Ge upp försöken till att förbättra relationen till sin son?

Ja, jag har verkligen bett om ursäkt, flera gånger.
Han är medveten om min sorg och skam, men det hjälper inte.

TS kommer med en träffande och sorglig iakttagelse av samtiden. I västvärlden har familjebanden blivit något villkorat — beroende av känsloläge, självbild och ideologi. Många har lärt sig att kärlek bara ges när allt känns rätt, snarare än som ett ansvar eller en lojalitet som överlever konflikter. Resultatet blir att minsta sår, särskilt mellan generationer, växer till en permanent mur.

Förr var familjen en plats där man överlevde trots allt — man kunde hata, skrika, be om förlåtelse, börja om. Nu är den en plats där man ”sätter gränser” och ”klipper band”, som om man kunde radera blodet ur sitt DNA.

Så Vitis historia är inte bara personlig sorg, utan också ett tecken på en bredare kulturell drift: vi ersätter försoning med självbekräftelse. Det är tragiskt både för föräldrar som vill gott sent i livet, och för barn som inte förstår hur mycket ett återförenande faktiskt kan hela — innan det är för sent.

Jag har dessutom egen erfarenhet av hur myndigheter ofta aktivt hjälper en hatiskt inställd expartner att slå kilar mellan barnen och den förälder som raderats. Systemet säger sig värna barnets bästa, men i praktiken förstärker det ofta alienering och misstro. Den som försöker hålla kontakten bemöts som ”problematisk”, medan den som saboterar relationen skyddas bakom byråkratins språk om ”trygghet” och ”stabilitet”.

Det är ett kallt maskineri som belönar den som skriker högst och straffar den som visar sorg. Resultatet blir generationer av barn som lär sig att kärlek är farligt, och föräldrar som får leva med skam, längtan och tomma födelsedagar — allt medan staten applåderar sin egen ”omsorg”.

Har man bett innerligt om ursäkt och ändå blir behandlad som skräp under ett antal år så upphäver detta ens skyldigheter. Bygg dig en egen mur, släpp detta och gå vidare. Man är skyldig sig själv lycka och en del förtjänar inte annat om än de är ens barn.

En bekant till mig i samma situation som du såg kallt på saken: "Ett misslyckat genetiskt experiment"

Har man bett innerligt om ursäkt och ändå blir behandlad som skräp under ett antal år så upphäver detta ens skyldigheter. Bygg dig en egen mur, släpp detta och gå vidare. Man är skyldig sig själv lycka och en del förtjänar inte annat om än de är ens barn.

En bekant till mig i samma situation som du såg kallt på saken: "Ett misslyckat genetiskt experiment"

Det sorgliga är när barnbarnen kommer.

Visa honom med vissa tidsintervall att du lider, har ånger och vill reparera detta, men att du även respekterar hans beslut att isolera sig från dig.

Ja.
Hur ska man förhålla sig till ett barnbarn man har haft mycket liten kontakt med?

Ja, där finns en uppriktig fråga.
Är det för min eller hans skull?
Vill jag förbättra kontakten för att läka mina sår eller finnas där för hans skull?
Jag vet uppriktigt sagt inte.