Obehaglig insikt: De flesta människor är zombies

Jag är fan 33 år 😅 Vart mer eller mindre vaken sedan jag var 18. De senaste fem åren har jag dock vaknat mer än innan.. nu går det inte att somna om igen. Vad tror du att den här verkligheten är? En simulation? Finns det något sätt att göra en npc till en spelare?

Sjukt att du nämner det här. Jag satt och snackade med en kollega om djupa/konstiga saker. Bla så nämnde jag att när jag började i skolan (6år) så fick jag en tanke om att vissa av de andra barnen inte var riktiga, som jag själv som reflekterade över saker och hade något slags djup. Som att dessa var statister eller NPC's. Min kollega blev helt till sig och han hade kännt/tänkt exakt samma sak.

Vi snackade om detta ett bra tag och blev nästan lite paranoida haha. Han känns väldigt äkta pch som en annan "spelare". Minns att jag droppade den tanken efter något år pch på senare blivit påmind om detta fenomen. Kan inte få mitt huvud runt detta riktigt ändå. Enligt matrix/simulator- teorin så känns detta som nästan en självklar funktion i verkligheten.

Sant. Jag var nog en av de som tyst betraktade, som yngre.

Låter tvärsom det jag vill uppnå med meditation. Då vill jag att alla intryck ska vara mer som hur vågorna kan skölja över fötterna när man doppar dem sittandes vid stranden. Att vara mer åt sinnesrohållet, att låta hjärnan svalka sig lite, inga höga funktioner som tankar eller planer etc som ekar och pockar på uppmärksamhet. Ingen stressig analys etc. Glo runt lite. Det menar jag är skönt för sinnet.

Sen kräver livet att man gör massa dryga grejer, och om man gör minsta möjliga insats kanske man låter som nån zombie eller jag vet inte, men tror det är mer att man vill lata sig än något annat, åtminstone borde det vara så för många.

Jag känner en man som 90% av tiden undviker djupare ämnen därför att han har för mycket i huvudet. Han har svårt att formulera sina tankar, jag skulle tro att det beror på att han tänker i bilder (det gör även jag) förutom det som han själv säger:
Det blir så brett och invecklat att förklara.

Ofta är det skönare att bara vara med andra vakna människor, tycker åtminstone jag. Det kommer ändå ingenting ut av massor av sådana här tankeutbyten, men skillnaden kanske snarare är vad man med vakna människor inte behöver dryfta. (Tex prata i 1 timme om tvättmedel).

Det här är bara dehumanisering.

Snarare en autist som inte har förstått att vi är flockdjur

Sant.

Jag skulle vilja benämna NPCs och zombies som grunda människor istället, även om det blir blir snävt det med. Men min uppfattning är att dessa grunda människor är i majoritet i världen (framförallt Sverige/Norden). Gemenskapen bygger på ytliga ofarliga ting som samtalsämnen om väder, mat, resor och renoveringar. Den ”vakna” delen av befolkningen, de djupa, får söka sig till speciella slutna platser för att diskutera och interagera med likasinnade. Annars riskerar de att störa de grundas cirklar genom att uttrycka sådant som är tabu hos dom.

Som en djupt tänkande människa (ej felfri), kan de ytligas personligheter och gemenskap lätt tolkas som falsk. Man ser spelet de spelar med varandra tydligt och undrar varför de gör på detta viset.

Sant. Jag har tyvärr nyligen förlorat två av mina nära vakna medmänniskor. Och det är ju svårt att hitta nya likasinnade när, som du säger, vissa döljer det.

Kan tycka att det är märkligt att det på ett anonymt forum som FB finns så många NPCs, Facebook borde passa dessa bättre.

Det beror till stor del på ens egna sociala färdigheter, metoder och tekniker, samt på hur man tillämpar dem i sociala sammanhang. Det beror också på graden av kognitiv utveckling man har, eller ännu inte har, engagerat sig i.

Det går att göra det djupa ytligt, och det ytliga djupt.

Djupt tänkande människor tenderar i många fall att vara mycket seriösa i sin djuphet, ofta allvarliga och med en underutvecklad förmåga att aktivera en lättsam eller humoristisk inställning. Detta beror ofta på den kognitiva och känslomässiga belastning som följer av att vara en djupt reflekterande människa som riktar en stor del av sin vakna tid inåt, till exempel genom att engagera sig i metakognitiv aktivitet och ifrågasätta sina egna tankar.

Ofta har dessa individer, utöver detta, inte utvecklat den sofistikation som finns i enkelhet. Det är just denna sofistikation i enkelhet som fungerar som ett effektivt verktyg för att kunna engagera sig i det som upplevs som ytligt och samtidigt göra det djupt, men också för att kunna göra det som är djupt, ytligt.

Det ytliga tenderar att vara svårt för den djupa, och det djupa tenderar att vara svårt för den ytliga. Men det är avsevärt lättare för den djupa att vara ytlig än för den ytliga att vara djup.

Därför blir det den djupt tänkande individens ansvar att utveckla denna färdighet om den har för avsikt att integrera och socialisera med den sociala ytligheten, och därigenom uppnå ett meningsfullt och balanserat socialt utbyte i sådana sammanhang.

En sak med NPC är att de tycks drivas intensivt av att attackera alla som inte vill tala om tvättmedel.
Rent evolutionärt är det begripligt då främlingar skulle hållas borta från bogrottan.

Neurovetenskapen har kommit fram till det många filosofer och religioner försökt belysa, att majoriteten av befolkningen, i alla samhällen och i alla tider, inte styrs av medvetna tankar utan av automatiska reaktioner. Deras hjärnor följer limbiska mönster. Stimulus in, respons ut. Ingen reflektion. Ingen själ. De styrs inte av samvete eller inre övertygelse utan av vad de tror förväntas av dem.

Det är dessa människor man på Twitter (X) kallar NPC:er. De ser ut som människor men är bara ekon av algoritmen. Det är denna massiva, okritiska zombiemassa som talar i klyschor, följer trender, tror att konsumtion, yta och gruppgodkännande är livets mening, och som föraktar eftertanke och förlöjligar allt som stör deras bekvämlighet. Den är den liberala massmänniskan, den som Nietzsche kallade den sista människan som är NPC.

Det är den där hjärndöda personen som alltid kommenterar under varje äldre låt på youtube "Who is listening at (den månaden och år vi befinner oss i)?" Det är NPC-personen som när denne ska hämta ut paket ifrån posten uppträder med låg närvaro., telefon i handen, mikrohövlighet utan kontakt. Ingen genuin hälsning utan bara säger med monoton fras "Jag har ett paket att hämta ut." till skillnad ifrån den vakna människan som känner situationen. Hon hälsar kort men ärligt. Hon ser personalen. Hon visar streckkoden direkt utan att monotomt och dött säga "Jag har ett paket att hämta ut.". Hon behöver inte förklara det uppenbara.

För den levande människan, den rättfärdiga, kommer denna insikt först som en obehaglig chock. Att du är en levande människa som lever i ett samhälle fyllt med zombies. Mobilscrollande zombies som försöker dämpa samvetets röst med brusets spektakel som de får av sina stora hörlurar på huvudet.

Vi som ser, kan känna ensamhet eftersom vi upplever djupet och ser tomheten i andra. Men den verkliga ensamheten tillhör inte den vakna människan. Den tillhör NPC-människan.

Varför?

För att verklig gemenskap kräver själ.
Det kräver närvaro, inre liv, samvete, vilja, och ansvar.

NPC‑människan saknar detta. Den speglar, följer, maskerar, men kan inte förnimma andra själar, eftersom den inte förnimmer sin egen.

Den vakna människan lider av medvetenhet.
NPC-människan lider av tomhet.

Känner ni som ser, ni rättfärdiga och vakna människor, igen er i min beskrivning?
Vad är era perspektiv på detta existentiella problem hos människan, och hur känns det för er att bära insikten att ni lever i en värld fylld av zombies? Och vad gör ni med den vetskapen?