Sjukersättning. Tips, råd, frågor?

Jag har 5 diagnoser på papper. Jag vägrar se att jag är diagnoserna.
Jag funkar hur ”bra” som helst i samhället. Har fin dyslexi är väl det som märks mest utåt (inte för att det är en diagnos).
Jeg är inte heller ”som alla andra”.
Man får skärpa sig och acceptera den lott man fått i livet samt göra något bra av det.

Som tidigare jag skrev kamma dig och acceptera. Du är lat och vill inte jobba men vill skapa musik och uttrycka dig genom det, de räcker inte. Ta ner murarna och steppa upp ditt game. Gå på försäkringskassan är för dem som inte ens kan skapa musik och ADHD räcker inte för försäkringskassa.

Hur tror du det är i alla andras huvuden? Ingen är som alla andra eller normala.

Jag vill inte gå upp kl 05.00 varje dag. Men jag måste för att få inkomst för att ha råd med alla utgifter jag har och dem är stora, för att betala bensin, husavgifter med mer. För att känna att jag är behövd & viktig. För att ha rutiner. Listan kan göras lång.

Jag träffa en person som lever på försäkringskassan i över 30 år. Hans hem såg ut som ett flyttkalas står flyttkartonger överallt samt så jävla vidrigt i boendet. De enda han gör är att sitta inne varje dag och titta på tv och så har hans rutiner sett ut varje dag. Helt oförmögen till att skaffa vänner eller arbeta eller ha egna intressen.
Han har grova psykoser och jag vet inte vad.

Kamma dig, acceptera och inse att livet är som det är. Gör något bra av det - försäkringskassan är inte rätt anhalt.

Jag kan ge dig svaret så slipper du ha höga förhoppningar.
Svaret är: du kommer inte att få sjukersättning då du skrivit att du vill skapa musik och konst dvs du ska ut och arbeta. Ditt missbruk är inget som bryr sig om längre så sluta knarka och tyck synd om dig själv för du är ju den som får dig att må skit.
Gör om, gör rätt!

Har du arbetat tidigare under en viss tid (minns inte hur länge som krävs)?
Annars blir det inte mycket till sjukersättning...

Jag blev sjuk redan när jag var 16 år, men började i.a.f. jobba på en fabrik efter gymnasiet, det gick bra till en början, jag avancerade o så. Sen började jag få vanföreställningar o det blev mer o mer deltidsjobb. Till sist blev jag uppsagd då 30 tjänster skulle bort. Jag hade då rasat helt o var sjukskriven i nått år, då var jag 24 år o fick så småningom aktivitetsersättning, vilket man normalt får istället för sjukersättning när man är under 30.
...
...

Varför känner du dig nedvärderad i affären? Ser du ut som en luffare, och inte har duschat på evigheter? Har du betett dig illa i affären? Eller är du välklädd, och ser prydlig ut? Har du alltid gått till samma affär? Men om du byter affär, och ser ut som alla andra, så blir du inte nedvärderad.

Du har inte funderat på att flytta, och göra en omstart i livet nu när du är drogfri? Varför vill du ha sjukersättning om du inte är sjuk? Vad lever du på nu?

"Vad krävs för att få sjukbidrag?"

Arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel pga. sjukdom

Nedsättningen i arbetsförmåga skall vara permanent

Alla rehabiliteringsmöjligheter skall ha prövats

Alla möjligheter att återgå i arbete ska ha utvärderats

Jag trivs bäst själv och vill fokusera på mitt skapande, göra musik, skriva eller måla. Ej godkänt

Jag anser att de som arbetar är den perfekta slaven. Ej godkänt

Hej!

Jag ska denna vecka skicka in min ansökan för sjukersättning till Försäkringskassan.
Utlåtanden från psykolog, socialen och min nuvarande doktor finns med.
Jag vill bara se till att det blir så bra som möjligt. Det känns som rätt sak för mig att göra, men jag vill inte göra nån enkel tabbe som att prata om saker som kan ge avslag.

Om mig:
Jag har alltid känt mig utanför, ensam, tänkande, grubblande, udda och ful. Allt jag ser omkring mig är teater. Jag behandlas antingen som en gud eller som någon vill spotta på. Av människor jag känner, eller blickar när jag är ute på stan/affärer. Detta har bara blivit värre med åren.
Mitt mål har alltid varit att "lyckas", i meningen att ha en fungerande vardag, kunna vara bland andra människor och få ett jobb. Och varje gång jag försökt så har jag misslyckats. Och med misslyckas menar jag att min självbild, mitt hopp, min syn på samhället gått sönder. Av någon konstig orsak så har jag inte tagit livet av mig (tack vården!), utan istället ställt mig upp, byggt upp mig själv, hoppet, önskan och försökt igen... Och kraschat. Igen och igen. Kanske ett 50-tal gånger i livet.
Jag är nu 43, och väldigt väldigt trött. Jag har numera försökt acceptera den jag är och se mina brister som fördelar. Jag har gått igenom kanske 10-15 inläggningar på psyket. Gjort 22st~ avgiftningar, nästan en gång varje år. Har diagnos ADHD och social fobi. Det kan inte vara meningen att alla ska ut bland folk och passa in? Jag trivs bäst själv och vill fokusera på mitt skapande, göra musik, skriva eller måla. Det ger mig en känsla av värdighet. Pengar har aldrig lockat mig.
Är det möjligt att min ansökan går igenom? Det finns inte i min värld att jag någonsin skulle fungera i ett arbete eller bland andra människor.

Tacksam för all respons.
Beröm undanbedes.

Peace,
//T

Det är människor som du som skapar det verkliga problemet!
Du låter som den perfekta slaven, jobba på! Jag dör hellre än att spela ett spel. Det autentiska är absolut för mig, tyvärr.


Läs om alla inlägg jag postat. Jag har slutat knarka för 2+ år sedan.
Människor som inte förstår är huvudproblemet, den negativa konsekvensen.



Tack för du delar! Bra info.
Jag har arbetat några månader som mest. Misslyckad arbetsträning, praktik, kurser mm som alltid slutat i samma typ av kollaps.

Och för övrigt, jag är långt ifrån den nivån att några av mina kreativa kanaler skulle generera pengar.

Vet inte hur psykvården fungerar men den gången jag hade sjukersättningen då jag var sjukskriven från jobbet var det läkarna som skicka in utlåtande elektroniskt sen fick jag väl fylla i en del om detaljer vad jag har för yrke osv på deras hemsida. Har aldrig varit något problem för mig.

Ha ha ha… Slaven … O du vill fiska sjukersättning av F-kassan. Undra vem som är den riktiga slaven här. Så autentisk att vara beroende av f-kassan.
Du är slav åt dig själv för skiter sig f-kassan så har du absolut ingenting i ditt liv!
Jag försökte pusha och nämna att det är arbete som är A&O för att kunna leva ett normalt liv.

Jag har inte långt kvar på amorteringarna av mitt hus samt har fina leksaker i garaget.
Jag lever ett liv jag är nöjd med idag.
Löneslav eller ej, men jag har en svensson norm jag går efter även om jag inte är ” som alla andra ” eller kanske vill leva så men livet funkar utan att jag skevar!
Den svensson normen lever de flesta efter även fast de kanske inte vill!

I en annan värd som inget jobb, ( gå på fkassa ) leva på existensminimum och inte ha råd med någonting. I mina ögon är det att vara en slav! En riktig slav…
Du är en slav åt dig själv och det verkar du inte förstå.

Hahaha, jag träffade lite väl rätt tydligen.
En förolämpning förtjänar inte annat än en förolämpning serru. Läs in det i din vision bäst du vill.

Du träffade ingenstans.
Jag tycker synd om folk som lever på att de har diagnoser.

” jag har ADHD ” jag är annorlunda.
Jag vill ha bidrag för jag är för lat…
Jag vill måla tavlor och göra musik… Men kan inte jobba! ”

Hör du hur du själv låter?

Som jag nämnde jag har 5 diagnoser och har aldrig någonsin dragit upp dem på en enda arbetsplats eller dragit offer koftan för det, någonsin!
Livet är tufft och du är en bitch.