Trakasserier i Umeå på gruppboende

Det är också tydligt att en av faktorerna är att det inte funnits närvarande chefer i den utsträckning det behövts. Då kan det bli så här. Så varför är vissa enskilda personer så utpekade och beskyllda?
Varör skyller man inte lika mycket på chefer som valt att blunda för det här under årens lopp? Som varit frånvarande och inte skött sitt jobb? Det här hade lätt gått att stävja från början om det funnits närvarande chefer.

Det verkar inte rätt att enskilda medarbetare ska bära skulden om det är så att närmaste chef aldrig tagit tag i allt det här.

Att arbeta med kultur, attityder och värderingar som finns i ett arbetslag är ändå enhetschefens ansvar.

Jag håller helt med dig. Ledarskapet har brustit, men det finns också dokumenterade exempel på försök att påverka och förvränga dokumentation, vilket i sig är ett allvarligt lagbrott.

I Lex Sarah-utredningen framgår dessutom tydligt att personalens bemötande och kultur har påverkat brukarna negativt. Det handlar inte bara om enskilda händelser utan om en destruktiv gruppkultur som gjort det möjligt för kränkningar att ske.

Därför är jag helt enig med slutsatsen i arbetsmiljöutredningen – för att komma vidare krävs ett helt nytt arbetslag. Kulturen sitter i människorna, och så länge samma struktur består kommer de sektliknande processerna att leva kvar.

Ja, det bästa vore nog att omplacera samtliga och försöka starta upp något helt nytt. Hoppas dock att brukarna klarar av så stora förändringar för även om saker gått snett så är det en ganska stor förändring att klara av för en så känslig målgrupp.

Det verkar vara mycket blåsväder inom Umeå kommun nu. Inkompetensen gror överallt verkar det som.
Det stärker dock min tes om att Umeå kommun överlag är en sämre kommun att både jobba och leva i.

Vem eller vilka har varit enhetschef för boendet?

Om man ser till tidigare artiklar i VK där föräldrar kämpat för gemensamma måltider så var det E**K Ö*T som varit chef. Ser även ut som han varit chef när allt detta med visselblåsningen uppdagades på boendet.

Med tanke på den omfattande personalomsättningen har chefskapet på boendet sannolikt skiftat flera gånger. Den tidigare enhetschef som du nämner hade ansvaret under den period då visselblåsningen blev aktuell, vilket också sammanföll med att allvarliga brister började synliggöras.

Utredningen beskriver en verksamhet som under lång tid ansetts vara ”självgående”, något som tydligt visar på en brist i ledningens kontroll och ansvarstagande. Även enhetschefer har förstås chefer över sig, vilket gör att ansvaret inte kan läggas på en enskild individ.

Det är dock under tidigare nämnda chefs tid som missförhållanden både uppmärksammades och utredningar initierades — vilket kan ses som ett tecken på att problemen till slut började tas på allvar och hanteras mer öppet, även om det skedde sent.

Det är tydligt att ledningsansvaret under en längre tid varit otydligt och att brister tillåtits växa fram utan tillräcklig kontroll. Att utredningar och granskningar till slut initierades visar att situationen inte längre gick att ignorera. Frågan är dock varför det krävdes så pass allvarliga signaler och visselblåsning innan åtgärder vidtogs – och hur man säkerställer att liknande mönster inte upprepas framöver.

Jag har länge tänkt på detta du skrev. Jag har nu kollat upp detta med bekanta i C hemort. C familj flyttade tid när C var ett litet barn närmare sagt runt ett års åldern. C umgicks med tre andra barn under sin uppväxt.
Att dessutom påstå att om man växer upp i en familj med många barn innebär att man måste hävda sig är ändå kanske att ta i lite. I denna familj var det aldrig mer än fyra barn under samma tak om nu inte de vuxna barnen var hemma på besök. Så din bild du ger av C stämmer inte riktigt överrens med verkligheten.

Vad mina bekanta säger så var C väldigt utsatt av mobbing själv. Hennes slöjd lärarinna var hennes räddning. Det var hon som fick stopp på mobbarna genom att åka hem till dessa och prata med föräldrarna.

Min fundering är om du möjligtvis kanske var en av dessa barn som inte var så snäll mot C och nu försöker ännu en gång försöker trycka ner henne.

Det framgår både i Lex Sarah-utredningen och i arbetsmiljöutredningen att det finns en informell ledare i personalgruppen på Uttervägen. Denna person har haft ett betydande inflytande över gruppens normer, värderingar och förhållningssätt.

Förutom C, som arbetat i verksamheten sedan start, är övriga medarbetare är i princip nya, vilket innebär att gruppen är relativt oerfaren och därmed sårbar för informella maktstrukturer. Detta skapar en obalans där informellt inflytande får oproportionerligt stort genomslag, vilket påverkar både arbetsmiljön och möjligheten till ett öppet och professionellt samarbete.

Det är inte heller ovanligt att en sektliknande ledare träder fram som gruppens röst utåt. I sådana strukturer är det ofta just ledaren som tar plats i media eller offentliga sammanhang för att legitimera sin position och styra berättelsen om gruppen. Genom att framstå som trygg, engagerad och representativ förstärks ledarens symboliska makt, medan andra medarbetare hålls i bakgrunden eller känner sig bundna till den bild som förmedlas utåt. Detta mönster är typiskt för miljöer där maktutövning grundas i karisma snarare än formell auktoritet.

Det framgår även att C, som är den enda kvarvarande medarbetaren sedan boendet startade, har haft en central roll i att forma verksamhetens kultur. C har under lång tid fört in och normaliserat ett medialt synsätt både i personalgruppen och gentemot hyresgästerna. Det är i praktiken C som gjort boendet och dess brukare ”mediala”, vilket lagt grunden för den informellt präglade struktur som nu präglar arbetsgruppen. Eftersom övrig personal är relativt ny har detta synsätt kunnat fortsätta oemotsagt och kommit att betraktas som en naturlig del av verksamheten.

Det har också hänvisats till C:s personliga bakgrund, bland annat uppgifter om att hon kan ha varit utsatt för mobbning i yngre år. Sådana erfarenheter kan självklart påverka en persons beteende, men de kan aldrig ursäkta eller förklara bort de allvarliga brister som framkommit — vare sig för henne själv eller för övriga i personalgruppen. Oavsett bakgrund har varje medarbetare ett ansvar att agera professionellt, följa lagar och värna brukarnas trygghet och rättigheter.

Det som nu har uppmärksammats i media och i utredningarna visar på djupa strukturella problem som inte kan förklaras genom individuella livsöden. För att återställa en trygg och professionell arbetsmiljö krävs att verksamheten tydligt markerar gränsen mellan privata övertygelser och yrkesutövning, och att det formella ledarskapet återtar kontrollen över gruppens normer och arbetssätt.

Tack för din genomgång. Det är sällan någon här inne har så omfattande insyn i både familjeförhållanden, skolpersonal och flyttår.

Vi kan absolut tycka olika.

Mina inlägg bygger på egna erfarenheter och ärligt redovisade som just det – upplevelser, inte bevis. Detsamma gäller förstås barndomsberättelser, familjesammansättningar och ”slöjdlärarinnan som grep in”. Sådant är i praktiken omöjligt för utomstående att verifiera och hör mer hemma i biografi än i sakdiskussion.

Om vi ska komma framåt är det rimligt att hålla oss till det som går att styrka – det som framgår av utredningar, beslut och offentliga handlingar. Annars blir tråden lätt en tävling i minnesbilder.

Jag håller mig därför till arbetsmiljön här och nu. Personliga porträtt av C:s barndom lämnar jag därhän.

Håller med dig. Det som är intressant här är ju hur de går vidare och huruvida allmänheten får veta mer. Typ, ny artikel om hur kommunen löst situationen.

Jag undrar också lite över hur man pratar om det här med brukarna och hur mycket de (förmodligen) påverkas av det hela.

Särskilt om det är personal som jobbat där så länge så att det tillochmed blivit familjära förhållanden.

Utifrån den genomgång och de rapporter som sammanställts har arbetsgivaren gjort bedömningen att flera förändringar behövs i arbetsgruppen. Av den ordinarie personalgruppen kommer två medarbetare återstå. Två har själva valt att lämna, medan resterande bedömts inte vara mottagliga för det förändringsarbete som krävs framåt.

Det som framkommit i rapporterna visar tydligt att boendet har omfattande arbetsmiljöfrågor och kvalitetsområden som behöver hanteras. Fokus framöver blir att bygga upp en trygg och fungerande arbetsmiljö, med tydliga rutiner, god samverkan och ett professionellt bemötande gentemot både brukare och kollegor.

Tack!
Och då frågan som många vill ha svar på: Fick C.B stanna kvar?