Kvinnofällan – samhällsstruktur eller självvalt?

Har tänkt en del på det här med kvinnofällan. Alltså att kvinnor ofta tappar i karriär, lön och pension när de får barn och mannen fortsätter som vanligt.

Jag har full respekt för kvinnor som väljer bort familj just på grund av det, det är ett smart och logiskt beslut. Men det jag inte riktigt fattar är de som ändå skaffar barn, går ner i tid, låter mannen jobba mer, och sen klagar i efterhand på att de hamnat i kvinnofällan. Man vet ju vad som väntar, det är knappast en överraskning.

Så frågan är: Är kvinnofällan verkligen endast ett samhällsproblem, eller handlar det ibland om egna val och prioriteringar? Kan man skylla på strukturer när man aktivt valt ett upplägg där man själv halkar efter? Och i så fall var går gränsen mellan att vara offer för systemet och att helt enkelt inte ta ansvar för sina beslut?

Vad säger ni?

Det är ju barnen som kommer att få lida av det. Dels har inte jag samvete eller vilja att offra mina barn, dels tror jag inte att det är en bra lösning för samhället som stort. Barnen är framtiden. Sumpar vi dem sumpar vi framtiden.

Varför skaffade du inte en bättre man då?

Har tänkt en del på det här med kvinnofällan. Alltså att kvinnor ofta tappar i karriär, lön och pension när de får barn och mannen fortsätter som vanligt.

Jag har full respekt för kvinnor som väljer bort familj just på grund av det, det är ett smart och logiskt beslut. Men det jag inte riktigt fattar är de som ändå skaffar barn, går ner i tid, låter mannen jobba mer, och sen klagar i efterhand på att de hamnat i kvinnofällan. Man vet ju vad som väntar, det är knappast en överraskning.

Så frågan är: Är kvinnofällan verkligen endast ett samhällsproblem, eller handlar det ibland om egna val och prioriteringar? Kan man skylla på strukturer när man aktivt valt ett upplägg där man själv halkar efter? Och i så fall var går gränsen mellan att vara offer för systemet och att helt enkelt inte ta ansvar för sina beslut?

Vad säger ni?

Har tänkt en del på det här med kvinnofällan. Alltså att kvinnor ofta tappar i karriär, lön och pension när de får barn och mannen fortsätter som vanligt.

Jag har full respekt för kvinnor som väljer bort familj just på grund av det, det är ett smart och logiskt beslut. Men det jag inte riktigt fattar är de som ändå skaffar barn, går ner i tid, låter mannen jobba mer, och sen klagar i efterhand på att de hamnat i kvinnofällan. Man vet ju vad som väntar, det är knappast en överraskning.

Så frågan är: Är kvinnofällan verkligen endast ett samhällsproblem, eller handlar det ibland om egna val och prioriteringar? Kan man skylla på strukturer när man aktivt valt ett upplägg där man själv halkar efter? Och i så fall var går gränsen mellan att vara offer för systemet och att helt enkelt inte ta ansvar för sina beslut?

Vad säger ni?

Har tänkt en del på det här med kvinnofällan. Alltså att kvinnor ofta tappar i karriär, lön och pension när de får barn och mannen fortsätter som vanligt.

Jag har full respekt för kvinnor som väljer bort familj just på grund av det, det är ett smart och logiskt beslut. Men det jag inte riktigt fattar är de som ändå skaffar barn, går ner i tid, låter mannen jobba mer, och sen klagar i efterhand på att de hamnat i kvinnofällan. Man vet ju vad som väntar, det är knappast en överraskning.

Så frågan är: Är kvinnofällan verkligen endast ett samhällsproblem, eller handlar det ibland om egna val och prioriteringar? Kan man skylla på strukturer när man aktivt valt ett upplägg där man själv halkar efter? Och i så fall var går gränsen mellan att vara offer för systemet och att helt enkelt inte ta ansvar för sina beslut?

Vad säger ni?

Det handlar väl ofta om att man känner sig tvingad när man väl är där. Vardagspusslet går inte ihop, man är utmattad, kvinnan drar lasset hemma, med barnen och på jobbet och det blir ohållbart. Mannen vägrar ta sin del och vägrar vabba m.m för att han anser att hans jobb är viktigast. Det blir ju en fälla om "valet" formuleras. "Vill du ge dina barn en okej uppväxt och offra din egen karriär eller vill du att dina barn ska få ett skitliv och satsa på dig själv?". Att det är en kvinnofälla är för att mannen inte tvingas göra samma val...

Män får inte samma valmöjligheter som kvinnor att skaffa barn pågrund av hur biologin fungerar.
Du verkar tro att män har möjligheten att få barn och det är kvinnor som ansvarar för barnen.

Har tänkt en del på det här med kvinnofällan. Alltså att kvinnor ofta tappar i karriär, lön och pension när de får barn och mannen fortsätter som vanligt.

Jag har full respekt för kvinnor som väljer bort familj just på grund av det, det är ett smart och logiskt beslut. Men det jag inte riktigt fattar är de som ändå skaffar barn, går ner i tid, låter mannen jobba mer, och sen klagar i efterhand på att de hamnat i kvinnofällan. Man vet ju vad som väntar, det är knappast en överraskning.

Så frågan är: Är kvinnofällan verkligen endast ett samhällsproblem, eller handlar det ibland om egna val och prioriteringar? Kan man skylla på strukturer när man aktivt valt ett upplägg där man själv halkar efter? Och i så fall var går gränsen mellan att vara offer för systemet och att helt enkelt inte ta ansvar för sina beslut?

Vad säger ni?

Flera studier och officiell statistik visar att föräldraskap drabbar kvinnor ekonomiskt (lägre inkomst, sämre karriärutveckling och större pensionsnackdel). Det kallas ofta motherhood/child penalty och är väl dokumenterat även i Sverige. Vill du ha källor så slänger jag upp dem isåfall.

Så vad är då lösningen på det här? JO, det ska jag berätta. Vara föräldralediga lika länge, dela upp ansvaret hemma 50/50, dela upp lämningar och hämtningar på förskolan ex en hämtar och en lämnar. Problemet LÖST. Sedan om man som kvinna vill vara hemma mer med barnen och sköta hemmet osv så fine då får man göra det antingen på bekostnad av fördelar såsom karriär, pension osv eller så får man göra en juridisk överenskommelse med avtal mm ekonomiskt med sin man.

Det är också så att om det ska bli långsiktigt fungerande familjer så har mannen ett ansvar att inte bekrakta kvinnan som ett roligt sexobjekt för tillfälligt knullande som man kan byta ut när man känner för det utan som en livspartner för lång tid.

Det är här nutida västerländsk liberalism och individualism blir destruktiv för det får människor att tänka att "jag ska göra vad jag känner för" för tillfället istället för ta långsiktigt ansvar.

De som klagar är kvinnliga fattigpensionärer, som har gått ner i arbetstid när deras barn var små. Och som nu lever fattigt, trots att de har slitigt både med sina jobb och sin familj. Och: klart de är tacksamma över sina barn och har levt meningsfulla och rika liv! Inget snack om den saken! Men de är inte tacksamma över att ha hamnat i "kvinnofällan", som det inneburit för dem rent ekonomiskt.

Detta går enkelt att lösa. Genom att maken sätter över pengar varje månad till sin fru, i pensionssparande, de år hon inte jobbar full tid.
På så vis kan hon få barn, ge sina barn av sin tid, jobba. Inte halka efter i pension etc. Dvs. Inte hamna i "kvinnofällan".

Lösningen på problemet får ju inte vara att inte skaffa barn. Det är ju en tragisk lösning för barnlängtande familjer. Maken får steppa upp helt enkelt. Bidra. Både med pengar och hjälp i hushållet. Så de kan skaffa barn, utan att kvinnan hamnar i någon "kvinnofälla".