Vill sluta med droger helt / min story, personliga tips som kan hjälpa?

Lol så TS har inget problem när han väljer knark före sina barn? Eftersom TS är en beroende person så kommer detta med att bruka lite tjack eller alkohol ibland att övergå till ett dagligt bruk så småningom. Eller ja vänta TS kanske är en på 1 miljon av alla missbrukare som kan "Kontrollera det"

Du skriver att du vill sluta med droger helt – men beskriver samtidigt ett bruk som du själv målar upp som ganska “måttligt”: några öl här och där, lite tjack någon helg, benzo i låg dos. Problemet är att det du säger du vill (sluta helt) inte alls matchar det du gör – och det skaver. För om du nu bara dricker lite öl, drar tjack ibland och tar minimala mängder benzo – varför slutar du inte då?

Du är pappa till två barn. Du vet att amfetamin gör dig isolerad. Du vet att ansvaret hamnar på din sambo. Du vet att du inte mår bra av det. Och ändå fortsätter du. Du skriver att du skulle dö för din familj – men du sätter dem i andra hand gång på gång. Och det är precis det du måste börja ta ansvar för. Inte skylla på att du hade det struligt i skolan eller att du har kompisar som knarkar. Du väljer detta – gång på gång.

Jag själv är inte nykterist. Jag dricker fortfarande. Alltid gjort. Men skillnaden är att jag vet när jag ska låta bli – och varför. Jag har en oöppnad flaska vodka stående – inte för att dricka, utan för att påminna mig om att jag kan, men väljer att inte. Den flaskan är mitt stopp. Och det är ett val jag gör. För jag vill inte vara en nedsupen alkis. Så enkelt är det.

Och just därför blir det så märkligt att du inte tycks se alkohol som en drog. Det är det absolut. Faktum är att alkohol, till skillnad från cannabis till exempel, är en av de mest skadliga drogerna – både fysiskt och socialt. Men du behandlar den som något slags oskyldigt sidospår. Det är inte bara omedvetet – det är farligt. Det kan mycket väl vara alkoholen som förlänger allt ditt andra bruk också.

Så mitt tips? Börja med att inse att alkohol är en drog. Punkt. Sluta behandla den som något annat. Först då kan du börja omvärdera dina prioriteringar. Och på riktigt – kapa banden med folk som drar ner dig. Du har sambo och barn. Det borde räcka. Just nu låter det mest som att du försöker övertyga både dig själv och oss om att du egentligen försöker – när det du egentligen gör är att förhala. Vill du sluta, eller vill du bara kunna säga att du försökte?

Lol? Nej, Tabbe – ingen här har sagt att TS inte har ett problem. Det som sägs – och som du verkar missa – är att problemet inte nödvändigtvis kräver att man blir ivägskickad på tre månaders institution med filttofflor och schemalagd gruppkram. TS behöver börja ta ansvar. För sig själv, för sina barn, för det liv han påstår sig vilja leva. Och det gör man inte genom att abdikera från vardagen, familjen och föräldraskapet – det gör man genom att vara kvar och börja bete sig som en vuxen människa.

Missbruk handlar inte alltid om mängd – det handlar om konsekvenser. Och TS beskriver konsekvenser, men i nästa andetag rationaliserar han sitt bruk. Han är alltså inte där än. Och vet du vad? Då hjälper det inte med behandlingshem. Det enda som hjälper är att han slutar ljuga för sig själv och slutar skjuta upp ansvar. Allt annat är att kasta vårdresurser på någon som fortfarande tycker att “nästa vecka” är en rimlig startpunkt. Det är inte beroendet som gör det – det är bristen på ryggrad.

Det är ju det som är problemet att det inte är "bara sluta".

Försöker ta ansvar och har förbättras men vill sluta helt och fattar inte ens varför jag fortfarande gör det,
det är ett beroende helt klart.

Det var inte meningen att skylla på att jag va hade svårt i skolan men det va där och så det börja, men det har hållt på länge och sitter i märgen på en.

Sprit ser jag som en extrem drog. A-klass drog.

Nej skrev en sammanfattning om min situation och om råd.

Jag håller helt och hållet med att TS behöver ändra sin inställning. Men att påstå att han ska klara av att hantera sitt drogberoende på egen hand när det uppenbarligen inte funkar är ju ja ganska idiotiskt. Om ts hade klarat av detta på egen hand hade han förmodligen gjort det. Och eftersom han även har två små barn så är det ett MÅSTE att han blir drogfri för du tror väl inte att det kommer stanna med bara bruka på helgerna när TS dessutom haft ett allvarligt missbruk sedan tidigare? Och att du benämner behandlingen som grupp kramar säger mig bara att du inte förstår allvaret i en beroende sjukdom

Jag fattar. Och jag tror dig när du säger att du vill sluta. Men det du behöver höra nu – på riktigt – är inte att du är “modig” som berättar eller att du “ska ta tag i det nästa vecka”. Du behöver höra att du just nu beter dig som en idiot. Inte för att du har ett beroende – utan för att du fortfarande tror att någon annan ska göra jobbet åt dig. Det kommer inte hända. Och ju längre du skjuter upp det, desto fler svek samlar du på hög.

Att säga “jag vill sluta” samtidigt som du planerar att överväga att ta ansvar nästa vecka – det håller inte. Det är inte så man bryter ett beroende. Det är inte så man räddar en familj. Det är inte så man lever upp till den där meningen du skrev: att du skulle dö för din familj. För just nu, det du gör… det är att döda dem långsamt istället. Inte bokstavligen – men du vet vad jag menar.

Jag säger inte det här för att trycka ner dig. Jag säger det för att jag vet hur det är. Jag vet vad det är att kämpa, vela, falla tillbaka – och ändå ställa sig upp. Men det börjar inte med ett behandlingshem. Det börjar inte med tre månaders isolering. Det börjar med att du slutar ljuga för dig själv. Slutar förhala. Slutar skylla på hur djupt det sitter i märgen. Det sitter inte i märgen – det sitter i viljan.

Du behöver inte ett behandlingshem. Du behöver börja agera. Ta kontakt med beroendemottagningen i din kommun – öppenvård, samtalsstöd. Det är en början. Gå på ett NA- eller CA-möte. Prata. Lyssna. Börja samla dagar, veckor, månader. Skriv ner skiten om du behöver – starta en dagbok. Sätt upp mål, och ta ansvar för varje förbannad dag. Inte sen. Inte nästa vecka. Nu.

Och om du ändå funderar på behandlingshem – förstå att de flesta ändå jobbar med tolvstegsfilosofi. Så varför inte prova det direkt, gratis, utan att lämna dina barn? Mötena finns där. Använd dem. Du vet att spriten är en drog. Bra. Då är det dags att behandla dig själv som någon värd att rädda från den. Inget mer dalt. Dags att leva upp till det du säger att du vill.

Nej, det är inte idiotiskt, det är grundläggande förståelse för hur verklig förändring fungerar. Du kan skicka vem som helst till vilken behandling som helst, men om viljan inte finns där – på riktigt – så är det bara bortkastad tid, pengar och vårdresurser. TS har ännu inte kommit till den punkt där han är ärlig mot sig själv. Du ser det i varje formulering: han säger att han vill sluta, men skjuter på det. Han säger att han har minskat sitt bruk, men fortsätter. Han säger att han älskar sin familj, men sätter dem gång på gång i andra hand. Det är inte ett missbruk i den akuta meningen – det är ett karaktärsproblem, ett ansvarsgap.

Jag har tillräckligt med erfarenhet – både från mig själv och från folk jag stått nära – för att förstå allvaret i en beroendesjukdom. Det är just därför jag säger att han inte ska in på något behandlingshem. För vet du vad? Han är inte redo. Och det är inget hån – det är ett faktum. Skickar du en människa som inte är där mentalt till behandling, så får du en människa som sabbar för sig själv och ofta också för andra där.

Behandlingshem – ofta baserade på tolvstegsprogram – är inte magiska fabriker där man åker in beroende och kommer ut hel. Det är arbete, självrannsakan, ansvarstagande och – viktigast av allt – egen vilja. Så länge han snackar om att börja “överväga det nästa vecka”, så är han inte redo att ta den matchen. Då är det bättre att han börjar i öppenvården, går på möten, pratar med en sponsor, börjar skriva dagbok, sätter konkreta mål – vad som helst som tvingar honom att börja ta sig själv på allvar. Det är inte dalt, det är realism.

Och snälla, kom inte och säg att jag inte förstår allvaret i beroende. Jag förstår det så pass väl att jag vet när någon ljuger för sig själv – och jag vet vad som krävs för att komma ur det. Det är inte att byta miljö – det är att byta inställning. Allt annat är gruppkramar på recept.

Har inget emot att du går mot attack, en smäll på käften är bra så poletten trillar ner. jag tackar för ditt svar o råd och smällar.
Ska seriöst prova dit råd med dagbok, sätta upp mål, lämna prover och prata.

Skriver här igen om hur det går om några veckor.

Men nu blir det avnjuta eventuellt sista eller iallfall sista tjack runken på VÄLDIGT lång tid och ta adjö.

Jag har bara en fråga. Ts är för närvarande inte på ett behandlingshem eller hur? Han är hemma i sin hem miljo och han klarar inte av vara drogfri där vad ska man då göra? Haha gå öppenvård 😅👌

Okej, Tabbe. Här måste vi faktiskt ta ett steg tillbaka.

För det första – du sitter och raljerar över öppenvård som om det vore någon jävla vits, samtidigt som du själv, enligt dina egna ord i tråden, sitter tjackad mitt i natten. Det blir svårt att ta dina vårdrekommendationer på allvar när du själv är mitt i det du säger dig vilja hjälpa andra ur.

För det andra – TS har själv beskrivit att han redan varit på behandlingshem. Flera gånger till och med. Uppenbarligen har det inte funkat. Och varför? För att han inte var där mentalt. För att han inte hade viljan. Det är exakt det jag pratar om: det spelar ingen roll hur bra ett behandlingshem är, eller hur mycket du önskar att det ska funka, om personen inte är beredd att göra jobbet själv.

Du pratar om beroendesjukdom som om lösningen är att abdikera från allt ansvar och lämna över kontrollen till någon annan. Men det är ju tvärtom. Den riktiga vändpunkten kommer när man slutar förlita sig på yttre faktorer – behandlingshem, inlåsning, kontroller – och istället börjar ta inre ansvar. För varje jävla dag.

Och nej, jag har aldrig sagt att TS inte har ett problem. Jag har sagt att problemet i hans fall inte är mängden droger han tar – utan attityden han har. Han säger att han vill sluta, men skjuter på det. Han säger att han älskar sin familj, men väljer gång på gång bort dem. Det där är inte bara missbruk – det är att fega ur. Och det är precis det han behöver höra.

Så ja, öppenvård är en rimlig början. Möten är ett steg. Dagbok, målsättning, ärlighet – det är verktyg. Men du verkar tro att folk måste vara inlåsta för att kunna växa. Det är inte att förstå beroende – det är att misstro människors förmåga att resa sig själva.

Och en sak till: nästa gång du sitter och mästrar andra om hur de ska leva sina liv – kanske fundera på var du själv befinner dig när du skriver.

/KlasLund

Okej, Tabbe. Här måste vi faktiskt ta ett steg tillbaka.

För det första – du sitter och raljerar över öppenvård som om det vore någon jävla vits, samtidigt som du själv, enligt dina egna ord i tråden, sitter tjackad mitt i natten. Det blir svårt att ta dina vårdrekommendationer på allvar när du själv är mitt i det du säger dig vilja hjälpa andra ur.

För det andra – TS har själv beskrivit att han redan varit på behandlingshem. Flera gånger till och med. Uppenbarligen har det inte funkat. Och varför? För att han inte var där mentalt. För att han inte hade viljan. Det är exakt det jag pratar om: det spelar ingen roll hur bra ett behandlingshem är, eller hur mycket du önskar att det ska funka, om personen inte är beredd att göra jobbet själv.

Du pratar om beroendesjukdom som om lösningen är att abdikera från allt ansvar och lämna över kontrollen till någon annan. Men det är ju tvärtom. Den riktiga vändpunkten kommer när man slutar förlita sig på yttre faktorer – behandlingshem, inlåsning, kontroller – och istället börjar ta inre ansvar. För varje jävla dag.

Och nej, jag har aldrig sagt att TS inte har ett problem. Jag har sagt att problemet i hans fall inte är mängden droger han tar – utan attityden han har. Han säger att han vill sluta, men skjuter på det. Han säger att han älskar sin familj, men väljer gång på gång bort dem. Det där är inte bara missbruk – det är att fega ur. Och det är precis det han behöver höra.

Så ja, öppenvård är en rimlig början. Möten är ett steg. Dagbok, målsättning, ärlighet – det är verktyg. Men du verkar tro att folk måste vara inlåsta för att kunna växa. Det är inte att förstå beroende – det är att misstro människors förmåga att resa sig själva.

Och en sak till: nästa gång du sitter och mästrar andra om hur de ska leva sina liv – kanske fundera på var du själv befinner dig när du skriver.

/KlasLund

Har gått den vägen ett par gånger via socialtjänsten och lämnar prover o snackat, tillomed min dotter va med på mötena där vi prata öppet om mitt missbruk. Det gillade jag inte framför min dotter.

Ja jag skulle behöva åka in på behandlingshem men driver verksamhet så kan inte bara sticka ett par månader eller längre. Går verksamheten i konkurs så är det game over..

Får försöka på socialtjänsten igen isåfall.

Vill ju verkligen helst slippa gå den vägen, men det är önsketänkande bara antar jag och det har inte hjälp innan.