Citat:
Kommunism och fascism har mer gemensamt än vad många i allmänhet vill förstå. Visst är Kina också pragmatiskt (bara katten fångar möss), men grundläggande drivkrafter hämtas likväl också från socialismen, liksom från Kinas mera tidlösa självbild. Det är att lägga märke till att den kinesiska politiska ledningen inrikespolitiskt aktar sig nog för att anknyta till Kina före 1949, dels beroende på vad man uppfattar som "hotet" från Taiwan, dels för att det finns latenta hot för inbördes splittring. DÅ är det förstås annorlunda med utrikesambitionerna.
Kommunism och fascism har en del gemensamt, ändå så ser jag ingen mening att kalla Mussolinis Italien för kommunistiskt lika lite som jag ser Kina som kommunistiskt. I regel är väl den största skillnaden att fascismen tror på marknaden så länge den tjänar nationen, likväl att fascismen inte är internationalistisk.
En del regimer som har kallats för fascistiska har ju snarare varit radikalkonservativa, som Francos regim i Spanien. Kina driver väl lite sådant har lite av allt, de är flexibla nog att ändra kurs också.
Citat:
Man får nog inse att det tidigare 1900-talets politiska ideologiers förutsättningar har förändrats tämligen dramatiskt nuförtiden. Det kinesiska styret är därtill sprunget ur maoismen, som utvecklats mera med Östasiens dåtida förutsättningar än Europas. Det är därför inte förvånande att Kinas, liksom fö USA:s, politiska utgångspunkter och förståelse av världen, inte är helt kompatibelt med det europeiska sättet att resonera ideologiskt. Kanske är det ett tidlöst problem.
Inget i Östasien liknar ju något vi kan se i Europa då de har en annan värderingssystem.
Därmed att även östasiatisk liberalism ser så konservativt ut från våra ögon och är nationalistiskt, kollektivistiskt och saknar messianiska element som vi ser i Väst. Japan gick pragmatiskt med på att demokratisera landet exempelvis, men den brinner inte för demokratins förträfflighet som i Väst. Inte heller går de all in på kosmopolitisk globalism med storföretag som helt klipper bort kopplingar till den kultur som närde den till styrka. Rika flashar sällan med sin rikedom och överklassen tvingas buga sig inför skyldigheter som är mycket mer värdefulla än något som kan mätas med pengar.
Så det kinesiska styret rimmar på många sätt med det vi har sett från andra östasiatiska länder i deras uppgång, förutom att de inte än har börjat satsa på demokrati. Kina har antagligen studerad exempelvis diktatorn Parks snabba uppbyggnad av Sydkorea från risbondeland till högteknologisk iland, och kanske har de kommit fram till att demokratiseringen av Sydkorea var bara en sidoeffekt av Parks geniala politiska projekt, och de kan få receptet att smaka lika bra utan demokratiseringsbiten, vilket jag anser vara fullt möjligt.
Citat:
Nå, någon brist på exempel på kommunistisk utländsk expansion är det inte. Östeuropa, Korea, Vietnam, Kina är alla exempel på detta. Jag skulle snarare säga att det finns två drivkrafter i en expansion: ideologi och nationellt intresse. Om båda föreligger, så är risken mycket hög.
Det är väldigt begränsad expansionism jämfört med till och med europeiska imperier eller för den delen fascistiska länder. Ta Japanska imperiet, Nazityskland och Mussolinis Italien så finns en mycket mer explosiv expansionistisk element. Detsamma gäller givetvis för Tyska kejsardömet, Brittiska imperiet och även ryska tsardömet, även ifall det inte var lika explosivt och hade mer civiliserade metoder än de fascistiska projekten i 1900-talet.
Men fascism fungerar vilket kommunism inte gör. Inte ens i teorin så hade Maos Kina stor chans att erövra annat än en teokratisk medeltida Tibet som till och med saknade en arme. Likaså har idag Maduro ingen chans att ens försöka ge sig på Guinea så länge britterna bara skickar ett fartyg för att skrämma iväg honom. Kommunism kan inte producera saker av värde, det är väl bara Sovjet som ens lyckades någorlunda väl skapa någonslags krigsmakt, men det höll bara tills dess att ekonomins problem hann ikapp försvarets enorma kostnader (lägg märke att dagens Kina tvärtemot kommunistiska länder investerar mycket lägre andel av sin BNP på militären jämfört med både USA och Ryssland och saknar samma skuldproblem som båda dessa länder).
Dagens Kina är närmare fascism snarare än kommunistiskt vilket gör den till en formidabel motståndare.
