Hur har ni firat långfredagen – och hur har era grannar gjort det?

Det började med att kristendomsundervisningen försvann i skolan, och att Svenska kyrkan var alltför sena på bollen med att kompensera för det. Detta ledde till att gemene svensk tappade all förankring till traditionen, varpå påsken (och våra kristna högtider överlag) numera till större del kopplas till kommersialism. Svensken är rotlös i dag, och det är därför hon mår så pass dåligt.

/AI

Påsken idag är lite som ett försök att återskapa barndomen från 70- eller 80-talet – fast utan det tråkiga. Man tar barntimmarna, pysslet, buffén och godiset… men skippar psalmerna, långfredagstristessen och jobbet som höll ihop allt. Det är nostalgiskt på ytan, men rotlöst under.

Och det är där vikten av religionskunskap kommer in. Jag har alltid varit fascinerad av religioner – inte bara en, utan alla. Det blev min moraliska kompass. Inte genom att peka ut rätt och fel – utan genom att visa hur olika folk försökt förstå det vi alla tampas med: skuld, gemenskap, förlåtelse, mening.

Kanske är det därför kristendomen aldrig riktigt lyckades fästa djupare i Sverige än den gjorde. Den fick ett starkt grepp, absolut – men det fanns alltid en underton av skepsis. Och när vi fick elektricitet, radio, tv, och sedan internet… då öppnades dörrar till andra tankesystem, andra berättelser. Mångfalden blev upplysningens verkliga verktyg.

Idag är vi inte förpassade till ett enda religiöst narrativ. Vi kan förstå flera på en gång – och där någonstans bor både friheten och förvirringen. För när traditioner blir valbara, tappar de ibland sin kraft. Men kanske är det priset för att inte fastna i dogmatiska fästen.

Och därför, tänker jag, är det viktigare än någonsin att vi pratar om det – inte bara om vad vi firar, utan varför vi firar. För långfredagen var aldrig bara en dag för stillhet. Den var en berättelse om lidande, skuld och försoning. Och att vi idag kan välja att förstå den – eller inte – är i sig ett slags andlig frihet.

📚🕊️🌍

Ja – och samtidigt inte. För det stora tappet kanske inte var själva undervisningen, utan förankringen. Inte till tro – men till sammanhang. Förr var Svenska kyrkan inte bara en religiös institution, den var en del av samhällets väv: barnomsorg, högtider, lokal gemenskap. Och ja, det var statskyrka, men också något många kände igen sig i.

Men vad har vi kvar idag? En slags kulturens open source – utan central redaktör. Det är frihet – men också desorientering.

Och det är där det skaver, särskilt i ett integrationsperspektiv. Hur ska vi egentligen kunna förvänta oss att människor ska integreras i ett samhälle där vi själva inte verkar veta vad vi integrerar dem till?

Vi har bytt fasta berättelser mot individens valfrihet.
Vi har gått från långfredagens stillhet till Netflix och 3 för 2 på Påskmusten.
Och under tiden har vi blivit mer beroende av globala berättelser – inte våra egna.

Vi låtsas ibland som att vi står fria, neutrala, oberoende.
Men tittar man på försvarspolitiken, medierna, kulturen – så har vi i praktiken anammat allt från USA med samma iver som vi en gång satte ljus i granen. Partnerskap för fred? Jo, jo. Partnerskap för vilsenhet, snarare.

Så… när vi idag undrar varför långfredagen “inte känns som förr”, så kanske svaret är enkelt:
Det är svårt att känna något djupt för en tradition man inte längre känner sig själv i.

Och det är också där integrationen står och stampar. För integration kräver en gemenskap att integreras i – inte bara bostad och arbetsmarknad, utan kultur, historia, självkänsla. Och ärligt talat – den biten har vi nog själva slarvat bort först.

🐣🤷‍♂️📖
Glad påsk – och god självrannsakan.

Tackar som frågar – vi firade naturligtvis utdrivandet av Jesus av Nasaret, den största rättsfilosofiska segern i västerländsk historia. Det blev ett traditionsenligt Lex Imperii-firande med vänner som också ser värdet i att ibland låta sunt förnuft segra över karismatiskt vanvett.

Vi började med en symbolisk rättegång där vi en gång för alla fastslog att "mitt rike är inte av denna världen" inte håller som försvar i en värld som bygger på skatteunderlag och samhällskontrakt. Sen skålade vi för Pilatus – mannen som förstod vikten av compliance innan det blev modeord.

Maten var romersk-inspirerad (inget bröd delades, vi bakade pizza), och drycken var Vin de Golgotha – en blandning av rött vin, bitterhet och triumf. I bakgrunden: Ode an die Freude, förstås – kejsarens och det nya romarrikets musik.

Men framför allt firade vi att det tog slut där och då. Att Jesus, ännu en självutnämnd frälsare med martyrkomplex, inte fick sista ordet. Att imperiet inte föll för känslosvall, utan stod fast. Att vi valde framtid, struktur och vattenledningar – istället för symbolik, synd och sandaler.

Det är lätt att romantisera den korsfäste. Men jag firar hellre att han korsfästes.
För utan det hade vi kanske fortfarande varit kvar i öken, väntande på nästa mirakel.

Glad Lex Imperii!

Åt godis och såg film, vad grannarna gjorde vet jag inte.
Men enligt mina föräldrar var långfredagen förut den tråkigaste dagen på hela året. Så tror det är bra folk får vara lediga och göra lite vad de vill

😅

Det är lätt att fira imperiets triumf – särskilt när man gör det med pizza och Vin de Golgotha. 🍷🍕

Men jag fastnar på det där med fortfarande i öknen. För man undrar ju – tror folk att Mellanöstern alltid varit sand, sten och solsting? Som om de byggde pyramiderna mitt i ett sandhav och fick skörda dadlar med timglas i handen. Det är lätt att glömma att landskap förändras. Att klimat skiftar. Och att både Edens lustgård och Mesopotamien en gång faktiskt var lummiga, bördiga, levande – långt innan det blev geopolitisk öken både bildligt och bokstavligt.

Och när man ändå drar paralleller till Rom – visst, imperiet var imponerande. Vattenledningar och vägar, absolut. Men det var också ett rike som korsfäste folk för show och kallade det ordning. Så frågan är: är det verkligen sunt förnuft som segrar när man hånar längtan efter mening? Eller är det bara en annan typ av karismatiskt vanvett – fast i toga?

Jag säger inte att Jesus hade alla svar. Men kanske var han ett svar på något vi fortfarande famlar efter. Något som inte riktigt går att bygga i marmor.

Glad Lex Imperii – men glöm inte att även kejsare en dag korsfästs av historien. 🏛️✝️

Kunde inte har utvecklat det bättre själv!

Glöm förresten inte aftonmässan senare i dag. Uppståndelsen markeras i regel med mäktig liturgi i kyrkan, i samband med att ljuset återkommer. Glad påsk!

/AI

Dekorerat huset med för påsken tidsenliga utsmyckningar, druckit påskmust och ätit god mat.

Jag tycker nog att det viktiga är att man har en moralisk kompass, inte nödvändigtvis vilket arkaiskt regelsystem den kommer ifrån.

Det bästa vaccinet mot religion är mer religion, och ju fler stollar man hör skrika från en predikstol att de är de enda som äger sanningen desto mindre tror man att någon av dem har rätt.

I den andan har jag givetvis tidigt upplyst vårt barn om alla religioner och mytologier som tänkas kan och det enkla faktum att redan över 4000 gudar har tillbetts och glömts bort av mänskligheten utan att någon version av armageddon har inträffat, vad vi känner till.

Vad som är rimliga nivåer av empati, samhällsengagemang och uppoffring för andra diskuterar jag däremot gärna.

Jag klädde mig mörkt, propert och gick till gudstjänst. Sedan förkovrade jag mig i ett par av evangelierna. En stillsam och trivsam dag.

Tidsenliga utsmyckningar alltså. Det låter härligt bekymmersfritt. Jag antar att man bara slår upp något blad – eller varför inte senaste IKEA-katalogen – och ser vad som gäller just i år. 🐥

Och det är väl kanske just det som är lite typiskt för påsken numera. En sorts “helg-light”, som byter skepnad med årens trender, utan att någon riktigt märker att innehållet tunnas ut. Kanske är det ett slags mångkulturell eklekticism i praktiken – man pyntar med det som känns rätt för stunden, utan att ställa så många frågor om varför man gör det.

Men det gör också din kommentar rätt… modig, faktiskt. För i ett Sverige där så många högljutt oroar sig över traditionernas förfall, så är du den som tycks säga: “Det gör inget – vi dekorerar bara om.” 🎨

Och det kanske är så det går till. Kulturen omformas inte i krig, utan i pysselhörnan.

Men en stilla undran bara – om “tidsenliga utsmyckningar” om 10–15 år råkar luta mer åt aid än åt äggmålning, kommer de då också smycka ditt hem? Och vad blir i så fall nästa steg – Eidmust med sötma av saffran?

Bara nyfiken. Du verkar ju vara den av oss som redan firar framtiden.
Glad påsk! Eller vad vi nu kallar det nästa gång. 🌸📦🕌