Citat:
Du har mycket rätt i det du skriver men jag upplever att du också blandar ihop saker.
Låt mig försöka sortera vad som är vad.
Den ariska synen är cyklisk. Allt rör sig i kretslopp. Uppgång. Fall. Återkomst.
Den judiska synen är linjär. Historien har början, mål och slut. Befrielse väntar vid slutpunkten.
Den judiska socialisten ser historien som en linjär rörelse mot befrielse. Människan är förvriden av ett orättvist system. Avskaffa systemet, och hennes sanna natur blommar fram. Utopin på jorden blir möjlig. Ondskan är inte inneboende. Den är en produkt av strukturer.
Den ariska socialisten håller med om att systemet är parasitiskt och måste krossas. Men han ser djupare. Människan bär på svaghet, konflikt och drift. Det är inte bara yttre förtryck. Det är ett inre tillstånd. Därför söker han inte frälsning. Han söker balans. Form. Plikt. Ordning som håller över tid. Den ariska socialisten har därför en mer realistisk och djupgående människosyn. Han förstår att problemet inte bara är systemets struktur, utan också människans natur. Han ser både det yttre och det inre. Både samhällsform och själstillstånd.
Den judiska socialisten stannar vid det systemiska. Han tror att ondskan kommer utifrån, från ägandets form, från klassförhållandet, från exploateringen. Han tror att människan är god i grunden, men förstörd av yttre krafter. Det är en infantil och ofullständig uppfattning av verkligheten.
Ariern vet att även utan kapitalism, utan klasser, utan räntor och banker, finns det fortfarande avund, feghet, arrogans, själviskhet. Därför räcker det inte att riva ner. Man måste forma, disciplinera, bära, balansera.
Den ariska socialisten ser både det materiella och det existentiella. Han går hela vägen. Den messianska socialisten ser bara halva bilden. Men den halvan (kapitalismens destruktiva funktion) är verklig.
När Marx skriver i sitt manifest att liberalismen river ned tradition, familj och nation, så har han rätt. Det måste vi erkänna. Vi kan inte stå kvar i illusionen att kapitalismen kan förenas med konservativa värden. Det är en motsägelse. Kapitalet bryr sig inte om familj, språk eller historia. Det bryr sig bara om tillväxt.
Så frågan är enkel. Vill du ha ett samhälle byggt på tradition, gemenskap, lojalitet och dygd? Då måste du krossa det system som förintar dessa saker varje dag. Det gör dig inte till marxist. Det gör dig till en realist.
Låt mig försöka sortera vad som är vad.
Den ariska synen är cyklisk. Allt rör sig i kretslopp. Uppgång. Fall. Återkomst.
Den judiska synen är linjär. Historien har början, mål och slut. Befrielse väntar vid slutpunkten.
Den judiska socialisten ser historien som en linjär rörelse mot befrielse. Människan är förvriden av ett orättvist system. Avskaffa systemet, och hennes sanna natur blommar fram. Utopin på jorden blir möjlig. Ondskan är inte inneboende. Den är en produkt av strukturer.
Den ariska socialisten håller med om att systemet är parasitiskt och måste krossas. Men han ser djupare. Människan bär på svaghet, konflikt och drift. Det är inte bara yttre förtryck. Det är ett inre tillstånd. Därför söker han inte frälsning. Han söker balans. Form. Plikt. Ordning som håller över tid. Den ariska socialisten har därför en mer realistisk och djupgående människosyn. Han förstår att problemet inte bara är systemets struktur, utan också människans natur. Han ser både det yttre och det inre. Både samhällsform och själstillstånd.
Den judiska socialisten stannar vid det systemiska. Han tror att ondskan kommer utifrån, från ägandets form, från klassförhållandet, från exploateringen. Han tror att människan är god i grunden, men förstörd av yttre krafter. Det är en infantil och ofullständig uppfattning av verkligheten.
Ariern vet att även utan kapitalism, utan klasser, utan räntor och banker, finns det fortfarande avund, feghet, arrogans, själviskhet. Därför räcker det inte att riva ner. Man måste forma, disciplinera, bära, balansera.
Den ariska socialisten ser både det materiella och det existentiella. Han går hela vägen. Den messianska socialisten ser bara halva bilden. Men den halvan (kapitalismens destruktiva funktion) är verklig.
När Marx skriver i sitt manifest att liberalismen river ned tradition, familj och nation, så har han rätt. Det måste vi erkänna. Vi kan inte stå kvar i illusionen att kapitalismen kan förenas med konservativa värden. Det är en motsägelse. Kapitalet bryr sig inte om familj, språk eller historia. Det bryr sig bara om tillväxt.
Så frågan är enkel. Vill du ha ett samhälle byggt på tradition, gemenskap, lojalitet och dygd? Då måste du krossa det system som förintar dessa saker varje dag. Det gör dig inte till marxist. Det gör dig till en realist.
Varifrån har du fått att Karl Marx värnade familj, tradition och nation? Detta är helt enkelt inte sant. Marx såg liberalismen som nödvändig just för att bana väg för socialismen. Marx hyllade exempelvis frihandel för att det var det bästa sättet att förgöra nationer. När du ondgör dig över den liberala kapitalismen så träffar den kritiken lika mycket marxismen. Marx var lika hängiven ekonomisk tillväxt som liberaler. Varför välja mellan kapitalets och massmänniskostatens tyranni när man inte behöver? Men det är exakt detta judar erbjuder goyim. Ett val mellan två olika slavformer. I ett auktoritärt styrt högersamhälle är det högre värden som gäller. Kapitalet och staten är då blott verktyg för att uppnå dessa högre värden.
Du svarar inte på min fråga men den är i högsta grad relevant eftersom du gått vilse i de abstrakta och bevisat felaktiga teorier som Karl Marx lade fram. Var i verkligheten tycker du att marxismen lett till det du fantiserar om? Marx ville ha ett helt nytt samhälle och trodde sig kunna forma en helt ny typ av människa. Inser du inte att det är just det här olika marxistiska samhällsexperiment försökt göra?