Ångrar ni någonsin att ni fick barn?

Tack, måste kolla på det forumet!

Jag tror de flesta älskar sina barn - men känner sig bara otillräckliga som föräldrar?

Jag älskar mina barn men ångrar nog snarare pappan till dem. Han är lite jobbig att leva med. Å andra sidan är han orsaken till att barnen finns.

Nej!

Ibland är det tufft att ha barn, men på det stora hela har jag aldrig ångrat det.

Tvärtom! ❤️

... och då ska man veta att jag under lång tid inte funderade så mycket på det där med barn,

... tills jag stod där en dag, och mina tårar trillade på hans mage.

Inte ens idag, snart 20 år senare, kan jag skriva om det utan att bli tårögd och jag kan inte begripa hur jag kunde vara så likgiltig.

Jag tror att en ärlig förälder ångrar sig ett par ögonblick typ 10 gånger om dagen.

Sedan lugnar man ner sig och inser att de jobbiga, dyra, otacksamma små illbattingarna också är det som skänker livet mening.

Det sägs ju att om man jämför lyckonivån hos föräldrar/icke-föräldrar genom att fråga ”hur lycklig har du varit idag?” Så sopar de barnfria mattan med föräldrar. Nästan varje dag är isolerat bättre om du kan spendera den efter eget huvud. Men om frågan i stället ställs ”hur lycklig är du med ditt liv?” så är förhållandet omvänt. Barnfrihet ger en slags ytlig, temporär lycka medan föräldraskap ger livet mening - kanske delvis på bekostnad av kortsiktig lycka.

En annan fråga kan vara hur lycklig man tror att man kommer att vara på ålderns höst om man inte har några barn eller barnbarn som kan komma på besök.

Absolut inte, tvärt om.

Jag var lite betänksam innan, lite skraj även om jag innerst inne visste att jag ville ha barn. Kanske förhalade det lite. Nu önskar jag bara att vi gjort det tidigare.

Jag hade inte fattat hur kul det faktiskt är med barn. Visst är det stundtals slitsamt och en uppoffring, men det bleknar i jämförelse mot vad man får tillbaka. Nån skrev tidigare i tråden att det var ett välkommet fokusskifte, och det tycker jag är spot on.

Sen har jag fått friska och välartade barn. Föräldrar som inte har fått det och som inte är lika entusiastiska som jag, har jag full förståelse för.

Your mileage may vary, men i de flesta fall går det här med barn bra.

Visst är det fantastiskt? 😂 Men ärligt talat så hade man vetat vad man vet idag så hade man valt nån annan.

Jag ångrar ingenting.

Jag ångrar inte att jag skaffade barn. Det trumfar det mesta, men jag kan vara less på det. Jag kan hata att det gör det oerhört mycket mer komplicerat att t.ex. lämna mitt förhållande.

Barnen trumfar så klart allt det där jobbiga, men saker och ting blir oerhört mycket svårare när man har barn.

Svårighetsgrad 1: Vara själv.

Livet är tufft, men när man är själv har man bara sig själv att ansvara för. Inga regler annat än de som samhället sätter. Det är en fin frihetskänsla, men kan man inte hantera den så kan det gå åt helvete. Vissa kan inte hantera den heller. Behöver alltid vara i en relation för att klara av sig själv.

Personligen skulle jag på ett sätt helst leva mitt liv så.

Svårighetsgrad 2: Vara i ett förhållande.

Här har man beviset på att man kan vara älskad. Man får bekräftelse, kärlek och leva ut sitt behov av att leva i en romantisk komedi. Det tar dock slut efter ett tag. Omöjligt och onaturligt för den moderna människan att leva i ett monogamiskt förhållande. Regler, förväntningarna och liknande kväver en på ett sätt.

Personligen är detta inte värt någonting för mig och inte end gamet är barn. Annars finns det nästintill ingenting nice med att vara i ett förhållande, enligt mig.

Svårighetsgrad 3: Förhållande med barn

Oerhört mer krävande, oerhört mer ansvar och oerhört mer belönande. Meningen med livet och din funktion som människa. Att skapa barn och se de utvecklas varje dag går inte jämföra med nåt annat. Samtidigt blir allt som var nice tidigare oerhört mycket tråkigare: semester, helger och resor blir ett helvete istället för att vara nice. Förhållandet slits på och blir sämre med tiden.

Är det värt det? Ja, det tror jag. Det är garanterat mer meningsfullt. Är det ett roligare liv? Nej. Det är det nog inte, men kan vara värt det.

….

Övriga svårighetsgrader: Leva med sjukt barn eller med nedsatt funktion, leva i ett förhållande där nån är jättesjuk osv. Är förstås oerhört mycket mer utmanande och det unnar man väl inte någon

Ingen av mina ungar var speciellt planerad, de kom till i stridens hetta, men jag ångrar dem inte, alla har blivit rätt bra på sitt sätt.

Brukar skoja med min äldste grabb: "-Skaffa aldrig barn, då är ditt liv över."
"-Jaha, så det var inget kul när jag dök upp då?"

Jag blev far vid 23 många polare tog jobb utomlands och reste hit i dit. Jag var ju avundsjuk då för jag var ju hemma och bytte blöjor och ville också resa. Men med facit på hand så blev det bra och skulle inte byta om jag fick resa tillbaka i tiden. fantastisk man och stolt att vara hans far.

Tror tvärtom är mycket vanligare, att folk lider betydligt mer över att de inte fick barn. Träffade ett par jag inte mött på många år, som aldrig fick några barn. Tippar deras årslöner tillsammans borde vara runt 2 miljoner i vart fall. Hursomhelst så märkte jag att det fanns en sorg över att vara barnlös och av respekt pratade jag väldigt lite om mina egna vuxna barn. Hade även en kusin som tillsammans med sin man flyttade från ett område där det fanns många barn just för att det kändes mentalt jobbigt.

Ja.
Min (vuxne) son och jag har av olika skäl haft dålig kontakt senaste 12 åren.
Jag har verkligen gjort det jag kunnat för att förbättra den, men inte fått gehör.
Detta är en smärta jag bär på hela tiden, så ja, trots att de första 10 åren med honom var de bästa i mitt liv ångrar jag att jag fick barn.
Beror kanske på att min medförälder skaffade ny familj, och vår gemensamme son hamnade i kläm.
Så jag ångrar snarare valet av partner.