Ångrar ni någonsin att ni fick barn?

Du intalar dig själv det för att det är förbjudet att tänka annorlunda.

Nej aldrig.
Det finns inget jag ångrar med barnen.

Jag kan önska det inte påverkade min kropp så negativt och att jag gjorde andra val runtom, men aldrig ångrat barnen.

Jag har 5 barn, numera 15-25 år, och ångrar inte det en sekund. Det blev inte som jag tänkt alls men man kan inte styra andra. Dessutom är småbarnsåren hemma med barnen underbara, om man har ett bra jobb och inte stressar pga det. Finns ingen tacksammare person än ett barn 3-12 år.

Eller så är det kanske du som intalar dig att alla tänker så då du själv är en förlorare? Det är inte normalt att ångra sina barn.

Kan tänka mig att endel ångrar VEM man skaffade barn med

Man måste få tycka att det är så jävla jobbigt med småbarn. Att man kanske uttrycker sig att man ångrar.

Det är så mkt värre med alla som går runt och ljuger och tycker småbarnsåren är det bästa de varit med om och vill göra om det igen och igen. Finns ingen någonsin som älskar det så pass.
Det är 90% asjobbigt och blir ofta att man inte var beredd på den mängd arbete och att annat får skjutas på.

Sen är det nog väldigt få som faktiskt ångrar

Tjejkompis som har 3 barn.

-jag har ett favorit-barn, dom andra är ok.

De med låg IQ som skaffade barn och tyckte att det var svårare och jobbigare. De vet inte hur planerar...

Se många kvinnor lyckade galant med barnen... De planerade galant i sitt liv...

En del, oklart hur många, får ju barn som tex har bokstavs diagnoser eller handikapp eller mer påtagligt sociala problem, och då blir ju livet plågsamt för föräldrarna. Och ingen lättnad finns i framtiden heller.

Så huruvida man ångrar sig eller inte beror kanske på hur ens barn blev. Vilket man inte kan styra över, det handlar om tur och otur, eller ödet.

Absolut, retroaktiv abort upp till 18 års ålder borde omgående införas.
Nej självklart inte. Det ger så mycket även om det kan vara jobbigt ibland.

Kan man inte må bra när man har allt tid i världen till sin förfogan, så är man fan en värdelös människa.

Nej. Det har varit en del jobbiga dagar - och nätter - förstås, särskilt när de var små. Det värsta var sömnbristen. Men de har ju gett så mycket tillbaka.

För mig som inte har några syskon kändes det livsnödvändigt att skaffa barn, för att jag annars inte hade haft en enda biologisk anhörig när mina föräldrar gick bort (vilket de gjorde för några år sedan). Det skulle ha varit hemskt, då hade jag ju varit hänvisad till vänner och älskare som finns där ett tag och sedan försvinner igen, och som själva har grundtryggheten i sina familjer... medan jag hade stått där ensam igen. Och till slut kanske bara med betald personal runt mig på ålderdomen... Så jag är enormt lycklig över att jag fick mina barn inte minst av den anledningen. Törs inte ens tänka på hur jag skulle ha mått nu annars, när det skulle ha varit för sent.

Sedan gillar jag även tanken på att jag kunnat påverka ett par unga själar, föra över mina kunskaper till dem... och även lära mig nytt tillsammans med dem. Var t.ex. i Istanbul med min dotter i våras, vi upptäckte den (för oss) nya staden och dess historia tillsammans! Jag gillar tanken på att mina kids blir kvar i världen när jag går bort, och att de förhoppningsvis kommer att få egna barn...som får barn i sin tur, och att jag kommer att finnas med i ett levande släktträd, och bli ihågkommen på det sättet. Jag hade inte velat bli den sista kvisten långt ut på sidan i någons träd, en död kvist, som ingen skulle intressera sig för ens om hundra år längre.