Citat:
Ursprungligen postat av
Hemmafrun62
Jag har länge tänkt på detta du skrev. Jag har nu kollat upp detta med bekanta i C hemort. C familj flyttade tid när C var ett litet barn närmare sagt runt ett års åldern. C umgicks med tre andra barn under sin uppväxt.
Att dessutom påstå att om man växer upp i en familj med många barn innebär att man måste hävda sig är ändå kanske att ta i lite. I denna familj var det aldrig mer än fyra barn under samma tak om nu inte de vuxna barnen var hemma på besök. Så din bild du ger av C stämmer inte riktigt överrens med verkligheten.
Vad mina bekanta säger så var C väldigt utsatt av mobbing själv. Hennes slöjd lärarinna var hennes räddning. Det var hon som fick stopp på mobbarna genom att åka hem till dessa och prata med föräldrarna.
Min fundering är om du möjligtvis kanske var en av dessa barn som inte var så snäll mot C och nu försöker ännu en gång försöker trycka ner henne.
Det framgår både i Lex Sarah-utredningen och i arbetsmiljöutredningen att det finns en informell ledare i personalgruppen på Uttervägen. Denna person har haft ett betydande inflytande över gruppens normer, värderingar och förhållningssätt.
Förutom C, som arbetat i verksamheten sedan start, är övriga medarbetare är i princip nya, vilket innebär att gruppen är relativt oerfaren och därmed sårbar för informella maktstrukturer. Detta skapar en obalans där informellt inflytande får oproportionerligt stort genomslag, vilket påverkar både arbetsmiljön och möjligheten till ett öppet och professionellt samarbete.
Det är inte heller ovanligt att en sektliknande ledare träder fram som gruppens röst utåt. I sådana strukturer är det ofta just ledaren som tar plats i media eller offentliga sammanhang för att legitimera sin position och styra berättelsen om gruppen. Genom att framstå som trygg, engagerad och representativ förstärks ledarens symboliska makt, medan andra medarbetare hålls i bakgrunden eller känner sig bundna till den bild som förmedlas utåt. Detta mönster är typiskt för miljöer där maktutövning grundas i karisma snarare än formell auktoritet.
Det framgår även att C, som är den enda kvarvarande medarbetaren sedan boendet startade, har haft en central roll i att forma verksamhetens kultur. C har under lång tid fört in och normaliserat ett medialt synsätt både i personalgruppen och gentemot hyresgästerna. Det är i praktiken C som gjort boendet och dess brukare ”mediala”, vilket lagt grunden för den informellt präglade struktur som nu präglar arbetsgruppen. Eftersom övrig personal är relativt ny har detta synsätt kunnat fortsätta oemotsagt och kommit att betraktas som en naturlig del av verksamheten.
Det har också hänvisats till C:s personliga bakgrund, bland annat uppgifter om att hon kan ha varit utsatt för mobbning i yngre år. Sådana erfarenheter kan självklart påverka en persons beteende, men de kan aldrig ursäkta eller förklara bort de allvarliga brister som framkommit — vare sig för henne själv eller för övriga i personalgruppen. Oavsett bakgrund har varje medarbetare ett ansvar att agera professionellt, följa lagar och värna brukarnas trygghet och rättigheter.
Det som nu har uppmärksammats i media och i utredningarna visar på djupa strukturella problem som inte kan förklaras genom individuella livsöden. För att återställa en trygg och professionell arbetsmiljö krävs att verksamheten tydligt markerar gränsen mellan privata övertygelser och yrkesutövning, och att det formella ledarskapet återtar kontrollen över gruppens normer och arbetssätt.