Ångrar ni någonsin att ni fick barn?

Jag tror inte att dina barn har glädje av dina försök att bevisa att du älskar dom.
Det är inte trovärdigt.
Dom ser igenom det.

Hur?
Du visar att din kärlek har ett pris.
Dom måste leva upp till dina ideal.
Dom ser och hör hur du spottar på folk som inte följer andra och ljuger.

Ja och det verkar som att det kan appliceras på dig också.

Jag pratade om personen ifråga, hur han presenterade sina "argument."


Nej jag tror inte heller på gud, men med dina premisser så borde jag göra det p.g.a. "din discord vän"'s logiska förmåga. Eller för att vara överdrivet tydlig(Eftersom du verkar befinna dig ett par standardavvikelser under mig). Inga kristna kan vara svagbegåvade p.g.a. i den här punkten tycker de lika som världens smartaste man?

Kan vi nu med korten på borden gemensamt komma överens om att det är ett rätt jävla efterblivet argument och vi är båda lite klokare?



Haha, är det så?


Klart ni inte gör. Ni är en liten klubb för ömsesidig beundran där ni rabiat följer kontemporär diskurs av "sKaFfA iNtE VitA bArN!" i en vild konstellation av incels och redditörer. Ha ni era jävla "safezones". där kan ni dela ut Darwin awards till varandra hela dagen.

Nej!!

Jag är inte någon gud eller låtsas vara det heller! Jag är en far och jag älskar mina barn av hela mitt hjärta - vilket jag sa senast nu ikväll. Ibland är jag arg och för hård och får säga förlåt. Ibland har jag inte den ork mina barn förtjänar. Men det är direkt till mina barn jag ber om ursäkt för för mina tillkortakommanden och det är mig själv jag beskyller.

Sen är det såklart att jag har ideal och förväntningar på mina barn men det är en bråkdel av de förväntningar och ideal jag sätter på mig själv.


Mina barn kommer aldrig se den här konversationen men jag kommer säga dig en sanningens ord ändå.

Jag älskar mina barn av hela mitt hjärta - det är en av få saker jag vet. Jag kommer aldrig vara den far mina barn förtjänar. Mina barn är allt för mig. Men jag kommer aldrig. Och jag menar verkligen aldrig. Sluta försöka.

Jag är uppriktigt ledsen för att dina föräldrar misslyckades med dig.

Bättre med dåliga föräldrar än att barnen placeras hos pedofiler eller kumpaner till soctanter som tar emot utsatta barn i familjehem bara för att kunna tjäna pengar på dem.

Aldrig. Helt ärligt aldrig. Men koliken hade vi gärna sluppit! 😁

Älskar mina barn, de är en stor gåva och fantastiska läromästare. Visst har det funnits tuffa tider, speciellt småbarnsåren, men aldrig att jag ångrar mig.

Media indoktrinerar unga att inte få barn. Tidigare hette det barnlös, men numera kallas det barnfri för att få en positivare klang. ”Barnfri” är för mig ett tillfälligt tillstånd, typ att barnen inte är med, ”barnlös” är den som inte har några barn.

Samtliga barnlösa i min omgivning, som börjar bli till åren, visar ånger över vad de har missat, det kan vara en kommentar i förbigående, ett stråk av sorg eller avund när barn kommer på tal. Flera som gjort aborter har ett livslångt trauma och funderar över vem de berövade livet.

Alla dessa barnlösa loosers som tror och inbillar sig hur livet med barn är.

Nej, ingen ångrar sina barn.

Barn är livet.

Ångrar och ångrar. Med facit i hand så hade jag inte gjort om det. Livet hade varit mycket enklare och roligare.

Men nu har jag fått klipska och fina ungar och det kommer bli bra tids nog. Sen kan man aldrig skåda in i framtiden såklart.

Ångrar absolut inte mina barn. Är dessutom hyfsat nöjd med vad jag gjorde och åstadkom i mitt liv innan barnen. Livet och ”nöjen” är inte över bara för att man får barn…
Men livet känns skörare och mer värdefullt nu, vilket kan vara en skrämmande känsla på ett sätt.

Man ångrar ju inte barnen i sig. I så fall är man en fullblodsegoist. Men man ångrar ju antagligen att man blev den orkeslösa föräldern man blev, och inte kan vara en idealisk förälder till sitt barn. Det är synd om barnet helt enkelt.

Faktiskt är föräldrar som skaffar barn flera gånger om riktiga egoister, eftersom i princip alla barn som föds är planerade: ”Jag är väääärldens bästa förälder! Därför skaffar jag ett till!” Sedan ser man hur de misslyckas fatalt med att uppfostra barnen. . Men inte ångrar de sig ändå

Ångrar det aldrig men är å andra sidan en person som sällan ångrar handlingar eller grämer mig på det sättet, gjort är gjort liksom.

Däremot är jag glad att jag inte fattade hur sjukt jobbigt det kan vara och det finns saker jag gjort mot barnen (tex lät vara med sin alkoholiserade pappa tills jag insåg vidden av problemet) som jag ångrar.

Sen kan man ju alltid önska mer egentid mm men det måste vara sjukt jobbigt att i grunden verkligen ångra sig tänker jag. De blir ju vuxna och då har man en massa tid igen förhoppningsvis.

Ja det är sant, gjort är gjort och man får göra det bästa av situationen. Å andra sidan har man blandat in någon annan. En som man har satt till livet till och med…

Handlar nog sällan som egoistiska skäl. Livet får man ju tillbaka såklart, och det finns ju barnvakt. Men har man aldrig varit en festande eller social person och man helt plötsligt blev för trött för att mäkta med, är det en definitiv anledning till att ånga sitt val. För barnets skull, menar jag.