Den stora opinionsundersökningstråden - Redux

Det finns inga som helst siffror på att majoriteten av svenskarna förespråkar tvångsbeblandning. Det är en sak när nån reporter från kommunistmedia trycker upp en mikrofon i ansiktet på nån och ber dem svara. Vad de verkligen tycker är en annan sak.

Du får gärna presentera en större objektiv studie som visar att svensken är positivt inställd till att bo granne med Abdi och Ali.

Många sitter med miljonlån på lägenheter, och villor. Tror du i din enfald att värdet på dessa kommer stiga om de smäller upp ett par höghus med araber och somalier i grannskapet? Tror du skolresultaten kommer bli bättre med några efterblivna somalier i klassen? Tror du områden kommer bli tryggare med några blattar som kränger knark till grundskoleeleverna? Tror du folk kommer glädjas åt en ny fin moské med böneutrop tvärs över gatan ?

Märkligt att de skolorna i Göteborg med bäst skolresultat är skolor som Samskolan, Rudebeck, Lindåsskolan. Privata skolor med svenska elever.

Du får gärna ha dina barn på Blässeboskolan eller Bergsjöskolan. Det kommer gå skitbra för dem i livet. Länge leve kommunala multikultiskolor.

Bara att hoppas att Nyans eller vad dom nu kallar sig kan flytta ett antal procent valboskap från s..

S har bara ökat i opinionsmätningarna.

Jämfört med Juni så har ju S minskat både hos Sifo, indikator och Novus. SD däremot har ökat överallt sen i Juni.

Och hur kopplar du ens dessa siffror till just tvångsbeblandningen ?

Jag delar inte hela din slutsats, tvärtom så tror jag att L nu kommit till det vägskäl som de egentligen har haft framför sig en längre tid. De kan välja mellan två roller i svenska politik, men de kan inte välja båda samtidigt.

Den ena rollen är att fortsätta som ett eget självständigt parti, och skaffa sig ett eget väljarunderlag som gör att de håller sig ovanför 4%-spärren. Att den frågan nu kommit att 99% handla om "SD eller inte SD" är Liberalernas eget fel, de har avrit det svajigaste partiet i svensk politik och dessutom stått för några av de största klåpen. Mycket, mycket värre än "Björklund och hans barn" är Sabunis uttalande (i januari 2022) om att Liberalerna gick med i Januari-avtalet under falska förspeglingar, med målet att skada socialdemokraterna så mycket som möjligt. Ett av de mera idiotiska uttalandena i svensk politisk historia, faktiskt. Vem vill samarbeta med ett sånt parti, och vem vill ens höra till ett sånt parti?

Den andra rollen är acceptera att partiet är förlorat som självständigt politiskt parti, men att det kan fortsätta fungera som en politisk del av "Tidö-rörelsen", dvs. som en liten röstmagnet som levererar omkring 2% av högerblockets röster och där högerblocket fyller på med några procent till i form av stödröster" för att kunna räkna in dem.

Så jämnt som det brukar bli i svenska val så gör det faktiskt lilla misslyckade L till det ultimata vågmästarpartiet:

1. L klarar inte 4%-spärren.

Då vinner sannolikt vänsterblocket, och L disintegrerar.

2. L väljer att INTE acceptera SD i regering och klarar 4%-spärren.

Om högerblocket får majoritet, så kräver i så fall L i praktiken "Tidö 2.0 eller inget", dvs. det enda gångbara alternativet för en fortsatt högerregering är enligt samma modell som 2022-2026 med M, L och KD i regeringen och SD som stödparti. Det som Åkesson sagt att SD inte kommer att acceptera. Om Åkesson och SD står för den linjen så blir det en vänsterregering. Om SD istället backar och igen går med att vara stödparti så ger det L både en hel del politisk makt (i förhållande till väljarstödet, jämför L:s procentuella andel av partiets nuvarande ministerposterna med ett 4%-igt stöd) men framförallt skulle det ge L den solklart bästa möjligheten att växa till sig igen. Eftersom L då med fog kan hävda både att de möjliggjorde en högerregering och att de höll SD utanför regeringen. Det är drömscenariot för L. Det förklarar också Mohamssons något kryptiska uttalanden om att L tycker att "Tidö är ett bra alternativ också för 2026-2030".

Om L klarar sin 4%-spärr på egen hand tack vare "stopp för SD" men vänsterblocket snor regeringen (antingen genom valvinst eller genom att SD vägrar att vara stödparti) så kan ingen belasta L för det, eftersom de varit tydliga redan innan valet och fått stöd av väljarna för det. Det innebär att L kan sitta som oppositionsparti i riksdagen i 4 år och försöka samla ihop sig till ett fungerande parti igen. Det är alltså det nästbästa scenariot för L. Då kan de rösta fritt, de kan t.o.m. samarbeta med den sittande regeringen i vissa frågor (och få synlighet och kunna visa på "effekt") och det finns t.o.m. en teoretisk chans att de blir inbjudna att sitta i regeringen (för att få till en tydlig majoritet om V fortsätter att trilskas). Hur nån skulle lita på L efter januariavtalsschabblet förstår jag inte, men konstigare saker har hänt i politiken.

3. L väljer rollen som "2% Tidö-stödsgarant", beroende av stödröster.

Om vänsterblocket ändå vinner valet så är L i praktiken ett förlorat parti, oberoende av om partiet kommer över spärren eller inte. De har sålt "sin själ" (över hälften av sina egentliga väljare) och inte kasserat in nånting.

Om L inte når upp till 4%-spärren så förvandlas Liberalerna till en liten politisk klubb för inbördes beundran, helt utan politiskt inflytande, oberoende av vem som bildar regering. De får helt enkelt inte vara med och leka mera.

Om högerblocket vinner valet (vilket samtidigt innebär att L klättrat över spärren) så får Liberalerna vara med och leka i fyra år, tillsammans med SD i en samlad högerregering. Också om de får någon ministerpost så innebär det ett kraftigt minskat inflytande och ingen möjlighet att driva några tydliga "liberala" frågor. Det är alltså osannolikt att de trots regeringsställning skulle kunna använda de fyra åren till att resa sig på egna ben igen. Snarare är det tvärtom, i valet 2030 kommer de att behöva 3% stödröster. Men det är ändå det tredje bästa utfallet för partiet, eftersom det inte innebär ett automatiskt slut för L.

Om L velar och inte tänker säga varken bu eller bä så landar de i den sämsta av två världar. De får inte tillbaka sina forna "aldrig SD i regering"-väljare och de får sannolikt inte heller de stödröster som behövs (varför rösta på ett parti som potentiellt sänker en högerregering).



Jag vet inte om det är värre eller inte, men situationen på båda sidor påminner väldigt mycket om varandra. Skillnaden är främst den att V sannolikt kommer att ligga över 4% och därför kan fortsätta trilskas utan att behöva bry sig om en framtid för partiet. De har därför en bättre förhandlingsposition = gör det svårare för S. Å andra sidan hänger hela Tidö 2.0 på om L nu gör ett vägval och vilket det vägvalet är, så på högersidan ligger hela avgörandet 100% hos det minsta partiet (se ovan).

"Tvångsblandningen" blir nog inte en så stor valfråga som en del på högerkanten tycks tro. Dels är det inte egentligen nån "tvångsblandning" (det är politisk demagogi), dels är det en självklarhet OM man vill bli av med problemen (inget annat kommer att funka) och dels har det funkat annanstans. S verkade helt oförberedda på hur deras i sig vettiga förslag kunde vinklas (och fick så att säga "på ballarna"), men nu har de haft tid att förbereda sig så om någon annan än SD börjar sjunga i "tvångsblandningskören" så kommer det skarpt tillbaka. Och att SD skulle sjunga för sig själv i ett "tvångsblandningssolo" passar sannolikt sossarna perfekt. Det ger inga nya väljare till SD, men S kan peka ut hur korkat det skulle vara att rösta på ett regeringsalternativ som innehåller såna "sångare".

Jag håller inte med dig. Obstruerar L en Tidöregering med SD så kommer de aldrig få stödröster mer. Det känns som om partiet lever på lånad tid. Visst om de accepterar en regering med SD så kommer de inte ha jätteinflytande, men de kommer ha mer inflytande än vad deras 4% medger (I praktiken runt 8% av mandaten i en eventuell Tidöregering med SD, och fler ministerposter än vad deras procentuella resultat egentligen skulle ge om ministerposterna delades ut baserat på valresultatet) . Det ger dem ytterligare 4 år av konstgjord andning att profilera sig i nån fråga). Man ska också ha i åtanke att L har haft väldigt svaga ledare, vilket troligtvis är en del i deras dåliga opinionsläge. Simona Mohamsson lär inte varit topp 5 på listan över kandidater, Johan Pehrsson ryckte in för att rädda partiet, och både Sabuni och Björklund får väl anses som tämligen misslyckade. En stark partiledare skulle kunna resa partiet avsevärt, och de får 4 år till på sig att hitta en sådan. Kanske en Bengt Westerbergtyp som får det att vattnas mellan benen på kvinnorna, eller en fyra år äldre Romina Pourmokhtari som kan locka till sig unga kvinnliga väljare?

Tvångsbeblandning löser inte ett skit. Det sprider bara problemen. Folk i Djursholm, Långedrag, Särö, Kullavik, Hovås, Östermalm, Örgryte och Bromma kommer bara få det jävligt mycket sämre. Varför förstöra fungerande områden med låg kriminalitet och bra skolresultat. Vansinnigt.

Inledningsvis, tack för en saklig diskussion! Det verkar höra till undantagen nuförtiden.

Vi har i princip samma helhetsbedömning, det som väger in litet olika är vilka alternativ som L kommer att anse att är bäst. I korthet om det löns och hur väl det löns för partiet att satsa på "stödröstnings"-alternativet" jämfört med "riskera allt för att stå på egna ben"-alternativet.

Jag håller med dig om att "2% + stödröster" är det säkrare alternativet med tanke på valresultatet, men jag kan inte se hur L nånsin skulle kunna resa sig igen. De har då inte bara misslyckats med sin egen politik, de har också sålt ut grunden som den stått på. Det finns i så fall ingen väg tillbaka, och ända vägen framåt är att utgöra en extra röstmagnet på 2%, om det ens håller.

Jag tror därför att partiet, som har en lång och stolt historia i svensk politik (speciellt i jämförelse med den nuvarande kräftgången), helt enkelt inte kan välja att gå ett sådant öde till mötes. Om partiledningen ser partiet som ett 2%-igt tillägg till en M-KD-SD-regering så ÄR liberalernas saga all. Oberoende om de får sitta med i ett litet hörn av sandlådan ännu 4 år till. Det partiet behöver är, precis som du påpekar, ett bättre ledarskap och att återfå/återta en egen politisk identitet. Det enda sättet att göra det i nuläget är att profilera sig tydligt som "Liberaler", och det tydligaste sättet att göra det är att extremt klart och tydligt säga "nej" till SD i regeringen. Bara det är i sig ett klarare politiskt ställningstagande än vad liberalerna fixat på många år.

Dessutom är det mycket lättare för ett litet parti att profilera sig i opposition än som en underordnad del av en stor regering. Man kan i den rollen göra i stort sett vilka utspel som helst, vilket skulle vara A och O för dagens Liberalerna som inte har en klar fungerande politisk linje i en enda fråga. De har nu dessutom suttit som ett litet lydparti i en högerregering som t.o.m. saknar SD-ministrar, med ansvar för sina "kärnfrågor". Och vad har det gett dem? Ett nästan halverat understöd och en förvärrad intern kris. Ingen ville ju ens bli partiordförande, så partisekreteraren fick axla den rollen.

Mycket kan man säga om liberalerna, men korkade är de inte (underligt nog, med tanke på hur korkat de betett sig). Så jag har väldigt svårt att se hur de skulle välja "samma alternativ men värre", det som dumpat ner dem på kring 2% och skapat den här situationen. Ja, en del av L-politikerna skulle då kanske få sitta med i en regering OM högern vinner valet. Men nu är det inte politikerna som avgör, det är medlemmarna. Och att en majoritet av Liberalerna är så korkade har jag väldigt svårt att tro. Därför tror jag att L kommer att förankra "nej till SD" genom en partiomröstning, och när det är avklarat gå ut klart och tydligt med att de står bakom sitt tidigare beslut.

Däremot tror inte att L i nuläget kommer att säga att de accepterar ett Tidö 2.0 med SD som stödparti (fast Mohamsson redan sagt att hon tycker att det funkar bra), det "tar partiet ställning till senare". Det är nämligen enda chansen att återaktivera de 1,5-2,5% av väljarna som dumpat L pga. Tidö-samarbetet med SD.

Herregud idiot, om du tror att Afs har färre skandaler än SD bör du läsa Christian Petersons utmärkta granskning av Afs:

https://www.assarchristian.se/p/bokslut-for-afs

Precis, det är därför högern kommer vinna valet.

L hade bara runt 2% bara ett par månader innan förra valet och klarade sig ändå. Stödröster+ att de mindre partierna får ökad exponering i media inför valen kommer med största säkerhet öka de mindre partiernas väljarstöd (om ingen skandal sker). Tiden mellan valen är det mest de tre stora S, SD och M som syns. Ska man gå efter de senaste riksdagsvalen så brukar S och M gå något sämre i själva valet än i opionionsundersökningarna och SD något bättre, och så även småpartierna. Flera partier har legat risigt till med inget parti har åkt ut de senaste 30 åren. Hatt har dock varit märkbart anonym sen hon tillträdde. Man undrar om det är slumpen, taktik eller om hon är en så slätstruken person. Simona Mohamsson var knappast första valet det kan vi nog vara överens om, och Hatt tackade först nej, men jag tycker ändå att Mohamsson har haft mer pondus på slutet. Jag dömde ut henne fullständigt först, men jag tycker att hon gjort bättre ifrån sig i intervjuer på sista tiden. Hatt minns jag inte ens från hennes tid i regering. Återstår att se om hon blir fågel eller fisk.

Det är en bra analys av L som jag läst i senaste inläggen. Den visar också på att dilemmat för L är att de har inga bra alternativ utifrån sin egen väljarkår som ju drar åt olika håll inte bara i regeringsfrågan utan även i en mängd sakfrågor. Jag tror att L väljer att bestämma sig för vilken regering de stöder EFTER valet.

Iallafall, utöver det som sägs om stödröster så är inte L ensamma om att behöva stödröster. KD behöver också stödröster och där har vi en stor skillnad att KD tvekar inte någonting om var de har för position i en framtida regering, där vet väljarna att KD är beredda att regera tillsammans med både M och SD. Menar att om nu moderater ska rädda något parti så misslyckas de kanske rädda KD och L om de splittrar sitt stöd, dvs att båda ändå får under 4%.

Så med sunt förnuft så stödröstar moderaterna på KD, men inte på L.

SD större än alla regeringspartierna tillsammans. Moderaterna borde naturligtvis sparka partiledaren och han borde aldrig fått jobbet, men i grunden handlar det om en mycket större internationell trend som moderaterna står maktlösa inför. Just nu ser det inte ut som att det finns en framtid som den typen av högerparti som moderaterna är.