För att svara på TS:fråga: Svar nej. Jag har två stycken nu vuxna döttrar. Jag tror att man oftare ångra det man inte har gjort, än saker man har gjort. ... .
Dock har jag en vän som uttryckligen ångrar sina tre barn.
Inte för att han inte älskar dem, utan för att han själv har en genetisk sjukdom som 100% kommer ta hans liv på ett mycket smärtsamt sätt innan han fyller 60, där det är 50% risk att vardera barn ärvt den skitgenen.
Lyckan som man får av barn kan man inte få någon annanstans. Det kan inte jämföras med 2 extra utlandssemestrar om året. Det ger inte en sådan lycka. Utlandssemestrar anser jag tappa sin charm när man gjort det några gånger ändå.
Vad ska man göra istället? Förverkliga sig själv? Vad innebär ens det? Nej, barn är livet. Får man inga barn så har man misslyckats. Ja, jag vet att en del inte kan få det. Men ett misslyckande är det väl ändå om man är steril eller liknande även om det inte är ens eget fel. Då kan man ju alltid adoptera eller hjälpa till något syskon eller liknande med deras barn.
Jag har nyss fått mitt andra och ett tredje kommer det nog att tillverkas ett inom kort. Man har inte levt på riktigt utan att uppleva känslan av skapa en individ.
Jag känner en person som åtminstone i omgångar ångrar sitt beslut att skaffa barn, men jag tror ändå att det är väldigt ovanligt att en vuxen person ångrar att de skaffade barn.
Själv ångrar jag det inte alls, att få barn är definitivt en livsomvälvande upplevelse som gör att man utvecklas på en nivå som nog skulle vara omöjligt att replikera på annat sätt. Det är inte alltid lätt att ha barn, men jag kan inte hitta någon enda del i mitt liv som hade varit bättre om jag inte hade haft barn.
Men så satte jag heller inte hela mitt liv på paus när jag fick barn; jag har sett till att ha ett bra liv såväl för barnen, för mig själv och tillsammans med min partner under barnens uppväxt. Med enkel planering så går det utmärkt att resa, ha ensamtid, träna, hänga med kompisar och ha tid för romantik och kärlek med sin partner men ändå ha gott om tid för familjen. Visst måste man kompromissa som förälder, men det är inte svart eller vitt eller av/på. Har man en vettig partner och ett förhållande där man ställer upp för varandra så blir det faktiskt ganska enkelt att ha både barn och ett rikt liv samtidigt.
Folk som tror att båda föräldrar måste dedikera sina liv till sina barn 365/24, och glömmer bort att de kanske borde tänka på att ha ett eget liv och vara lyckliga själva också, är de som tycker att det är allra jobbigast med barn.
Det enda jag kan ångra är att jag inte skaffade mitt barn tidigare. Jag var nästan 40, jag skulle vilja hinna med mera av hans liv. Men då hade det ju varit ett annat barn, kanske inte lika perfekt som det här! Who knows.
Enligt min väninna finns det ett forum på internet som utgör en slags samlingsplats för folk som ångrar sitt beslut att skaffa barn. Tydligen skriver folk under anonymitet och beklagar sig över hur mycket svårare deras liv blivit sedan de blev föräldrar samt uttrycker en önskan att göra barnens födslar ogjorda.
Jag har själv inga barn än och kan därför inte besvara ovan frågeställning. Undrar dock som titeln lyder - ångrar ni någonsin att ni fick barn?
Jag älskar mitt liv som barnlös. Hade garanterat ångrat mig om jag skaffat barn. Jag är så sjukt tacksam.
Jag är 60+ och har inga barn. Genom livet har jag hört båda åsikterna om att skaffa barn.
Att ångra att man skaffat barn är det löjligaste jag hört. Förutom de få fall där det gått riktigt åt helvete för barnen. Knark och dyligt. Och det där med att de kommer och besöker dig på ålderdomshemmet med glädje kan du glömma. Men vetskapen att du fört dina gener vidare är mycket större än omedelbar tillfredställande. Ni som skaffade barn skall veta att ni lever vidare i all framtid.....
r/regretfulparents på reddit är forumet hon menar.
Ja, det är många som ångrar sina barn. Verkar vara speciellt i USA där det kostar ännu mer. Dagis/fritids verkar vara hutlösa priser på vissa ställen. Även födsel kan bli en dyr historia.
Det är 168k medlemmar på subben, då kan du tänka dig mörkertalet.
Sett till att vi finns kvar på jorden efter tusentals generationer kan du nog lugnt dra slutsatsen att det är väldigt ovanligt att folk ångrar sina barn. Och att det ligger genetiskt ganska djupt att vara lycklig över dem.
Jag fick barn sent. Hann med en massa annat först. Inser nu att det hade varit bättre att få barn tidigare.
Och fler än ett. Iofs bra för miljön med minskande befolkning ...
Nu är jag en sån där trådkapare eftersom jag inte har barn.
Men jag vill säga att jag kan tänka mig fler anledningar att ångra än att barn inkräktar på plånboken och semesterfriden.
Hade jag haft barn hade jag nog ångrat eftersom jag inte själv tycker att livet är så roligt. Jag hade ångrat att jag gav barnen en kass förälder som inte tror på livet och framtiden. (Säkert hade jag också ångrat att jag nu måste spela teater varje jul, födelsedag och midsommar för att det ska vara trevligt och roligt).
För ett antal år sedan träffade jag genom jobbet ett flertal personer som fått sina barn omhändertagna. Några hade bara ett eller två, andra hade många barn, 4-7 stycken. Både de och barnen hade fått lida. Både av förälderns oförmåga och av separation och ibland mindre lyckade fosterhemsplaceringar. Kan ju inte svära på vad dessa personer tänker, men ingen yttrade att de ångrade sig. Tvärtom var det flera som ofta tog upp att barnalstrandet var det bästa som hänt dem, trots att det ofta blev en punkt där deras liv kapsejsade ordentligt, med myndighetsingripanden, kaos, ekonomiska problem, emotionellt haveri, psykisk ohälsa mm.
Jag gissar såklart, men lutar åt att "barnnöjdhet" är något slags drift, parallell till barnalstringsdriften som, precis som den sistnämnda, är löskopplad från rationella överväganden. De flesta har den. Andra inte, eller svagare.
Jag blev pappa när jag var 18, hade oskyddad sex med en tjej jag träffat typ 2 veckor.
Hon ville behålla barnet så idag är jag 42 och har en vuxen son jag nästan aldrig träffar.
Detta känns såklart inte bra och är deprimerad emellanåt.
Denna tjej bodde i Skåne när hon blev gravid men studerade här i Sundsvall och efter gymnasiet flyttade hon tillbaka till skåne och det är en stor anledning till att jag inte träffat sonen så mycket.
Jag hade velat ha det ogjort såklart men samtidigt tycker jag detta är ett bra exempel på där båda får känna på konsekvenserna av oskyddat sex med folk man inte vill ha familj med.
Det är såhär det borde vara tycker jag, inte som idag där bara kvinnan har rätt till abort.
Andra barnet blev med en kvinna när jag var 29 och då var det väl halvt planerat.
Vi hade medvetet oskyddat sex ett tag men vi hade aldrig riktigt pratat om att skaffa barn och familj.
Unge nummer två blev med samma kvinna 3 år senare.
Ja, det har varit jävligt jobbigt ibland både med förhållandet och barn, och jag och kvinnan gick skiljda vägar förra året men jag har bra kontakt med barnen idag och skulle kännas ensamt utan dom.
Folk glömmer att ditt lov inte är detsamma när du är 45 som när du är 30 när det gäller det sociala livet.
Hade betydligt mer vänner och bekanta förut men det förändras när folk skaffar barn och egen familj anser jag.
När du får barn kan du glömma att göra som du vill och är man självisk och varit singel länge kanske inte barn är något att prioritera.
Min pappa fick barn när han var 24 och tror mest han ville knulla och har själv hört hur han sagt att han ångrade att han blev pappa.
Tror alltför många män eävill knulla och att barn inte är i deras tanke just då.
Att knulla för män känns som ett nödvändigt ont, det fantastiska med sex kommer med en jävla skrikig unge på halsen några månader senare och jag tror att om män kunde välja så skulle många vilja knulla oskyddat utan konsekvenser och risker.
