Har fått känslor för en behandlare, hur fan hanterar man det här?

Först ochfrämst - bra att du går på rehab
nr 2...hon är inte din behandlare eller?
Hon håller i en aktivitet och hjälper dig med den?
Jag hade tagit det med min behandlare om det finns en huvudperson eller med programansvarig
jag hade inte flytt fältet utan att fråga min högre kraft - i detta fall den som ansvarar för helheten i din grupp.
Hur det nu är organiserat, men om du förstår principen

ex

Gratulerar!

Här är mitt råd till dig:
Du är patient. Hon är din behandlare. Eller är hon en handledare, som någon här ovanför frågat dig om.

Du märker att hon genom sitt engagemang, slår an en sträng hos dig. Om du känner att du kan hålla fast vid patientrollen, så ser jag inga problem med att ni kramas i vänskap. Jag ser heller inga problem med att du följer med på mötet.

Att du har känslor för henne är helt naturligt och du skriver ju att hon ”ser” dig och bryr sig om dig. Det är hennes jobb att göra det.

Att hon ringer dig utanför arbetstid och vill ha med dig på ett möte på en helg, KAN tyda på att hon börjar få mer än bara ett yrkesmässigt intresse för dig. Men det behöver inte göra det.
Var därför på din vakt, så att du inte övertolkar. Det är lätt att göra det.

Jag tycker du ska följa med på kursen, men håll på patientrollen. En vänskaplig kram efter kursen, eller när ni möts innan den börjar, tycker jag är helt naturligt. Och eftersom ni kramats tidigare så är det fullt naturligt om du tar initiativ till att fortsätta kramas.

Du skriver att du förstår att det aldrig kan bli något mellan er. Om man läser mellan raderna så
förstår ju vem som helst att du gärna skulle vilja testa om det kan bli något mellan er.
Men ta det lugnt. Låt inga känslor ta överhanden. Utgå från att hon är som hon är och gör som hon gör för att hon har ett genuint intresse av att se dig lyckas. OM hon tar ytterligare steg som går att tolka som mer än yrkesmässigt intresse, t ex en puss på kinden, en fika efter jobbet, så tycker jag att du ska ta tillvara på sådant och göra motsvarande tillbaka till henne.

Ja, det är väl de råd jag kan ge dig utifrån det du skriver. Till sist: prata med kuratorn som säkert kan ge dig fler och bättre råd än vad jag kan göra här på Flashback.

M v h
RFT (f d parterapeut och familjerådgivare)

Först och främst: Helvete vad bra jobbat. Stort!

Det är vanligt att man i en ny livsfas där man plötsligt har kapacitet att känna någonting bortanför drogerna, där man kanske också bemöts med genuin vänlighet och respekt för första gången på många år, inte riktigt lyckas kalibrera vad som är vad. Hon är dock din behandlare och du en patient. Utan att säga att dina känslor inte är på riktigt så är det vanligt att personer som tar sig ur ett missbruk kliver in i något som kallas ”limerence” på engelska.

Limerence är ett intensivt förälskelsetillstånd där man blir starkt emotionellt och mentalt upptagen av en annan person, med ett starkt behov av att få sina känslor besvarade. Det liknar beroende, eftersom hjärnan frisätter dopamin och andra “belöningskemikalier” vid minsta tecken på gensvar. Personer som nyligen tagit sig ur ett missbruk är särskilt sårbara eftersom deras belöningssystem fortfarande är ur spel och limerence kan fungera som en ny, “social” form av beroende.

En skitviktig uppgift du har framför dig är att arbeta på emotionell reglering och förstå vad dina egna känslor betyder och inte betyder.

Har du en psykolog, terapeut eller liknande du skulle kunna berätta om det här för?

Går i ett tolvstegsprogram via öppenvården och har på nåt vänster blivit förälskad i en av behandlarna där. Hon är inte min gruppledare utan håller i verkstadsaktiviteter (typ trä, sy, sånt).

Hon är varm, rolig, genuin och får mig att känna mig sedd på ett sätt jag inte upplevt på flera år. Vi klickar bra och skrattar ofta tillsammans. Från början såg jag henne bara som en trygg person, men ju mer jag lärt känna henne desto mer har jag börjat tycka om henne på riktigt – även fysiskt.

Jag vet ju att det aldrig kan bli något. Hon är min behandlare, och det vore helt fel på alla sätt. Men känslorna finns där ändå, och det börjar bli jobbigt. Jag blir nervös i hennes närhet, och vi brukade kramas men jag vågar knappt längre eftersom det börjat betyda för mycket för mig.

Grejen är att hon nyligen hörde av sig till mig utanför arbetstid och frågade om jag ville gå på ett möte (fortfarande kopplat till programmet). Jag sa ja, men nu känns det jävligt förvirrande. Det är antagligen fortfarande i hennes roll som behandlare, men det sker på helgen, så det känns mer personligt på nåt sätt.

Jag har inget riktigt forum för att ventilera det här, så jag testar här.
Har någon av er varit med om nåt liknande? Hur hanterade ni det utan att sabba allt eller skämmas ihjäl?

Exakt hur är du rädd att du sabbar det. Falla på knä och skrika ut din kärlek för henne i allas närvaro? Eller brotta ner henne och antasta henne? I så fall gör du klokt i att avstå.

Har du fullständigt sopat bort allt sunt förnuft om hur man beter sig bland folk i nyktert tillstånd?

En behandlingsassistent i sån här verksamhet är väl att betrakta som en skolfröken eller en jourhavande kompis. Såna kan man väl tycka om utan att det skulle bli konstigt. Skulle du ändå lyckas få det konstigt får du nog ta om några steg.

Alla dina varningsklockor borde ringa högt, fast det enklaste är ju att ignorera dem? Eller? Du ska informera din sponsor om dina tankar och känslor, eller dela med dig om det på ett jävla möte.

De förhållningsreglerna som finns är inte bara en massa hittepå, utan det är välgrundade och baserade på riktiga erfarenheter.

Ingår man i ett tolvstegsprogram, finns det förmodligen en anledning bakom. Anledningen är huvudfokuset, trots att det känns 100 gånger bättre att fokusera på allt annat, till exempel en annan person. Det är helt och fullt normalt.. däremot ska man fan inte gå i fällan.

Du förstör inte bara för din egen process, även för hennes. Du är där för dig, hon är där för sig och det är riktigt oansvarigt att inleda någon form av förhållande i er situation.

Ingen som väljer att vara medlem ska behöva utsättas för andra människors drama, för drama kommer det garanterat att bli. Minsta lilla obalans kan ge förödande konsekvenser och du kommer inte kunna upprätthålla ett normalt förhållande med en annan beroende, speciellt inte under tiden av tillfrisknande.

Jag har åratal av erfarenhet av 12-steg, både lokalt, regionalt och nationellt. Typ alla hamnar i din situation, speciellt under den första tiden. Vissa handlar på känslan, andra inte och 9 av 10 gånger, blir resultatet det samma.

Så dela med din sponsor, typ ring han NU. Tänk om och fokusera på dig själv.

Tack för ditt fina svar. Jag tänker, och har läst mig till liknade saker. Jag hoppas lite själv på att det här är mer en förvirrande känsla av saker jag saknar än att det är just henne jag vill ha.

Jag la detta i knät på sjuksyrran på beroendemottagningen idag, hon satt mest och gapade och visste inte riktigt vad hon skulle säga.

Kan ju ta behandlar på samma avdelning men det känns inte riktigt safe om jag vill att den här infon ska stanna där.

Det känns som när man var barn och var kär i en lärare ungefär!

.

Men det låter som många av er tycker att jag ska lyfta det här med mina primära behandlare ändå, får ta mig mod och göra det, tror jag.

Först och främst: Helvete vad bra jobbat. Stort!

Det är vanligt att man i en ny livsfas där man plötsligt har kapacitet att känna någonting bortanför drogerna, där man kanske också bemöts med genuin vänlighet och respekt för första gången på många år, inte riktigt lyckas kalibrera vad som är vad. Hon är dock din behandlare och du en patient. Utan att säga att dina känslor inte är på riktigt så är det vanligt att personer som tar sig ur ett missbruk kliver in i något som kallas ”limerence” på engelska.

Limerence är ett intensivt förälskelsetillstånd där man blir starkt emotionellt och mentalt upptagen av en annan person, med ett starkt behov av att få sina känslor besvarade. Det liknar beroende, eftersom hjärnan frisätter dopamin och andra “belöningskemikalier” vid minsta tecken på gensvar. Personer som nyligen tagit sig ur ett missbruk är särskilt sårbara eftersom deras belöningssystem fortfarande är ur spel och limerence kan fungera som en ny, “social” form av beroende.

En skitviktig uppgift du har framför dig är att arbeta på emotionell reglering och förstå vad dina egna känslor betyder och inte betyder.

Har du en psykolog, terapeut eller liknande du skulle kunna berätta om det här för?