Ge upp försöken till att förbättra relationen till sin son?

Kanske med denna analogi: Om du sparar 10 kr varje dag och sätter in de på banken så efter 15år så blir det endel pengar, som du sen kan ta ut ränta för och äta en god middag en gång i veckan.
Om du inte har satt in pengarna, så efter 15år får du ta pengar ur egen ficka och vara glad om du kan äta en gång i halvåret, då du även måste betala inträde till den restaurangen och komma förbi vakten.


När man har ett barn är de ju hos en hela tiden och man har ansvaret för att de ska må bra. Sedan växer de upp och de har sin eget ställe. "Tvånget" att se till att man skapar en miljö där de mår bra, övergår till att man måste bli insläpt till deras nya hemmiljö, men fortfarande för att de ska må bra, och också deras egna barn.
Har man inte skött sina åtaganden (spelar ingen roll ur vems synvinkel) innan kommer ju detta med ett pris. Och det priset blir naturligtvis att det blir mycket svårare att visa på att man kommer med något positivt.

Det jag tror, är att om man kommer med enbart positiva saker, hela tiden, över en låååång tidsperiod. Och då talar vi år, för att kunna visa på att det finns en långsiktig vilja. Och att den viljan också kommer med positiva saker och inte enbart momentana känslor av soning.

Exempel: Varje gång (och jag menar exakt varje gång) så är det helt, rent, artigt, respektfullt, och positiva förslag, samt aldrig påträngande. Skicka födelsedagsmeddelande, presenter, julkort, en eller ett par ggr per år förslag på middag eller liknande, kanske besök på något ställe som någon gillar (vet ju inte mycket om vad ni gör). Om man enbart ger positiva saker hela tiden kommer det normalt sätt att ge ett positivt resultat efter ett antal år.

Om någon är agressiv, otrevlig, elak mot dig så kan du i alla fall säga att de har känslor. Det är mycket värre om de inte har några känslor alls. Men det tar tid att styra om dessa.

Men sedan är det tid som gäller. Om du enbart kommer med positiva saker under säg 5-10år kanske du har möjlighet att "få vara med mer", kanske. Men det är ett stort projekt som måste vara prio ett om du ska klara det.
För naturligtvis måste resten av livet också fungera, så här är det en balansgång vad man klarar av. Men man måste respektera att om ribban är satt på en viss nivå hos någon annan, så kan inte du säga att de ska sänka den. Du kanske inte ens vet vilken höjd den är på, men om man alltid enbart ger positiva saker och möjligheter så blir det i alla fall inte sämre.

Självklart skall du ge upp! Min farsa var likadan som du verkar vara och jag kommer absolut inte gå på hans begravning, snarare kommer jag fira med champagne att svinet är dött.

Du får kämpa vidare och ha tålamod med ditt barn. Viktigt att lyssna på ditt barn. Be om förlåtelse 10 ggr. Kontakta med ditt barn mer än 5 ggr i månad..

Det känns som att du försöker att hovrar tillbaks
Har fler än din son lämnat dig?

Precis som en kriminell så bär du på en livslång skuld för de dåliga handlingar du begått. Att samhället eller sonen i ditt fall inte är beredda att förlåta är fullt naturligt och hans fulla rätt. Om du varit ett svin är det inte konstigt att folk inte litar på att du plötsligt skulle blivit en bättre människa. Du får fortsätta att försöka bevisa det och har du tur så lyckas du med det innan ditt liv är slut. Lycka till.

Jag är i din sons ålder och för 9.5 år sedan bad jag min far att dra åt helvete och har inte träffat honom sedan dess. Trots att vi under dessa år bott inom 1KM avstånd.

Nu har jag ingen aning om er historia. Men under dessa 9.5 år så har hans meddelanden till mig ibland varit sorgliga där han tycker synd om sig själv och ber om ursäkt. Ibland kommer direkta personangrepp och negativa sms. Vid något tillfälle skulle han skicka en advokat efter mig.

Jag har såklart under dessa år funderat på att ge efter och sträcka ut en hand men han har gång på gång gjort det enkelt att inse att jag inte vill öppna den dörren. Jag har en bror som fram tills nyligen haft en "fungerade" relation - dvs de har setts på middagar osv men kanske ändå frostigt. Sen gjorde han bort sig, återkommande problem uppenbarligen, och nu vill han inte ha någon kontakt med min bror heller.

Jag har inga råd för din sida. Har du varit våldsam (och isåfall mot vem?) så har jag noll sympatier för dig. Det var iallafall aldrig min far utan där var det uteslutande alkoholproblem och att han bara var en komplett idiot som bara kan tycka synd om sig själv. Hade han inte gått på gång gjort bort sig under dessa år hade jag säkert grävt ner stridsyxan. Men det fortsätts att skicka arga meddelanden till min mor om hur hon har förstört allt (när faktum är att en av hennes största önskningar är att jag ska höra av mig till honom).

Mitt råd till dig är att sluta skylla ifrån dig. Du skriver att din son är "genuint elak". På vilket sätt då? Under dessa år har du gjort något "dumt" som kan göra att muren bara byggs högre och högre? För så har det iallafall varit för min del. Successivt har den "muren" jag haft uppe sakta men säkert minskat för att sedan får jag höra om någon ny idiotgrej han gjort / han skriver något vidrigt sms och så ökar muren upp. Strax är det dags för mig och min sambo att få barn och det är klart att mitt huvud snurrar. En del av mig vill såklart höra av mig samtidigt som en del av mig aldrig vill öppna den dörren igen.

Vet inte om jag kommer svara mer i denna tråd men om du vill kan du DM:a.

Då är det bästa du kan göra att respektera det. Verkar som att bollen ligger hos honom och du kan behöva vänta ett antal år innan han eventuellt kommer på bättre tankar om dig.

Bra svar; för det handlar mycket om vad som har hänt. Mitt svar, 2 steg upp, handlar om relationen varit dålig för tydliga åsiktskillnader och agressiva diskussioner. Sedan finns det en mängd andra saker som kan göra att det inte går att göra något åt relationen.

Men jag tror, att man alltid någonstans vill ha kontakten med sin far (finns absolut undantag där det helt enkelt inte går). Sedan är det en fråga om, om det går att skapa en sådan relation, och hur mycket kontakt som det går att ha dvs vad som faktiskt är en positiv del av livet, och vad som bara blir lika illa som det varit.
Det är där jag tror att om den som är far enbart är positiv och visar på detta så går det. Men, tyvärr så är det kanske inte helt ovanligt att om man inte förstått att man måste vara normalt hänsynstagande till sin son innan så är det inte helt enkelt att i längden klara av att vara det. Och det är väl just det beteendet som det gäller att visa upp som far dvs att man i längden respoterar sina barn och kan vara en positiv del av deras liv.

Men det man kanske skulle rekommendera ytterliggare är att TS går till en psykolog och får lite tydligare framför sig vad som krävs för att han ska skapa en bra relation. Och samtidigt även när han gör det förstå att det kan vara omöjligt, men att det är detta som krävs för att han ska ha en chans. Och sedan talar vi av årtionden av arbete.

Ge inte upp
Det viktiga är ju att du visat att du finns där för honom den dagen han vill ha kontakt. Mer kan du inte göra. Du är en bra förälder nu som vill vara där för honom.

Jag tror på samtalsterapi med er båda o en bra terapeut. Men annars tror jag du ska ta avstånd för att försöka igen och igen när det har gått ett tag. Det har visserligen gått länge skriver du så kanske är det kört o ni båda mår bättre utan varandra? Man får hitta surrogat.

Detta är väldigt enkelt.

Du säger till honom att du är medveten om att ni inte har en bra relation.
Du säger att du vill reparera detta och ha en bra relation. Du medger att du gjort fel saker.

Din son kommer att säga ja till detta eller nej.

Säger han ja, då kan ni börja bygga.
Säger han nej, då får du säga att du finns där om han vill och sedan är det bara att vänta. Enkelt.

Ställ små saker utanför hans dörr, skicka sms o vykort, klipp hans häck när han är bortrest (om han har nån)