Citat:
Har blivit mer och mer kritisk mot denna rättsvidriga lagstiftning, dels ur ett sociologiskt perspektiv och dels ur ett rättsvetenskapligt.
Just när det gäller sexualbrott är det ett av de få fenomen i samhället där synen har rört sig mot en mer och mer moralkonservativ riktning. Det finns olika punkter på rättsordningens skala för hur man kan se på sexualbrott. En, enligt gamla vänstern, väldigt frigörande och progressiv ordning, skulle vara att se det som att sexualbrott täcks av den övriga brottsbalken och att det inte behövs någon särskild sexualbrottslagstiftning. I en sådan ordning skulle man se sexualbrott som just en form av misshandel, och bedömningen av brottets grovhet skulle främst göras på basis av fysiska men och skador.
Att just särskilja sexualbrott från annan misshandel ses då som något reaktionärt – som ett uttryck för en syn där kvinnans sexualitet måste skyddas, och där ett brott mot den ses som något mycket grövre och mer bestialiskt än den fysiska misshandel man tillfogar, eller ett överfall där förövaren är ute efter offrets plånbok och prylar än dennes kön.
Det är en intressant teoretisk diskussion, men jag håller inte fullt ut med om den synen. Det skulle kräva en annan samhällssyn på det hela. Man får nog acceptera att det, när det gäller våldtäkt, i de flesta fall handlar om psykiska men och om graden av kränkning som kvinnan känner. Den psykiska kränkning som mannen tillfogar kvinnan vid brist på samtycke ska beivras och bestraffas.
Det stora problemet med detta är att – om vi nu ska prata normer, något som var väldigt populärt hos den samhällsgrupp som mest ihärdigt propagerade för dagens samtyckeslagstiftning – så tycker jag att det är rätt så självklart att samhällets normer, och i ännu högre grad den egna könstillhörighetens och ens jämnåriga kamraters normer, påverkar i vilken grad man känner sig kränkt, överfallen och "misshandlad" av sexuella ofredanden eller våldtäkt, och vilka konsekvenser det får långsiktigt för brottsoffret.
Jag tycker inte detta gör något bra, varken för samhället i stort eller för brottsoffret. Man ingjuter hos unga kvinnor att våldtäkt är det absolut värsta man kan råka ut för, att man kommer bära med sig konsekvenserna resten av livet och aldrig kommer bli densamma igen. Det är klart att det får konsekvenser. När man hör om kvinnor som först år i efterhand inser att de skulle ha blivit våldtagna, eller när kvinnojourer talar om tjejer som känner sig befläckade, äcklade, rånade på sin heder, värdighet och självkänsla, som om vi levde i ett orientaliskt hederssamhälle, då tycker jag verkligen att pendeln har svängt för långt. Tänk dig att man skulle intala misshandelsoffer samma sak. Vi hade haft ett samhälle med en stor del permanent viktimiserade och psykiskt nedbrutna människor.
Notera nu att jag pratar om våldtäkt så som det definierades i de gamla landskapslagarna – överfallsvåldtäkter, utomhusvåldtäkter, samlag med inslag av just våld. Det är en ytterst liten andel av dagens våldtäktsanmälningar som gäller dessa. Den stora majoriteten handlar om helt vanlig samlag mellan två individer som tidigare är bekanta med varandra, hemma hos någon, i sängkammaren.
Rättssäkerhetsmässigt är den nuvarande ordningen också en katastrof. Målsägandens känslor och sinnesstämning är centrala. Det är ju löjligt att domare ska låtsas kunna bedöma om en tjej verkligen gav sitt samtycke eller inte. Gav hon sitt samtycke vid tillfället men ångrade sig i efterhand? Gav hon inte sitt samtycke men sa att hon gjorde det? Visste eller anade mannen på något sätt att hon inte samtyckte, eller att hon var kluven? Samtycke kan enligt dagens ordning "återkallas när som helst". Innebär då "när som helst" flera år senare?
Unga kvinnor lär sig idag att sexuell frihet inte bara är tillgänglig för dem utan också önskvärd för dem som feminister. Allt är tillåtet och ska uppmuntras, så länge det sker med deras samtycke. Men vad många av dem ibland upptäcker den svåra vägen är att vi människor ibland samtycker till saker vi inte vill ha, och ibland upptäcker vi att vi vill ha saker vi förmodligen egentligen inte skulle ha samtyckt till. Sexuell lust kan vara på det sättet. Det finns delar av oss som vill ha mer, och delar som vill ha mindre, och delar som tänder på saker vi inte vill ha, som vi sedan ändå vill ha. Dessa drifter kan uppstå samtidigt, trots att de motsäger varandra. Än värre är att det vi vill ha i en minut ibland visar sig vara något vi inte borde ha velat ha alls.
Det kallas ånger. Vi har oordnade viljor, och en del av att bli vuxen är att inse detta. Ånger är okej att ha. Vi lever som sagt ändå i Västvärlden.
Just när det gäller sexualbrott är det ett av de få fenomen i samhället där synen har rört sig mot en mer och mer moralkonservativ riktning. Det finns olika punkter på rättsordningens skala för hur man kan se på sexualbrott. En, enligt gamla vänstern, väldigt frigörande och progressiv ordning, skulle vara att se det som att sexualbrott täcks av den övriga brottsbalken och att det inte behövs någon särskild sexualbrottslagstiftning. I en sådan ordning skulle man se sexualbrott som just en form av misshandel, och bedömningen av brottets grovhet skulle främst göras på basis av fysiska men och skador.
Att just särskilja sexualbrott från annan misshandel ses då som något reaktionärt – som ett uttryck för en syn där kvinnans sexualitet måste skyddas, och där ett brott mot den ses som något mycket grövre och mer bestialiskt än den fysiska misshandel man tillfogar, eller ett överfall där förövaren är ute efter offrets plånbok och prylar än dennes kön.
Det är en intressant teoretisk diskussion, men jag håller inte fullt ut med om den synen. Det skulle kräva en annan samhällssyn på det hela. Man får nog acceptera att det, när det gäller våldtäkt, i de flesta fall handlar om psykiska men och om graden av kränkning som kvinnan känner. Den psykiska kränkning som mannen tillfogar kvinnan vid brist på samtycke ska beivras och bestraffas.
Det stora problemet med detta är att – om vi nu ska prata normer, något som var väldigt populärt hos den samhällsgrupp som mest ihärdigt propagerade för dagens samtyckeslagstiftning – så tycker jag att det är rätt så självklart att samhällets normer, och i ännu högre grad den egna könstillhörighetens och ens jämnåriga kamraters normer, påverkar i vilken grad man känner sig kränkt, överfallen och "misshandlad" av sexuella ofredanden eller våldtäkt, och vilka konsekvenser det får långsiktigt för brottsoffret.
Jag tycker inte detta gör något bra, varken för samhället i stort eller för brottsoffret. Man ingjuter hos unga kvinnor att våldtäkt är det absolut värsta man kan råka ut för, att man kommer bära med sig konsekvenserna resten av livet och aldrig kommer bli densamma igen. Det är klart att det får konsekvenser. När man hör om kvinnor som först år i efterhand inser att de skulle ha blivit våldtagna, eller när kvinnojourer talar om tjejer som känner sig befläckade, äcklade, rånade på sin heder, värdighet och självkänsla, som om vi levde i ett orientaliskt hederssamhälle, då tycker jag verkligen att pendeln har svängt för långt. Tänk dig att man skulle intala misshandelsoffer samma sak. Vi hade haft ett samhälle med en stor del permanent viktimiserade och psykiskt nedbrutna människor.
Notera nu att jag pratar om våldtäkt så som det definierades i de gamla landskapslagarna – överfallsvåldtäkter, utomhusvåldtäkter, samlag med inslag av just våld. Det är en ytterst liten andel av dagens våldtäktsanmälningar som gäller dessa. Den stora majoriteten handlar om helt vanlig samlag mellan två individer som tidigare är bekanta med varandra, hemma hos någon, i sängkammaren.
Rättssäkerhetsmässigt är den nuvarande ordningen också en katastrof. Målsägandens känslor och sinnesstämning är centrala. Det är ju löjligt att domare ska låtsas kunna bedöma om en tjej verkligen gav sitt samtycke eller inte. Gav hon sitt samtycke vid tillfället men ångrade sig i efterhand? Gav hon inte sitt samtycke men sa att hon gjorde det? Visste eller anade mannen på något sätt att hon inte samtyckte, eller att hon var kluven? Samtycke kan enligt dagens ordning "återkallas när som helst". Innebär då "när som helst" flera år senare?
Unga kvinnor lär sig idag att sexuell frihet inte bara är tillgänglig för dem utan också önskvärd för dem som feminister. Allt är tillåtet och ska uppmuntras, så länge det sker med deras samtycke. Men vad många av dem ibland upptäcker den svåra vägen är att vi människor ibland samtycker till saker vi inte vill ha, och ibland upptäcker vi att vi vill ha saker vi förmodligen egentligen inte skulle ha samtyckt till. Sexuell lust kan vara på det sättet. Det finns delar av oss som vill ha mer, och delar som vill ha mindre, och delar som tänder på saker vi inte vill ha, som vi sedan ändå vill ha. Dessa drifter kan uppstå samtidigt, trots att de motsäger varandra. Än värre är att det vi vill ha i en minut ibland visar sig vara något vi inte borde ha velat ha alls.
Det kallas ånger. Vi har oordnade viljor, och en del av att bli vuxen är att inse detta. Ånger är okej att ha. Vi lever som sagt ändå i Västvärlden.
För mig ser det mer ut som att det hör till den radikaliserade kvinnans frihet att falskt kunna få en pojkes liv förstört.
Före samtyckeslagen var t.ex. våldtäkt olagligt och vi hade en fungerande praxis.
Ånger är ånger, bara att hantera och växa. Jag känner t.ex. ånger över ett(två tillfällen) aktieköp förra veckan. Jag förväntade mig en rekyl i en dipp(normalt marknadsbeteende), så jag köpte dippen tvärt emot marknaden... Förlorade mer än en hel månadslön.
Men misstaget är mitt. Girigheten är en drift jag måste hantera/ta eget ansvar över. Att förlora mer än motsvarande en månadslön ger en fin läxa... Om jag lär mig hantera mina drifter nu, så slipper jag större problem längre fram i livet.
Typ den processen som får en att växa och utvecklas missas helt och hållet av de som ångrar sig i efterhand och skrotar en pojkes liv.
Det som tidigare var "vårat" rättssystem tappar stadigt legitimitet och det kan bli besvärligt längre fram för den som vill ha ett fungerande samhälle "byggt av lagar"...
Edit:
På den noten(att tappa förtroendet för rättsstaten/lagstiftande församlingen).
Sedan jag var med om en rad rättshaverier, vilka rödpillade mig. Så väljer jag själv vilka lagar/regler jag följer och inte. Frigörelsen är inte bara bitter. Den är i slutändan superskön. Jag är stor, stark och snabb. Så i en ordning där lagar kanske gäller så länge beväpnad polis befinner sig i direkt anslutning, så har den sk. rättsstaten förlorat mer än den vunnit över de senaste 15 åren. It´s not a me problem.
Samma process kan vi se på steroider i UK. Där är det samma sorts radikaler som avser fängsla vanliga hederliga människor. Vi kan gissa att Tyskland går hack i häl. Olika rättsvidrigheter men samma sorts radikaler som tillåts urholka rätt och demokrati.
__________________
Senast redigerad av Tangentinkontinens 2025-08-04 kl. 13:18.
Senast redigerad av Tangentinkontinens 2025-08-04 kl. 13:18.