Ångrar ni någonsin att ni fick barn?

So what.
Jag har mycket mer och mycket bättre familj.
Jag vill dö ändå.

Har du inte läst den goda boken?
Gud ÄR ödmjuk och ordnar sig själv under människor.
Gud är den du kallar vek och egotrippad.
Gud är den du ser ner på och spottar på och rapporterar till myndigheter och njuter av att se lida.

Här har du, ånger per dess korrekta definition:
https://www.reddit.com/r/regretfulparents/

Sedan kan jag informera alla er som romantiserar föräldraskap om följande:
-bland diagnosbarnen finns det gott om ångerfulla föräldrar. Föräldrar som mår dubbelt så dåligt bara för att de skuldbelägger sig själva för att de önskar att de fick leva om sitt liv och inte skaffa barn - för att yppa att man ångrar sina barn är i det närmaste en dödssynd.


Sedan verkar det som folk inte är öppna för att diskutera en annan variant, folk kanske inte ångrar sina barn men de hatar att vara föräldrar, att föräldraskapet förstör deras liv. Kvinnor har ett annat dilemma, upp till 10% får sina underliv förstörda, på det alla som får andra delar av kroppen förstörd. Sådana bitar kan också resultera i just "ånger".

Man brukar se på de föräldrar som ångrar sina barn, ofta de som nästan blir helt frånvarande från barnens liv.

Kan dock tänka mig att det var fler förr som ångra sina barn än idag då man oftare fick barn av misstag eller att man skaffade för att det var en annan press från samhället att man skulle ha barn och skambelagde folk utan barn.

Idag brukar de flesta ändå planera rätt långt innan man skaffar sitt första barn och finns bra metoder för att slippa få barn om man ej vill.
Nu när jag tänker på det så har jag ingen polare med fler än 2 barn inte en enda och då är jag ändå över 30 år gammal.

Kan även tänka mig att folk som får barn med diverse diagnoser som gör att barnet alltid kommer vara i en utsatt situation och aldrig bli självständig och beroende utav sina föräldrar kan känna en gnutta form av ånger ibland.

Nä det tror inte alla och nu börjar det bli godtagbart att inte skaffa barn. Men sunt att fundera innan man skaffar. Det ÄR faktiskt rätt jobbigt och kräver stora uppoffringar. Dessutom kanske inte saker blir som man tänkt och man kan inte ge dom det liv man tänkt och inte bli den bra förälder man tänkt heller, så då kan man säkert ångra sig.

Nu är livet ingen tävling folks😒

Jag tror faktiskt att det är extremt sällsynt att man ångrar sina barn.

Däremot tror jag många tänker (när de väl blivit varse alla ansträngningar det faktiskt innebär att vara förälder) att det inte hade varit värt det om de hade fått några andra barn, än just de som de råkade få.

Det verkar på något sätt som att de flesta får just de barn som de själva behöver i någon mening(för sin egen utveckling, glädje, känsla av mening, etcetera).

Vad vidrigt. Beklagar å hans och hans barns vägnar. Huntingtons? När fick han reda på det?

OnT: Just ärftliga faktorer är en av de sakerna som får mig att tänka att jag kanske skulle ångra mig - även om det i mina kära släkters fall "bara" handlar om alkoholism och diverse psykiatriska syndrom.

Aldrig. Barn är det bästa som finns!

Nej, däremot med valet av den dolda narcisistiska fitta som förtjänar att medverka i en mexikansk kartell video, i ultrarapid.

Kan tänka mig att många har press att optimera sig och har man tid och möjlighet att göra det men ändå inte lyckas eller blir handlingsförlamad så kan man må dåligt.

Jag älskar mina två flickor över allt annat, båda mammor va otrogna Allt är mycket bättre varannan vecka, ungarna är glad o se mig och det finns ingen större kärlek. Mina barn ger mig så mycket. De är skitjobbiga och man får hålla på, men det är ok. Veckan utan flickorna blir tråkig dock.