Förnedrande att söka jobb?

Min arbetslöshet beror på politiska beslut. I Sverige görs det stora nedskärningar i offentlig sektor och jag är drabbad av det.

Jag har a-kassa och inkomstförsäkring.

Dette har ingenting med meg å gjøre. Jeg har aldri hatt en stor periode med arbeidsledighet.

Den eneste som vil vokse opp her, er deg. Du forstår ingenting.

Hva jobber du med?

Hvor stor er inntekten din, og hvor lenge kan du holde den oppe før du må finne deg en ny jobb?

Hva gjør du om dagen?

Jag är ju arbetslös, så jag jobbar inte.

Jag klarar mig ekonomiskt. Hade en hyfsad lön innan och har därför högsta a-kassan och inkomstförsäkring. Sen har jag ett större arv att ta av om det krisar, men det hoppas jag inte ska behövas.

Jag söker jobb förstås, tränar, träffar grannar och vänner och ser mycket serier på streamingtjänster. Sen jobbar jag ett par timmar i veckan åt en ideell förening - volontärarbete alltså.

Jag är läkare, och jag kan inte tala för andra, men min väg till att bli läkare var inte att jag sökte, utan att folk sökte till mig.

Men för er svenskar, hur förnedrande är det att söka jobb? Hela processen är förödmjukande, där man kryper som en hund för att få jobbet. Du måste skicka in CV och personligt brev. Jag förstår CV:t, det står om du har rätt kvalifikationer. Men det "personliga brevet"... Bara namnet antyder att du är en clown.

"Detta är mitt personliga brev till dig," Mr. "Jag vet inte vem du är, jag hatar dig nog, men jag behöver verkligen ett jobb", hoppas du är nöjd." För helvete!

Sedan kommer intervjun. Du duschar, tar på dig snygga kläder, övar framför spegeln hur man pratar. Gå dit, och både han och du vet att du är i en beroendeställning. Där du gör ALLT för att få honom att gilla dig, skratta åt hans tråkiga skämt etc. Även om du inte vet något om honom så är han ingenting för dig, han är bara en ingen som står mellan dig och ett jobb.

Sedan väntar du och ser om du får jobbet eller inte. En väntetid full av skam. Jag kan inte ens sätta mig i de skorna. Håller du med?

Ja, och det är nog därför så många ger upp ganska snabbt. Man läser ju om folk som har sökt hundratals jobb men bara fått nej. Förödmjukelsen måste svida. Begriper egentligen inte varför inte folk startar eget istället för att krypa för andra om att få ett jobb.

Hva gjør du når du har en jobb?

Ukomfortabel med å nevne eksakte summer?

Administratör i kommunal förvaltning och chefsassistent.

Jag vill inte nämna belopp. Det kan provocera andra.

Min arbetslöshet beror på politiska beslut. I Sverige görs det stora nedskärningar i offentlig sektor och jag är drabbad av det.

Jag har a-kassa och inkomstförsäkring.

Tjena Marco! Är du här igen med din inkomstförsäkring?!

Hahaha! Alltid en fröjd att få syn på dig - A-kassekungen!

Skämt åsido. Jag håller med om att man aldrig ska svansa för arbetsgivare för att få ett jobb. Själv gjorde jag mig oanställningsbar en gång genom att förklara för arbetsgivaren att han var inkompetent. Då blir det klurigare att få ett nytt jobb utan referenser, men det brukar ändå lösa sig tillslut.

Synes du arbeidet ditt er viktig?

Hvilke jobbmuligheter har du i fremtiden? Tror du at du vil få jobb snart?

Jag tycker nog mitt arbete var viktigt. Kanske inte alltid, men ofta. Allt behöver inte vara så viktigt hela tiden. Ibland räcker det om det bara är som det är. Sen gjorde jag många arbetsuppgifter i det dolda som inte märktes förrän jag slutade. "Varför funkar inte det här?" är en vanlig fråga på min arbetsplats nu efter att jag hade lämnat, har jag fått höra. Därför att det var jag som gjorde det.

Nej, det ser mörkt ut. Det kommer säkert en tid då min kompetens efterfrågas igen, men jag blir ju inte yngre och då är jag väl ett offer för åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden, så då får jag inget jobb för det.

Livet är hårt, men man får göra det bästa av det!