Citat:
Ursprungligen postat av
Xeitum
Hur utpekandet, med allt runt omkring, gick till vet ju de flesta o det har det ältats om sedan dag 1 i stort sett. Det är inte bara en könsfråga utan även faktumet att det var Sveriges statsminister som med 100%-ig säkerhet skulle pekat ut CP. Naturligtvis kan man hoppas på att varken kön lr yrke nte hade spelat någon roll, men jag är inte helt säker på det. Hur det skulle utfallit kan man bara spekulera om.
Med bakgrund i ditt senare resonemang får man väl ställa sig frågan hur pass länge man generellt kan lita på ett vittnes (vittne o brottsoffer) utpekande av gärningsmannen, förutsatt att hen sett denne klart o tydligt. Är det ett par timmar, några dagar eller några månader? Skulle vara intressant att höra brottsjurister resonera kring detta.
Jag delar inte den uppfattningen. Att lyssna på brottsjurister i just det här sammanhanget skulle sannolikt inte tillföra särskilt mycket. Det är oklart vad en sådan diskussion faktiskt skulle ge oss, särskilt med tanke på att det redan finns omfattande forskning och väl etablerad kunskap inom området.
Det finns flera faktorer som påverkar huruvida ett vittnesmål kan — eller bör — användas som underlag i en rättslig prövning. Samtidigt råder det ingen tvekan om att den allra första tiden efter en händelse är kritisk. Det är då ett vittne har störst chans att återge vad som faktiskt observerats, innan minnesbilden riskerar att påverkas eller "kontamineras" av omgivningen.
I Lisbeths fall är de initiala uppgifterna inte bara knapphändiga utan även avvikande på flera punkter i förhållande till övriga vittnesmål. Till en början ger hon mycket lite konkret information, och hon uttrycker själv att hon inte sett några detaljer. Dessa detaljer börjar däremot framträda successivt över tid — vilket i sig är problematiskt. Minnet fungerar nämligen inte på det sättet.
Varje gång ett minne återkallas skapas en ny version av det, en kopia. Med tiden blir det en kopia av en kopia av en kopia, och varje gång kan små felaktigheter smyga sig in. Vår hjärna har tyvärr svårt att skilja mellan dessa förändrade minnesbilder och den ursprungliga, objektiva verkligheten.