Kvinnofällan – samhällsstruktur eller självvalt?

De som klagar är inte så mycket mammorna utan snarare de barnlösa feministerna.

Att vara mamma är dessutom inte en fälla, utan ett privilegium, få förunnat och värdens viktigaste jobb.

Det är kulturkriget som framställt kärnfamiljen i dåliga ordalag, egentligen är en egen familj en del i att leva ett meningsfullt och rikt liv. Feminister kommer bli uppätna av sina katter och upptäcka av polisen som bryter upp lägenhetsdörren.

Det är biologisk drift hos flertalet kvinnor att få bli mammor. Den är stark. Och de har begränsad tid att bli mammor på. Så val och val? Det vettifan. Det krävs djup övertygelse att inte skaffa barn/ovilja att ha barn, för att som kvinna stå emot den biologiska driften att bli mamma.

Och det är heller inte ett val av kvinnor med barn att hamna i "kvinnofällan". Hade de kunnat välja, hade de förmodligen velat både ha barn och sluppit hamna efter lönemässigt/i pension etc.

Med detta sagt. Sä är "kvinnofällan" inte ett val kvinnor gör. Utan det är en realitet bara. Och givetvis måste de få klaga på det. Precis som vi alla måste få klaga på höga matpriser, fast vi köper mat.

De som klagar är kvinnliga fattigpensionärer, som har gått ner i arbetstid när deras barn var små. Och som nu lever fattigt, trots att de har slitigt både med sina jobb och sin familj. Och: klart de är tacksamma över sina barn och har levt meningsfulla och rika liv! Inget snack om den saken! Men de är inte tacksamma över att ha hamnat i "kvinnofällan", som det inneburit för dem rent ekonomiskt.

Detta går enkelt att lösa. Genom att maken sätter över pengar varje månad till sin fru, i pensionssparande, de år hon inte jobbar full tid.
På så vis kan hon få barn, ge sina barn av sin tid, jobba. Inte halka efter i pension etc. Dvs. Inte hamna i "kvinnofällan".

Lösningen på problemet får ju inte vara att inte skaffa barn. Det är ju en tragisk lösning för barnlängtande familjer. Maken får steppa upp helt enkelt. Bidra. Både med pengar och hjälp i hushållet. Så de kan skaffa barn, utan att kvinnan hamnar i någon "kvinnofälla".

För mig är det viktigt att hjälpas åt. Otroligt viktigt. Det håller ihop familjen. Båda vet vad man pratar om hur vardagen ser ut.

Jag har alltid prioriterat barnen först och har inga problem med det, men min lön är också viktig. Det har blivit sena kvällar inland. Att jag har ett jobb som fungerar med familjeliv är 100% viktigt och nödvändigt. Så man anpassar sig och det tror jag många män också gör.

Många kvinnor har valt lågavlönade jobb, kanske har de inget annat val- för de kan inte.

Så, ja, jobb är delvis medvetet TS - men fattigpensionärer, äldre kvinnor som lever typ på 6000 kr i månaden efter skatt är ett hån.

Jag håller med i sak TS och nu är jag en man och har inga barn så jag ska inte påstå att jag vet något. Skulle gissa att många kvinnor inte är förberedda och inte tänkt ett eller två steg längre när de väl står där med skrikande ungar och skyller på att de känner sig "låsta i kvinnofällan". Verkar vara ett starkt kvinnligt drag att inte kunna dra slutsatser och extrapolera fakta att A leder till B som leder till C.

Ett annat exempel är tex att många kvinnor är för massinvandring, främst av män, från kulturer med usel kvinnosyn. Några år senare när hela deras kvarter de bor blivit ogästvänligt och farligt och "jag känner mig inte trygg längre" eller "mina barn vill inte gå till skolan längre för de blir mobbade för de är de enda svenskarna i klassen". Kvinnor verkar ha svårare att i genomsnitt att koppla ihop samband och konsekvenser.

Det är också så att om det ska bli långsiktigt fungerande familjer så har mannen ett ansvar att inte bekrakta kvinnan som ett roligt sexobjekt för tillfälligt knullande som man kan byta ut när man känner för det utan som en livspartner för lång tid.

Det är här nutida västerländsk liberalism och individualism blir destruktiv för det får människor att tänka att "jag ska göra vad jag känner för" för tillfället istället för ta långsiktigt ansvar.

Jag såg en video igår som förklarade att för första gången i historien när kvinnor inte längre är tvingade att gifta sig och leva med män för skydd (förr fanns inte rättigheter för kvinnor) och ekonomi, utan av jämlikhet kan ha relationer misslyckas männen genom land efter land.

Problemet är inte så mycket att kvinnor är överbelastade eftersom kvinnor alltid varit det. Problemet är att män inte tar hälften.

Kvinnor är offer när det passar dem.

"Kvinnofällan" är en sådan fiktiv offerroll som dras fram när man tröttnat på sitt val.

Du får inte heller glömma att många kvinnor fortfarande drar största lasset över barn och vabb osv när de skillt sig. Män som glömmer köpa vinterkläder eller skicka med rätt kläder till förskola. Skolan ringer till mamman när det är pappavecka osv osv. Män är av naturen eller pga inte lärt sig sämre projektledare.

I grunden handlar det ju om att de kommer undan med det. Där har vi samhällsstrukturen som TS frågar om. Det finns en del människor som är riktiga rövhål och alltid kommer utnyttja andra vid första chansen, och en del som är änglar och som alltid tänker på andra först. Men de flesta är ju mer på något spektrum där emellan. Kommer man undan med att låta andra ta lite mer av lasset så gör man det lite nu och då, när ett helt samhälle i grunden tillåter och uppmuntrar det. Kanske inte varje dag och kanske inte på värsta tänkbara sätt, men likväl, kommer man undan med att låta kvinnan göra mest, i synnerhet om man dessutom får en massa beröm för de 25-30% man ändå gör, så kommer väldigt många män att skippa att ta 50% av ansvaret.

Gör likadant ni då

Det är ju barnen som kommer att få lida av det. Dels har inte jag samvete eller vilja att offra mina barn, dels tror jag inte att det är en bra lösning för samhället som stort. Barnen är framtiden. Sumpar vi dem sumpar vi framtiden.