Astrid Lindgren, överskattad?

Hennes böcker och serier har aldrig satt något djupare spår i mig, någon sorts illamående har kommit över mig när jag hört signaturerna till hennes serier. Jag vet att hon är "älskad världen över" men som svensk kan jag inte se något värde i hennes författarskap. Emil, Karlsson på taket, Madicken och Ronja rövardotter. Har aldrig riktigt förstått storheten i detta ändå var dessa poppis när man var mindre. Man skulle sjunga med i juden Riedels visor.

Dessutom har jag aldrig gillat Astrid som person heller, det är något med henne som fått mig att bli illa till mods. Svårt att sätta ord på vad det är.

Är det fler än jag som känner att Astrid och hennes sagovärld är grovt överskattad, har det gett er något eller hör ni till den skaran som inte sett värdet i hennes personlighet och författarskap. Det går inte le eller skratta till någon av hennes serier, det finns ingen värme.

Håller absolut inte med. Astrid har ett stort djup i sin litteratur, och kan därför läsas med stor behållning av folk i alla åldrar. Det är svårt att förmedla de känslor som hon gör i barnlitteratur. Vidare så har Astrid ett bra skriftsspråk och berättelserna är lysande i de bästa böckerna.

Jag tror mer att ts har något problem med sitt eget känsloliv än att det skulle vara något fel på Astrid. Har ts kanske blivit våldtagen av pappa medan radion spelat "Lilla snickerboa"?

Jag håller faktiskt med. Men jag tror att det har att göra med att de flesta är glada över böcker som är lättlästa och som vilket mongo som helst kan förstå. Böcker som egentligen inte handlar om någonting och som inte är komplexa på något sätt, eller utförliga i sin beskrivning.

Själv föredrar jag riktig litteratur, som Leo Tolstoy, Alexandre Dumas, J.R.R. Tolkien, Mark Twain, C.S Lewis och så vidare. Min första bok som jag läste på eget bevåg, vid sju års ålder, var en tjock och gammal version av "De Tre Musketörerna". Varför man måste trycka barn fulla med skräp som Astrid Lindgren har jag aldrig förstått. Om man fyller barnens mentala korgar med skräp så kommer det resultera i korkade barn.

Då är jag en av personerna som inte kunnat anamma detta djup. Jag vill kunna le och känna värme när jag tittar på barnprogram, det fungerar inte alls med Astrids serier, får ingen familjekänsla. Omtyckt men inte av alla. Såg ett uppslag i dagstidningen i morse (därför trådstarten) om Astrid.

Littertur blir inte utomatiskt bättre för att den innehåller fler detaljerade och längre beskrivningar. Ofta är det tvärtom.

Astrid är absolut inte överskattad. Möjligen överexploaterd. Men det är en annan femma.
Dm som anser att Astrid skulle fått nobelpriset ger dock utryck för brist på bildning och tillhör oftst de lägre skikten i samhällskroppen.

Precis, folk vill inte tänka själva. Astrid och hennes värld är till för den stora massan.

Enligt den som inte får ut något av hennes serier och författarskap är hon överskattad. Det finns bra mycket mer avslappnade barnböcker som Alfons Åberg till exempel.

AL var väl mest känd som barnboksförfattare? Vem kommer inte ihåg bröderna Lejonhjärta. Guillou, Ranelid, Lapidus och allt vad dom heter anser jag vara dom överskattade.

Nä Astrid och Moberg är dom största för min del.

Märkliga citat från Astrid:

Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Jag vill inte skriva för vuxna. Jag vill skriva för en läskrets som kan skapa mirakel. Endast barn skapar mirakel när de läser.

Man kan inte piska in något i barn, men man kan smeka fram mycket ur dem.

Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det. Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ”kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod”, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.

Hennes alster riktade sig i första hand till barn. Jag njöt ivarjefall i fulla drag när jag som liten parvel satt framför TVn och tittade på Emil i Lönneberga, idag är man vuxen och har därför självklart inte samma behållning av det..

Både ja och nej, många av hennes publicerade böcker är förjävliga om man går in djupare i resensioneringen och tittar på saker som flöde, karaktärsdrag, och målmedvetenhet. I orginarlitet ligger hon efter i nästan allt, eftersom många av hennes ökända publicerade böcker är en indirekt kopia på andra författares publicerade böcker.

Får personligen vibbarna av att media hyllar henne enbart av 2 orsaker. Hon var en kvinna, och känd, böckerna är bara en fasad för att driva fram feminismen som inte fanns i hennes värld.

Inte automatiskt, men det finns ett samband. Jag håller faktiskt med om att Astrid är överskattad. Inte heller hos mig har hennes utgivning lämnat några bestående spår. Jag läste lika gärna Kalle Anka som Bröderna Lejonhjärta som barn, och det säger en del. Lindgren är lättläst och grund, det är soppskålar och tandvärk och pysslingar. Sånt tilltalar människor som vanligen inte läser särskilt mycket. Inte sällan medelålders kvinnor från arbetarklassen brukar uttrycka sitt nöje över Pippi och Madicken.

Jag skulle nog vilja gå så långt som att säga att det är samma typ av människor som finner djup i Lindgrens sagor som vanligen brukar uttrycka önskemål om att hon ska få Nobelpriset, alltså som du uttryckte det, tillhöriga de lägre skikten i samhällskroppen.