En fröjd och skönt att leva ensam som man?

Vad jag har sett så kan de va skönt å va ensam 20-60 som man när man är i sina bästa år, men å va gammal å ensam är riktigt förjävligt, om man inte har skapat sig nån community man är djupt delaktig av,men då svenskar verkar vara autister va gäller alla sorters förhållande är de föga troligt

Beror väl på vad man har och välja på, och vilka erfarenheter man har, och var i livet man är.

Tycker synd om alla som aldrig haft någon relation(fastän dom önskat en) eller som aldrig haft sex med någon.
Händer ju regelbundet att sådana skriver på flashback.
Kan också tycka det är skumt med personer som aldrig levt själva mer än max 1 år, i vuxen ålder. Eller ser på sex, lite som ett liknande behov som att äta mat.

När man är 25 kanske, då man är en brunstig ungtjur och bara vill bjuda hem honor efter behag. Med åldern blir det ensammare då vänner börjar stadga sig och odla familj, när föräldrarna går bort och det inte finns någon som bjuder in till julfirande etc..

Om man tittar på det statistiskt så lever personer i relationer längre.

Det beror på mentala saker: Ar man tvä kan man lättare upprätthålla positiva ideer ,man blir inte så lätt deprimerad. Detta om partnern är bra och förstår att vad det går ut på är att ha positiva ideer. Samt så riktar man sig oftare utåt istället för inåt.

Skulle fler män ha relationer skulle vi alltså få bättre mental hälsa.

Alaska och Montana i USA har en massa ensamma män och de har flest dödsfall av självmord ,som exempel.

Fast det verkar aldrig vara någon man som fattar detta. Man kan inte slänga ut ensamma män i skogen och tro att de ska bli lyckliga ,de behöver någon att vara med och en kvinna är det absolut bästa för män.

På en statistisk nivå är det inte bra vara ensam ,fast det finns män som klarar det

Är inne på samma linje som många andra här. Med ett jobb som man trivs med och med många trevliga kollegor så är det rätt skönt att bo ensam.

Som ensam pensionär däremot, utan varken familj eller vänner, så blir det nog rätt ensamt. Eller väldigt ensamt snarare!

En enda lång ensam väntan på det ”oundvikliga”

Ja det är underbart att vara ensam, man blir helt klart väldigt bekväm med det till slut. Relationer var bara relevanta för mig så länge jag ville ha barn men nu när jag absolut inte vill ha barn ser jag absolut ingen poäng i någon relation heller. Det funkar åt båda hållen med, väldigt få kvinnor hade pallat med min insomnia och mitt brötande på natten.

Jo fast det är ett väldigt simplistiskt sätt att tänka på saker.
Det förutsätter att det är en enkel fråga om logistik, där tjej + kille = par.

Du har inte fullständig information om alla inom X antal mils radie från dig själv, vi utgår från våra umgängeskretsar eller andra kontaktytor och i dessa kan mycket väl alla tjejer vara upptagna om du har otur.

Idel dumheter i detta inlägg. Lär dig skillnad på korrelation och kausalitet. Män som är ensamma behöver lära sig att umgås med andra män, ett kacklande fruntimmer gör ingen skillnad.

Jo det kan stämma att de skulle bli bättre om de lärde sig att umgås med andra män. Fast grejen är att ju fler män det är desto mer kriminalitet. Ju mer män vi fick till Sverige ju sämre fungerar Sverige.

Dessa alla ensamma män som kom till Sverige upplevde ingen fröjd leva ensamma utan började försöka hitta på sätt att bli den dominerande kraften.

Så vad gör han åt det nu?

Jag skulle säga att han accepterar sitt liv som det är nu, men saknar fortfarande sitt gamla.

Känner en kille som levde ensam från 18-30 och han var nog lyckligare då än någon jag träffat i ett långt förhållande.
Han tröttnade dock vid 30~ och hade det lite problematiskt att hitta ett sammanhang i början.