Varför lämnar folk inte varandra ifred?

Jag gick i en park för lugn och ro men fick inte vara ifred. Folk tittade, närmade sig, skulle hälsa, interagera, vara sociala osv. Bara för att en del av bär slöja eller råkar likna Kaczynski så betyder det inte att vi är kriminella eller har nått att dölja.
Däremot betyder det att vi inte är intresserade av omgivande människor och deras sysslor oavsett vem och var det gäller, inte ens att observera närvaron.

När man är på köpcentrum, restauranger, tandläkare mm så är man där för att handla nått man behöver, äta, laga tänderna, studera på bibliotek, vara på stranden för att rasta hundar och barnen men inget utöver det.

När vi, många med oss, vill ha kontakt för att samtala om nått viktigt eller intressant så tar vi kontakten då. Vad är det som är svårt att förstå? Även "vanligt folk" vill ibland kunna vara befriade från blickar, pretentiösa förväntningar om beteenden, normativ utstyrsel och utseende, möten och folks fördomar.
Hur får man omgivningen att förstå att alla har rätt till gator, torg, stränder, affärer mm utan bli att behöva "fitta"? Vad är felet och hur vill ni lösa problemet, för alla vi väl kunna vara sig själva?

Vad har ni ut av att möta andra förväntningar om hur ni ska vara, klä och uppföra er enligt givna eller andras förväntning? Förklara vad sådant beteende ger er om ni vet eller har tänkt på frågan?

Som individ har du i praktiken mycket begränsade möjligheter att påverka kollektivets ideologiska värderingar eller handlingar. I det scenario där individens relation till kollektivet står i fokus är sannolikt dina nuvarande förutsättningar att förändra gemensamma värderingar i princip försumbara.

Undantaget är om du har tillgång till någon form av kommunikationsplattform som når en betydande del av befolkningen, exempelvis genom ägande av en stor mediekanal eller som en inflytelserik person med ett stort digitalt följarskap. I sådana fall kan du ha en reell möjlighet att påverka människors värderingar och beteenden.

I allmänhet har du betydligt större möjligheter att undvika de omständigheter du upplever som besvärliga eller oönskade än att förändra dem på en kollektiv nivå. Detta kan kännas tragiskt, frustrerande och problematiskt, eftersom det innebär att du måste anpassa dina egna val – både i fråga om tid och den position du intar i samhället. Men givet de förutsättningar du har i dagsläget, och de resurser eller möjligheter du eventuellt saknar för att påverka kollektivets ideologiska värderingar och beteenden, är detta en realitet som du, vare sig du vill det eller inte, behöver förhålla dig till om intention är att ha "lugn och ro".

Man lever vad jag vet bara varsitt liv på Jorden. Någon egentid av mitt liv skulle jag inte vilja lägga på att förändra kollektiv även om jag hade haft en stor kommunikationsplattform.
Jag inser att världen är som den är men vill ändå veta varför och vad folk har med mitt liv och utseende att göra, och vafan de tittar på. Skulle det hjälpt om samhället hade förblindat, förstummat och gjort folk döva för allas frid?

Hur lär man sig att fullständigt nonchalera alla under all tid och alla omständigheter utan att själv bli påverkad av deras närvaro, iallafall under all tid när man själv inte vill bli det?

Hur går man med morgonrock och tofflor på NK som om köpcentrumet vore en öde skog?

Eller hur njuter man av att promenera i på Drottninggatan eller varstans i Stockholm utan att bry sig om nånting mer än anledningen man är där pga, tex handla en ny morgonrock eller bara andas lite frisk luft en stund?
Vad har man för anledning att gå i Sturegallerian eller Nordstan som något mer än bara för att handla de gånger det bara är handla man ska?
Har inte alla rätt att vara som vi själva vill utan frågor eller fördomsfulla blickar?

Det du efterfrågar med ”psykologiskt manifesterande” handlar inte om att förändra omvärlden eller andra människors värderingar och beteenden. Det handlar om din egen relation till, värdering av och inställning till de praktiska eller sociala omständigheter du befinner dig i.

För att uppnå det du vill behöver du först förstå dina egna tankar – hur du förhåller dig, vilka värderingar du har och hur du dömer den omgivning du rör dig i. Den insikten ger dig makt över din inre reaktion, oavsett vad som händer runt omkring.

Om du till exempel kan undvika att genast tycka illa om att gå genom NK i morgonrock och tofflor, eller att promenera i centrala Stockholm i pyjamas, blir dessa handlingar inte känslomässigt besvärliga för dig. Det betyder dock i särklass inte att säkerhetsvakterna på NK inte eskorterar dig därifrån eller att polisen kommer att granska din mentala hälsa eller skjutsa dig till stationen på grund av ditt klädval – men för dig personligen förlorar situationen sin känslomässiga laddning utifrån vad för värdering och bedömande du tillägger den.

Visst men jag förstår fortfarande inte varför praktisk sett alla inte går in på tex Graffiti Café i sin hemmapyjamas eller andra skönt sittande kläder och inget säger till någon om det nu bara är mat de ska äta.

Varför måste jag anpassa mig när jag går in på restauranger när det förfan är jag som betalar?

Det realistiska perspektivet handlar inte bara om dig och dina värderingar, utan också om hur dessa samspelar med människorna du möter. Du kan sträva efter att leva enligt dina personliga ideal och agera utifrån dina egna preferenser – göra vad du vill, när du vill och hur du vill. Men i ett samhälle, och i mötet med andra individer, kommer dina värderingar och handlingar oundvikligen att korsa andras, vilket kan leda till konflikter.

I slutändan handlar det om att förstå och acceptera konsekvenserna av dessa kollisioner. Det är en fråga om huruvida du är villig att leva med dessa potentiella följder och hur de påverkar dig och andra. Detta inkluderar även värderingar som styr din återhållsamhet – de principer som dikterar om du bör undvika vissa handlingar eller genomföra dem. Konsekvenserna av dessa val, och de kollisioner de leder till, är nämligen ofrånkomliga.

För att sätta detta på sin spets: Är du beredd att hantera de potentiella konsekvenser som kan uppstå om du promenerar runt i morgonrock och tofflor på NK eller mitt i centrala Stockholm?

Okej particulum1, tack för svaret. Men alla ska ge fan i att ha förväntningar om hur jag ska vara, bete mig, säga eller inget säga och se ut.
Om ni någon gång skulle råka se Ted Kaczynski i pyjamas eller moonrock på Mall of Scandinavia så ge fan i honom om han inte bett om era värderingar, uppfattningar eller omdömen för annars kan det smälla som unabombaren. Titta bort annars skulle det kunna hända att syra kommer i ansiktet.

Konstigt. Har aldrig varit med om att annat än grannar och bekanta hälsar. Förutom om man stöter på en annan person på någon riktigt öde plats, då brukar både den och jag nicka lite mot varandra.

Men nu äger jag inte ens en pyjamas. Kanske de hälsar medlidsamt på dig?

Visst kan du tycka att ingen ska lägga sig i eller ha förväntningar på ditt sätt att vara, ditt beteende eller ditt utseende. Men i praktiken försvinner inte andras förväntningar bara för att du tänker, skriver eller säger det. Människor kommer alltid att ha en uppfattning om hur du bör vara och vad du bör göra, oavsett vad du själv tycker.

Jobbigt? Visst. Frustrerande? Absolut. Men det ligger bortom din kontroll.

Yes så hade jag nog velat säga det också.

Det ligger i människans beteende att tycka och tänka om sånt man egentligen inte borde ha så mycket med att göra.

Men tror dom aldra flesta nångång gör det, vissa smidigare än andra.

Går du mot strömmen blir du ett lättare byte, jag antar det är därför dom aldra flesta vill vara "normala, som alla andra".

Fast vad ger Ts rätten att bestämma hur andra bör behandla Ts?
Ts svar ligger i den egna frågan och enda sättet att få andra människor att behandla dem som man vill är att inte vara i närheten av dem.