Obehaglig insikt: De flesta människor är zombies

Neurovetenskapen har kommit fram till det många filosofer och religioner försökt belysa, att majoriteten av befolkningen, i alla samhällen och i alla tider, inte styrs av medvetna tankar utan av automatiska reaktioner. Deras hjärnor följer limbiska mönster. Stimulus in, respons ut. Ingen reflektion. Ingen själ. De styrs inte av samvete eller inre övertygelse utan av vad de tror förväntas av dem.

Det är dessa människor man på Twitter (X) kallar NPC:er. De ser ut som människor men är bara ekon av algoritmen. Det är denna massiva, okritiska zombiemassa som talar i klyschor, följer trender, tror att konsumtion, yta och gruppgodkännande är livets mening, och som föraktar eftertanke och förlöjligar allt som stör deras bekvämlighet. Den är den liberala massmänniskan, den som Nietzsche kallade den sista människan som är NPC.

Det är den där hjärndöda personen som alltid kommenterar under varje äldre låt på youtube "Who is listening at (den månaden och år vi befinner oss i)?" Det är NPC-personen som när denne ska hämta ut paket ifrån posten uppträder med låg närvaro., telefon i handen, mikrohövlighet utan kontakt. Ingen genuin hälsning utan bara säger med monoton fras "Jag har ett paket att hämta ut." till skillnad ifrån den vakna människan som känner situationen. Hon hälsar kort men ärligt. Hon ser personalen. Hon visar streckkoden direkt utan att monotomt och dött säga "Jag har ett paket att hämta ut.". Hon behöver inte förklara det uppenbara.

För den levande människan, den rättfärdiga, kommer denna insikt först som en obehaglig chock. Att du är en levande människa som lever i ett samhälle fyllt med zombies. Mobilscrollande zombies som försöker dämpa samvetets röst med brusets spektakel som de får av sina stora hörlurar på huvudet.

Vi som ser, kan känna ensamhet eftersom vi upplever djupet och ser tomheten i andra. Men den verkliga ensamheten tillhör inte den vakna människan. Den tillhör NPC-människan.

Varför?

För att verklig gemenskap kräver själ.
Det kräver närvaro, inre liv, samvete, vilja, och ansvar.

NPC‑människan saknar detta. Den speglar, följer, maskerar, men kan inte förnimma andra själar, eftersom den inte förnimmer sin egen.

Den vakna människan lider av medvetenhet.
NPC-människan lider av tomhet.

Känner ni som ser, ni rättfärdiga och vakna människor, igen er i min beskrivning?
Vad är era perspektiv på detta existentiella problem hos människan, och hur känns det för er att bära insikten att ni lever i en värld fylld av zombies? Och vad gör ni med den vetskapen?

Neurovetenskapen har kommit fram till det många filosofer och religioner försökt belysa, att majoriteten av befolkningen, i alla samhällen och i alla tider, inte styrs av medvetna tankar utan av automatiska reaktioner. Deras hjärnor följer limbiska mönster. Stimulus in, respons ut. Ingen reflektion. Ingen själ. De styrs inte av samvete eller inre övertygelse utan av vad de tror förväntas av dem.

Det är dessa människor man på Twitter (X) kallar NPC:er. De ser ut som människor men är bara ekon av algoritmen. Det är denna massiva, okritiska zombiemassa som talar i klyschor, följer trender, tror att konsumtion, yta och gruppgodkännande är livets mening, och som föraktar eftertanke och förlöjligar allt som stör deras bekvämlighet. Den är den liberala massmänniskan, den som Nietzsche kallade den sista människan som är NPC.

Det är den där hjärndöda personen som alltid kommenterar under varje äldre låt på youtube "Who is listening at (den månaden och år vi befinner oss i)?" Det är NPC-personen som när denne ska hämta ut paket ifrån posten uppträder med låg närvaro., telefon i handen, mikrohövlighet utan kontakt. Ingen genuin hälsning utan bara säger med monoton fras "Jag har ett paket att hämta ut." till skillnad ifrån den vakna människan som känner situationen. Hon hälsar kort men ärligt. Hon ser personalen. Hon visar streckkoden direkt utan att monotomt och dött säga "Jag har ett paket att hämta ut.". Hon behöver inte förklara det uppenbara.

För den levande människan, den rättfärdiga, kommer denna insikt först som en obehaglig chock. Att du är en levande människa som lever i ett samhälle fyllt med zombies. Mobilscrollande zombies som försöker dämpa samvetets röst med brusets spektakel som de får av sina stora hörlurar på huvudet.

Vi som ser, kan känna ensamhet eftersom vi upplever djupet och ser tomheten i andra. Men den verkliga ensamheten tillhör inte den vakna människan. Den tillhör NPC-människan.

Varför?

För att verklig gemenskap kräver själ.
Det kräver närvaro, inre liv, samvete, vilja, och ansvar.

NPC‑människan saknar detta. Den speglar, följer, maskerar, men kan inte förnimma andra själar, eftersom den inte förnimmer sin egen.

Den vakna människan lider av medvetenhet.
NPC-människan lider av tomhet.

Känner ni som ser, ni rättfärdiga och vakna människor, igen er i min beskrivning?
Vad är era perspektiv på detta existentiella problem hos människan, och hur känns det för er att bära insikten att ni lever i en värld fylld av zombies? Och vad gör ni med den vetskapen?

Ja, du har rätt. De flesta människor tänker inte själva därför att de aldrig behövt göra det. Enkelt uttryckt har alldeles för många människor haft det alldeles för bra, för länge. Då blir det så. Det är en slags bortskämdhet.

Materiell bekvämlighet har med tiden bedövat deras samvete och försvagat förståelsen för varför samvetet är nödvändigt?

Materiell bekvämlighet har med tiden bedövat deras samvete och försvagat förståelsen för varför samvetet är nödvändigt?

Ja, nånting sånt. Resonemanget är ungefär "man behöver inte tala sanning, man behöver inte mena vad man säger, man kan byta åsikt helt utan integritet - allt löser sig ändå alltid i alla fall."

Ja, du har rätt. De flesta människor tänker inte själva därför att de aldrig behövt göra det. Enkelt uttryckt har alldeles för många människor haft det alldeles för bra, för länge. Då blir det så. Det är en slags bortskämdhet.

Neurovetenskapen har fastslagit det.

Närvaro är mätbart genom hjärnaktivitet.
När prefrontala cortex, insula och cingulum är aktiva samtidigt uppstår empati, självmedvetenhet och moralisk reglering.
När dessa funktioner stängs av blir människan biologiskt levande men mentalt avstängd.

Det är då man blir en NPC.
Inte för att man saknar värde utan för att man inte är vaken.

Frågan är: lever du medvetet, eller bara reaktivt?

Ligger det i zombiens natur att göra tvära kast i samtalsämnen under dialog?

Det är något jag märkt bland många människor jag möter som kan beskrivas som npcs. De kan inte hålla en röd tråd i ett samtal.