskning från bland annat Högskolan i Gävle visar att män i dessa situationer utvecklar depression, ångest, PTSD-liknande symtom och självmordstankar. I vissa fall leder det till självmord. Det är den mörka baksidan av ett rättssystem som fortfarande inte erkänner föräldraalienation och umgängessabotage som de psykiska våldsformer de i praktiken är.

Förtal och falska anklagelser – en rättsosäkerhet i det tysta: I samband med vårdnadstvister och separationer har falska anklagelser om våld eller övergrepp blivit ett växande problem. Oskyldiga föräldrar dras in i åratal av rättsprocesser, förlorar umgänge och ryktet för alltid. Det finns inga exakta siffror, men forskning från både Brå och Göteborgs universitet visar att falska anklagelser förekommer i en icke obetydlig minoritet av fallen – särskilt i konflikter där relationen brutit samman och maktbalansen skiftar.

Samtidigt finns det ingen fungerande mekanism för att återupprätta den som friats. Den som en gång anklagats – även utan bevis – kan i praktiken aldrig rentvå sig i sociala medier, arbetslivet eller inför sina barn. Det är också en form av våld, bara mer subtilt.

Våldets verkliga pris: Det dödliga våldet i relationer skördar varje år omkring 15 kvinnors och 3 mäns liv. Men det psykiska och sociala våldet dödar långt fler. Varje år tar omkring 1 400–1 500 personer sitt liv i Sverige – nästan 1 000 av dem är män. Forskningen visar att separationer, psykiskt våld och förlust av barnkontakt är starka riskfaktorer för självmord. Om ens en liten del av dessa självmord är kopplade till umgängessabotage, falska anklagelser eller våld i relationer, talar vi om hundratals dolda dödsfall varje år.

De samhällsekonomiska kostnaderna är enorma. Enligt EU-kommissionen, Socialstyrelsen och NCK kostar våld i nära relationer Sverige 45–60 miljarder kronor per år i vård, sjukskrivningar, rättsprocesser, produktionsbortfall och sociala insatser. När nästan hälften av offren är män betyder det att över 20 miljarder kronor i kostnader kommer från en grupp som i stort sett inte får någon hjälp alls.

Vänsterns könsideologi har gått före rättvisan: I årtionden har svensk jämställdhetspolitik byggt på den felaktiga föreställningen att män nästan uteslutande är förövare. Det var en gång för länge sedan ett nödvändigt motperspektiv – men idag är det en blind fläck som skapar orättvisor, lidande och rättsövergrepp.

När statliga mångmiljonbidrag fortfarande uteslutande går till kvinnojourer, när mansjourer inte får en krona, och när polis och socialtjänst saknar utbildning i att känna igen våld mot män – då handlar problemet inte om resurser, utan om modet att se verkligheten som den är.

Vägen framåt
1. Likvärdigt stöd. Inför könsneutral finansiering av stödverksamheter, där resurser följer behov – inte ideologi.
2. Rättssäkerhet i familjerätten. Gör umgängessabotage och falska anklagelser till prioriterade utredningsfrågor.
3. Utbilda rättsväsendet. Polis, åklagare och socialtjänst måste lära sig känna igen psykiskt våld, kontroll, falska anklagelser och könsneutrala riskmönster.
4. Synliggör stödlinjen för män. Den måste bli lika känd som kvinnojourernas, med nationell kampanj och långsiktig finansiering.
5. Räkna allt våld. Inkludera även självmord, psykiskt våld och social exkludering i den officiella statistiken över våld i nära relationer.

Våld i nära relationer är inte ett kvinnoproblem – det är ett mänskligt problem.
Och just nu betalar både män, kvinnor och barn priset för att vi låtsas något annat. Mot bättre vetande.

Ett jämställt samhälle skyddar alla – även de som inte passar in i den gamla bilden av ett offer.

Det är inte radikalt. Det är bara rätt.

Jag litar inte på dessa experter som ska tolka in syfte i människors handlingar. särskilt inte när forskningen går vidare och används som underlag för lagstiftning.

Förresten kan du vara snäll och lägga inläggen du citerar ovanför din egen text, som alla andra gör, det blir mycket lättare på det viset att läsa vad du svarar på.

Jag känner personligen till ett fall på nära håll, där mannen utsatts för psykiskt våld i åratal av sin hustru. När han nyligen ville skiljas blev han utsatt för falska anklagelser och ekonomiskt våld av vederbörande. Kvinnan ville inte skiljas, men för att straffa maken försökte hon ljuga till polis, soc, i syfte att stjäla barnen från honom.

Nu är han skild och barnen har valt att bo med mannen då barnen är så pass gamla att de själva får välja. Ingen av barnen önskar umgänge med kvinnan eftersom de från insidan fått uppleva hennes lögner, manipulation, kontroll och psykiskt våld både mot pappan och barnen.

Själv är hon så delusional att hon agerar som ett riktigt nut case. Exp köpte hon fem rum och kök när hon på förhand bestämde att barnen skulle bo hos henne utan deras medgivande. Hur mycket personlighetsstörda msk än försöker sabotera, se till att barnen är minst 12 år, så barnen själv får bestämma umgänget.

Patriarkala attityder, eller som det heter på feministiska "destruktiv maskulinitet" spelar en roll för rätt mycket av våld i samhället överhuvudtaget.

men just ja! det ska vi ju bara ignorera....

Nä ROKS och skit som det måste först läggas ner innan någon kan bli bättre, det är ju dessa psykstörda nazifeminister som varje dag vill sprida bilden om "mäns våld mot kvinnor" och dom får miljarder av staten för att göra det!

Dessutom visar ju all legitim forskning att dom våldsammaste relationerna av alla är lesbiska och Erin Pizzey har ju berättat om och om igen att +70% av alla kvinnor som sitter på hem för "misshandlade kvinnor" de facto är problemet och den våldsamma för till skillnad från männen har dom våld i 100% av sina relationer och dom får komma tillbaka igen och ige och igen så dom farligaste mest psykstörda kvinnorna i väst är dom vi först av alla sätter på offerkoftan så innan något kan bli bättre måste alla feminister bort för dom har förgiftat hela debatten med sina mängder av lögner på ämnet "våld i relationer". Verkligeten och sanningen flyr feminister som pesten.

Det är sant att det behövs en rejäl granskning av hur vissa organisationer hanterar skattepengar och hur ensidiga ideologiska tolkningar fått dominera debatten om våld i nära relationer. Kritik mot ROKS och andra aktörer har också framförts i flera offentliga utredningar, bland annat gällande brist på transparens, metodstöd och effektutvärdering.

Men att kalla människor för “psykstörda” eller “nazifeminister” (även om jag förstår ordvalens relevans) bidrar nog tyvärr inte till lösningen – det förstärker bara polariseringen som redan gjort frågan så svår att lösa. Fakta räcker långt: forskning visar att våld i relationer förekommer i alla könskombinationer, även bland samkönade par, och att kvinnor faktiskt kan vara förövare i lika betydande omfattning – det är inget tabu längre, men det måste hanteras med saklighet, inte ilska.

Det centrala borde vara: hur får vi ett könsneutralt och evidensbaserat system som hjälper både kvinnor och män, utan ideologiskt filter?

Kan vi vara överens om att det är först när vi vågar rensa bort både hatet och propagandan – från alla håll – som verklig jämställdhet kan börja fungera?