Vid vilken ålder fick ni en insikt ?

Samma år som jag fyllde 40, var två stora händelser det året. Bara att fylla 40 är en stor grej, man börjar inse att livet inte är så långt och att tiden går ruskigt snabbt och man inser sin dödlighet. Fick ett cancerbesked också som inte gjorde saken bättre, nu har det gått väldigt bra dock för min del. Fick testikelcancer men utan spridning som tur var, ska in på 2års kontroll snart och visar det fortfarande att det inte är något så är mina chanser att det inte blir något mer av det över 99%. Dessa två grejer var som att få en käftsmäll! Tänkte aldrig på döden innan och trodde att man skulle vara ung för evigt. Först kände jag en enorm tacksamhet till livet när cancern var ur kroppen och det visade sig att den inte hade spritt sig. Allt kom först senare vad jag egentligen hade varit med om? Tänkte på döden dagligen och hade/har lite ångest emellanåt.
Efter detta så tänker jag mycket på vad meningen med allt är!? Det enda som betydde något innan var ju just prylar bland annat men det är ju total meningslöst i det stora hela. Försöker hitta tillbaka till glädjen i livet vilket inte är lätt, ibland önskar man att man var 20år igen då det inte fanns en tanke på döden utan livet gick bara ut på brudar och festa med kompisar. Inga bekymmer alls på den tiden, nu funderar man alldeles för mycket! Livet är allt bra konstigt!

Bra inlägg..

Ibland tror jag att vi delas in i två läger..

Ena gruppen menar att allt har en betydelse och skapar ringar på vattnet vad du än gör ...

Den andra gruppen menar att även om saker du gör skapar ringar på vattnet så är det fortfarande betydelselösa ringar....och att allt bara är något vi försöker intala oss själva för att inte bli deprimerade !

Båda grupperna har kanske rätt i sak men när man väl fått insikten är det svårt att gå tillbaka att vara naiv ..


Alltså insikten att allt i livet är troligen meningslöst och bara ett tidsfördriv från födsel till dödsbädd

För mig var det tvärt om på många sätt.
Som ung var jag rädd för döden och tänkte på den rätt ofta.
Jag ägnade också mycket energi på att oroa mig för saker som hänt eller som låg utanför min kontroll.

Nu när jag är femtio är jag inte längre rädd för döden och jag har insett på djupet hur omöjligt det är att ändra vad som skett.
Det har gett en insikt om att allt jag kan göra är att ta ansvar för mina egna handlingar och leva ett ärligt autentiskt liv.
En annan insikt är att vår kropp påverkar mer än vår fysik den påverkar på djupet vår medvetenhet.
Så jag är noga med min vikt och att göra mina tre träningspass i veckan, min kost och mentala övningar som närmast liknar mindfulness.

Det påverkar förstås min energinivå men också hur jag tänker, min libido, kanske inte min intelligens men min förmåga att få ut så mycket som möjligt av mina förutsättningar.

Så tänkte jag inte när jag var tjugo, då ville jag bara se bra ut på stranden.
Mitt första äktenskap var inte heller lyckat, jag gick för mycket på utseende och tror nästan aldrig jag haft sex med en attraktiv tjej utan att bli förälskad.
Mitt andra äktenskap var jag mer medveten om vad jag ville även om utseendet fortfarande var viktigt så var jag mycket mer kräsen.

Döden är en förutsättning för livet. Min mamma är 93 år gammal och jag hoppas att hon kan bli 94.
Vore hon piggare, så skulle jag gärna se henne leva till 100.
Men hon kan ej leva för alltid, för så är det.