Ångrar ni någonsin att ni fick barn?

Håller med om det sista men fattar inte varför du tror att andra vill att du ska ha barn?! Det skiter väl alla andra i förutom dina egna föräldrar?
Jag säger bara att de barnlösa jag känner reser betydligt mer än barnfamiljer jag känner. De har även husdjur som alla gör lika stort avtryck som en SUV per djur och deras liv går ut på konsumtion.
Behöver inte stämma in på dig och ingen tycker att du borde leva på nåt annat sätt.

Som man är det ju i min natur att få avkomma, det är inget att ångra

Det är ju du som det upplysta "normkritiska" svin du är från ditt torn av avföring "ser ner" på andra som ser lycka och mening i saker djupare än dina mest primitiva impulser. Jag har klargjort vad jag känner innerst inne och det är för mina barn. Det är ingenting jag gömmer eller spelar något spel om.

Jag ser verkligen ner på dig som en lägre stående varelse(och har aldrig hymlat om det.) Du däremot upplevs genuint som svagbegåvad, oärlig och rent objektivt är du hycklaren du anklagar andra för att vara.

Jag ångrar det aldrig, med facit i hand skulle man dock ha fått barn tidigare.

Tror nog fler ångrar vem de skaffade barnen med.

Svagbegåvad. Intressant. Jag är moderator på en antinatalistserver på Discord. Vi har en medlem som nyligen genomgick ett IQ-test i samband med en autismutredning. Hon visade sig ha högre IQ än 99,99893% av övriga mänskligheten

Vi är alla hycklare.
Människa betyder just det.
Hycklare.

Det är det jag försöker få er att ta emot.
Vi är alla lika inför sanningen.
Svagbegåvade är vi allihopa.
Hade du haft begåvning, så skulle du inte skriva som du gör.
Om jag hade haft begåvning, så skulle jag framföra sina åsikter på annat håll, på ett bättre ödmjukare sätt.

Jag ångrar mig bara att jag skaffade det för tidigt, vid 28 års ålder. Det bästa är att skaffa det mellan 35-40, är du man ska du inte gråta om det blir senare heller. En kvinna kanske ska skaffa lite tidigare då hon kan få svårare att få barn desto äldre hon blir.

Jag tror alla föräldrar hamnar i en situation där dom önskar att dom inte skaffade. tex missar någon fest eller inte kan göra något, tror det är normalt. Men i slutändan ångrar man inte. Dom enda som ångrar sig är dom som inte skaffar barn.

Hahaha, vilken jävla redditkommentar. "Jag är moderator på en Discord där någon har högt iq. Han är antinatalist." Och du tror att det här är någon "own"?

Så att Christopher Langan är övertygad om att gud existerar(och låt mig poängtera att han har ett par 9r fler än "min discord lakej") Ska jag plötsligt anta att gud existerar med den premissen p.g.a. att Christopher Langan har en större logisk förmåga att lösa diverse logiska pussel än mig? (och din discord vän)

Hänvisa gärna hit din lilla antinatalistiska eintstein så kan vi diskutera - du är uppenbarligen oförmögen till det. Jag gissar på att han är kapabel till att följa min och grisus kristus diskussion och göra samma slutsats som jag gör rörande detta. Eller ja? kanske antinatalister är intellektuellt oärliga rakt igenom?

Nej aldrig. Jag skulle tvärtom vilja ha fler barn. Ungar är balla. Kanske ska göra mig en unge ikväll..

Jag bara skrev så eftersom du talade om svagbegåvning.

Människor som påstår sig tro på Gud är förstås livslögnare, hur intelligenta de än är.

Det är bara antinatalister som är ärliga. Vi släpper för övrigt inte in någon som inte är antinatalist. Ni förpestar hela övriga planeten, så några frizoner ska vi ha för oss själva.

Ånger behöver inte alltid betyda att man inte älskar sina barn. Det kan vara så att man har dåligt samvete för att man satte ett barn till en skitvärld. Att inte alltid kunna skydda barnet från fara och mer egoistiskt tänkande som att få slippa oron och det konstant dåliga samvetet. Då älskar man barnet mer än något annat och ånger har en annan betydelse.

Det låter fruktansvärt illa när man får höra att någon ångrar att de skaffade barn och är anledningen att man inte längre kan festa eller göra vad man vill, då är det riktigt synd om barnen.

Du försöker vika undan med någon slags flumm, sluta med det. Det borde dina föräldrar ha lärt dig.

Om du hävdar att jag är en hycklare i normal social diskurs borde du relativisera det med mänskligheten överlag, eller åtminstone med dig själv men inte ens det är du förmögen till. Detsamma gäller om du vill kalla mig "oförmögen."

Jag accepterar helt enkelt inte premisserna du lägger fram. Jag vet vad jag känner för mina barn, jag har många vänner med barn och är övertygad om att deras känslor är likartad med mig.

Jag är kluven i två känslor där den ena bara vill slå in lite sans i ditt stackars huvud och en annan där jag känner mig helt förtvivlad över "hur fan kan vi har misslyckats med någon såhär?" Dina föräldrar kan inte ha älskat dig? Vilket jävla misslyckande vi är som samhälle som fick dig att bli såhär.

Om vi är lika in för sanningen så låt mig poängtera att jag älskar mina barn mer än allt annat i världem. Det är en av få axiom som existerar för mig. Jag säger det till mina barn varje dag, senast för ett par timmar sedan vid läggning. Att du inte fick höra det känns som en törn i mitt hjärta.

Så jag förstår att du känner en stark känsla av animositet till mig(det uppstår lätt en kognitiv dissonans med insikter). Men om du råkar få ett ögonblick av klarhet mellan dina dopaminrus kom ihåg att du åtminstone har figurerat som en påminnelse för mig att aldrig försaka mina barn såsom du har blivit försakad.