Astrid Lindgren, överskattad?

Hmm... ...felet ligger nog hos dig. Vet att Lindgren växte upp på bondgård. Hon skrev många berättelser under en lång tid. Självklart så är det svårt att hålla en jämn kvalitét under så lång tid. Så när hon skrev om Emil i Lönneberga så flyger det rena felaktigheter från sidorna.

En bondgård är en ekonomisk produktionsenhet som använder sig av människor, lite tillspetsat. Alltså skulle det inte finnas något som helst utrymme för någon som förstör gödgrisar, körsbärsvin eller palt. Han skulle innan han kunde tala ha en känsla för hur produktionen fungerar. Hans mamma skulle inte sitta där och skriva ned alla saker i sina anteckningsböcker (författarinsert?)

Priset tas ändå av när han hissar upp sin syster i flaggstången. Han är ju tyngre än henne, så rent teoretiskt skulle det gå. Men den svaga länken är hans händer. Och även om han inte skulle få episka repbränningar så skulle Ida klaga väldigt snabbt över akut andnöd. (Pröva själv att lägga dig på magen över en pall eller en stol. Och då är den ytan mycket större än ett rep.) Om det verkligen kniper så går det att hissa upp folk med ett rep under armarna. Men det är inget jag rekommenderar. I synnerhet inte för barn som inte kan hålla mot.

Kort sagt så var Lindgren en Åsa Nisse som försökte tuta i stadsborna massa saker. Jag kan verkligen se henne där hon sitter och hittar på massa saker. (Om hon vore flashbackare så skulle hon förmodligen roa sig i tråden om jobbiga CV:n.) Priset tas ändå av hur Pippi Långstrump kan bära Lilla Gubben på sina armar. Det finns liksom en anledning att en sadelgjord har mycket större kontaktyta än två flickhänder.

Så jag hoppar väl inte direkt hage över Lindgrens författarskap. Men att se massa saker som inte finns där och vara upprörd nationalsocialist över tonsättare? I så fall kan man säga att The New York Ripper från 1982 också är "antivit".

Känns mer som att det är personen Astrid Lindgren och hennes politiska hemvist som diskuteras här och inte hennes författarskap eller litterära kvaliteter.

Det här kanske kommer som en chock för vissa, men en författares karaktär eller politiska åsikter behöver inte ha någonting att göra med dennes litterära kvaliteter. Med dennes allmänt geniala, katastrofala eller bara medelmåttiga historieberättande.

Om Ted Bundy hade skrivit William Shakespeares produktion hade det fortfarande varit samma produktion. Och vem vet, Shakespeare kanske också pysslade med tvivelaktiga "grejer" på fritiden?

Lewis Carroll hade en förkärlek för småflickor och var förmodligen pedofil, en passiv sådan, men det påverkar knappast läsupplevelsen av Alice i Underlandet.

Intressant poäng: "Astrid Lindgren uppmanade barn att ta livet av sig"

Hm, har jag fel eller finns det några helt andra orsaker till att TS inte gillar Astrid Lindgren än de strikt litterära? Jag har liksom aldrig tänkt på att Georg Riedel var jude, och förstår inte riktigt vad det har med saken att göra...
Jag tycker inte att Astrid Lindgren är det minsta överskattad - tvärtom tycker jag att hon var ett geni. Men samtidigt kan jag faktiskt fatta aversionen mot Astrids person, typ sagotanten, rösten o.s.v. Jag tycker att hennes böcker är avgjort mycket bättre än filmatiseringarna, möjligen med undantag för Pippi Långstrumpfilmerna, och tycker att hennes röst är lite för "trygg" (eller hur man ska säga) när hon läser sina berättelser högt. Astrid Lindgren är en rätt kärv författare egentligen, med undantag för Alla vi barn i Bullerbyn (som jag i och för sig älskade helt enormt mycket när jag var liten) så är det inte så sockersött och gulligt alltid. Bland mina favoriter finns Mästerdetektiven Blomkvist och Lotta på Bråkmakargatan, Spelar min lind sjunger min näktergal. Bröderna Lejonhjärta gillar jag inte alls, särskilt inte filmen, den är liksom klibbig och dödsmystisk, jag gillar inte offermystik.
Mitt svar är alltså att Astrid Lindgren inte är överskattad, att det inte spelar någon roll att Georg Riedel var jude, och att hennes bästa grejer kanske inte är de mest kända.

Nej det är ju väldigt märkligt att TS ens nämner Lindgrens författarskap när hans största problem rör 1) illamående av signaturmelodier till tv-serier och 2) att Georg Riedel tydligen var jude. Svårt att se hur det påverkat litteraturen.

Kanske en onödig bump men bättre det än att starta en ny tråd va?

Halkade in på att se denna film efter diskussion om den med en polare som har en dotter som älskar filmen och han påpekade att den är ”hemsk” om man ser den med vuxna ögon.

Alltså var Astrid Lindgren sadist på något vis?

Visar för barn att det är bättre att hoppa ut för ett stup än att vara sjuk (i detta fall förlamad).

Att varje gång livet går lite tungt så kan man hoppa från något högt och landa hårt så hamnar man på en bättre plats.

Osv osv osv.

Sen har vi hennes tidigare verk:

Emil i Lönneberga:
En far som skrämmer sonen så fort han gör ett bus så han springer för glatta livet och då blir han inlåst.

Pippi:
En liten tjej var lämnad ensam och fick göra som hon ville med en säck med pengar för att pappan var en kriminell som var kidnappad av andra kriminella.

Kalle Blomqvist:
I första filmen är det en mördare som pistolhotar småbarn och försöker förgifta dom och i den andra filmen blir småbarnen kidnappade och utpressade tillsammans med ett ännu mindre barn och en vuxen under hot. Där visas även att Kalle blir dängd i skallen när han försöker leka hjälte osv.

Ja, ni förstår vad jag menar, är det som någon ovanför här skrev att hon var så genialisk att göra historier så det blev spännande och bra för barnen och vi vuxna fick oss några tankeställare eller var hon egentligen ganska hemsk i sina berättelser?

Hur som, jag vet att jag uppskattade filmerna som liten och faktiskt måste jag erkänna att jag uppskattar dom lite även som vuxen då man ser saker med ett helt annat perspektiv.

Detta var inte menat som ett gnäll-inlägg då jag tycker att detta är fan så mycket bättre barnprogram än dagens jävla epilepsiframkallande skitprogram.

Så, hoppas jag inte la inlägget fel nu när det nästan blev att handla mer om Astrid Lindgren än själva filmen. Är det någon som känner att det blev fel så diskuterar vi bara frågorna och funderingarna kring just filmen här så tar vi resten av ämnet på rätt plats.

Oj, ser nu att jag la inlägget i en tråd om Astrid Lindgren och inte i en tråd specifikt gällande Bröderna Lejonhjärta, dåså, var nog trött igår 😅

Svenska Dagbladet skriver att Astrids betydelse håller på att dala - försäljningen går ner och utlåningen minskar. Kristina Lindh utforskar vad som händer när svenskarnas band till det svenskaste som finns luckras upp - sannolikt är det för att dagens "svenskar" inte riktigt är av samma slag som under författarinnan s aktiva karriär mellan 1940- och 80-talen ... Tyvärr kan jag som oreggad inte återge mer av innehållet, men jag hoppas på hjälp från publiken.

https://www.svd.se/a/GyEzwq/oron-ast...ller-pa-att-do

Man bör komma ihåg att vid tiden för Astrids genombrott så hade en majoritet av svenskarna levande erfarenhet av den landsbygd som skildras i så många av hennes böcker. Liksom av småstadslivet och en sammanhållen kärnfamilj.

För egen del imponeras jag av bredden i hennes författarskap. Det begränsas sannerligen inte till enkel situationskomik som Olof Lagerkrants avfärdande skrev.

Hon intog en pose av klok och lätt förnumstig sagotant i offentligheten. Men hon var faktiskt en intellektuell med vida utblickar.

Delvis har hon det gemensamt med Selma L som var en hyperintelligent kärring. Som dock var långt mer osympatisk.

Jag tänker inte precis nedvärdera Astrid L... men om man jämför med en samtida barnboksförfattare, Maria Gripe, så hade Gripe en något mer andlig klangbotten... se t.ex Tordyveln flyger i skymningen... det är inte bara egyptisk mystik och en gammal staty... det är även röster från de döda... och en präst som hjälte... detta är en annan mytvärld än Lindgrens, som är en smula oandlig... jaja, Mio min Mio och Lejonhjärta är ju fantasieggande... men vi går mot andligare tider och nu behövs nya mytskapare.

Sammanfattning av artikeln:

Det är bara Pippiböckerna som tar sig in på Bibliotekens topp-100-listor över mest utlånade böcker. Lånen har halverats på tio år.

I Junibackens butik säljs mest Pippisaker, följt av Mumin, Pettson och Findus, Lasse-Maja och Alfons. Det säljs också en del Emilsaker (kanske för att pojkar också vill ha något när syrran får något med Pippi?) men de andra säljer inte mycket.

Rabén & Sjögrens förlagschef säger att det är mer anmärkningsvärt att Pippi fortfarande är populär än att intresset för andra figurer med uppåt 80 år på nacken dalar.

Astrids barnbarn Annika Lindgren säger att barn skyggar bort från långa böcker, vilket ju Astrids böcker ofta är. De föredrar kortare berättelser som LasseMaja.

Samtidigt säger förlaget att Ronja Rövardotter, Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta säljer bra. De spekulerar om det hör ihop med fantasytrenden.

Kalle Blomkvist, Kajsa Kavat, Karlsson på taket, Rasmus på luffen och Nils Karlsson Pyssling är de böcker som säjer sämst. Britt-Marie lättar sitt hjärta och Kerstin och jag säljs inte alls.

Försäljningen 2024:

Pippi Långstrump
Emil i Lönneberga
Samlingar
Ronja Rövardotter
Vi på Saltkråkan
Bröderna Lejonhjärta
Lotta på Bråkmakargatan
Mio min Mio
Madicken
Barnen i Bullerbyn
Karlsson på taket
Nils Karlsson Pyssling
Kajsa Kavat
Rasmus på luffen
Mästerdetektiven Kalle Blomkvist

Det är framför allt samlingsvolymerna som håller försäljningen uppe. Där spekuleras det om att mor- och farföräldrar ger bort dessa på födelsedagar och jular.

Streamingtjänsten SF Anytime säger att Astrid Lindgren-filmerna alltid ligger på Topp30. De avslöjar dock inte i vilka som är populära och mindre populära, men det kanske man kan gissa sig till?

Louise Almqvist, litteraturvetare vid Umeå universitet, säger så här:

– Fiktiva världar är idag en social grej. De sprids mellan barn genom prylar. Redan i förskolan är det tydligt att oavsett vad föräldrar gör eller vilka böcker barnen läser så springer hälften av barnen runt med något med Spiderman på sig. Pippi har attribut som påminner om populärkulturens superhjältar. Varken Emil eller Ronja har något liknande.

Astrid Lindgren AB har nu insett att de måste göra nysatsningar och adaptioner. De satsar på YouTube, ska kasta in Pippi i spel och har flera filmprojekt på gång, bl.a. Bröderna Lejonhjärta. med Thomas Vinterberg som regissör. De har stora förhoppningar på nya Saltkråkan.

2073 förlorar familjen rättigheterna.

Tack för ett föredömligt koncist sammandrag. Säkert kan man dryfta vidare varför vissa delar av Astrids digra produktion säljer sämre än andra, och vissa inte alls.

Att utpräglade flickböcker som Britt-Marie lättar sitt hjärta och Kerstin och jag inte går åt är nog rätt förståeligt. De tillkom ju alldeles i början av Astrids karriär, år 1944 respektive 45, och är trots hennes berättargåva alldeles för förankrade i den tidens samhälls- och kulturklimat för att locka dagens jäntungar. (Detsamma måste väl också sägas om Kati-sviten från 1950-53, som verkar förutsätta en bildningsgrund som dagens genomsnittstonåringar inte har). Hade Astrid bara gett ut de där flickböckerna, skulle hon i dag vara lika bortglömd som Lisa Högelin eller Disa Netterström-Jonsson med flera olyckssystrar.

Och nog är ju Astrid fortsättningsvis mycket mer läst än andra barnboksförfattare från 60-80 år tilbaka. Att Mumintrollen säljs beror tyvärr nog mest på den förbannade kommersialiseringen av figurerna. Men hur ser det ut med verk av låt oss säga Gunvor Gränström, Edith Unnerstad, Karin Anckarsvärd, Martha Sandwall-Bergström, Olle Mattson och Harry Kullman? Har de alls kommit i nytryck under 2000-talet? Läses de, annat än av forskare och nostalgiker?

Bortglömda författare, musiker, skådisar, politiker och kändisar är ett fascinerande ämne, för övrigt.