Det är väldigt intressant att vissa tjatar om att dumpen är journalister. Att dom går omkring och kallar sig journalister bara för att dom fått tag i ett utgivningsbevis. Det är ju lite som att skriva ut ett diplom hemma och sen kalla sig hjärnkirurg. Alltså det blir ju löjligt.
Grejen är ju att ett utgivningsbevis egentligen bara betyder att du har någon som tar ansvar om du klantar till det och sprider skit. Det är alltså en juridisk grej, inte ett bevis på att du kan granska makten, avslöja oegentligheter eller hålla dig till pressetiken.
Och visst, titeln journalist är ju inte skyddad, så rent krasst kan ju vem som helst kalla sig det. Men nånstans får man väl ändå använda hjärnan lite grann. Jag menar, vi kräver ju att rörmokaren ska veta vad han håller på med innan han får skruva på rören hemma hos folk. Samma med läkare, snickare eller piloter för den delen.
Men här, nej, nej, det räcker visst med ett utgivningsbevis och ett Instagramkonto så är man tydligen grävande journalist numera. Det är ju inte klokt egentligen. Och folk köper det dessutom. Världen är bra konstig ibland.
Det där är ju ganska enkelt egentligen. En riktig rörmokare till exempel, han har ju gått sin utbildning, gjort sina timmar och vet vad han håller på med. Sen kan ju vem som helst gå runt och kalla sig rörmokare om dom vill, men utan utbildning så är det ju bara trams. Det är ju inte värt nånting.
Och det där gäller ju fler yrken. Chaufförer, snickare, mekaniker, personliga tränare. Ja, du fattar. Alla kan kalla sig vad dom vill, men det betyder ju inte att dom faktiskt är det på riktigt.
Lite som när ungar springer runt och leker brandman. Det kan se hur trovärdigt ut där hemma i vardagsrummet, men det är ju ingen som skickar ut dom på ett skarpt larm för det. För dom är ju inte riktiga brandmän, hur gärna dom än vill.
Och det är precis samma sak med folk som tror att ett utgivningsbevis gör dig till journalist. Det är liksom bara ett papper, du blir inte journalist av det, lika lite som grabben i plastbrandhjälm blir deltidsbrandman bara för att han springer runt och tutar med leksaksbilen i köket.
Jag tycker också det haglar med dubbelmoral ifrån vissa som är delaktiga i bland annat denna tråd. Det är ju så man får ont i huvudet bara man tänker på det. För det här är ju inget nytt fenomen direkt, utan snarare något man sett till förbannelse. Det vill säga, folk som sitter på sina höga hästar och predikar om rättvisa och moral, men som i praktiken bara tillämpar det där när det passar deras egen agenda.
För det är ju så här, om man nu på fullaste allvar tror på principen att alla ska vara lika inför lagen, då kan man ju inte samtidigt sitta och applådera när vissa blir uthängda, förnedrade och i princip rättslösa bara för att man själv råkar ogilla dem. Men det är precis det som sker. Och det är det som gör det så förbannat tröttsamt att följa vissa av de här diskussionerna. För när samma brott plötsligt inte är lika allvarligt beroende på vem som begått det, då har vi lämnat rättsstaten och klivit rakt in i nån slags medeltida pöbelmentalitet. Och det kan ju till och med en halvblind tax förstå att det inte är någon vidare hållbar väg framåt. Men ändå håller dom på, dag ut och dag in. Så man får väl luta sig tillbaka och konstatera att dumheten verkar vara den enda riktigt jämlika kraft vi har kvar i det här landet. Den gör i alla fall ingen skillnad på folk och folk.
----------------------------------------------------
Man behöver ju inte vara raketforskare för att räkna ut vad det är för typ av figurer som håller till i den där så kallade "Gräv"-gruppen. Rent krasst så framstår det ju som ett litet sällskap av folk med, ska vi säga, grava brister i både impulskontroll och verklighetsförankring. Alltså, det är så mycket sjuka fantasier, påhopp och rena trakasserier att det nästan blir parodiskt, och ändå är det på riktigt.
Nu är jag ju inte med där själv, och det tackar jag min lyckliga stjärna för. Men jag har sett tillräckligt, skärmdumpar och berättelser från folk som haft oturen att hamna i skottlinjen, för att förstå vad det handlar om. Och då kan jag säga så här. Skulle man samla ihop det där gänget och skicka iväg dem på en grundlig psykiatrisk utredning, så tror jag att resultatet skulle vara, låt oss kalla det "anmärkningsvärt".
Dom sitter där, dag ut och dag in, och vevar på med sitt hat och sina fantasier och tror att dom är nån slags självutnämnda rättskipare. Det är nästan så man undrar om dom på allvar tror att dom gör någon nytta. För det enda dom gör, egentligen, är att bevisa hur jävla sjukt det kan bli när folk tappar både omdöme och anständighet.
Så jag har väldigt svårt att ta någon på allvar som medvetet väljer att hänga kvar i ett sånt sammanhang. För då har man nog fastnat i något som är betydligt allvarligare. Då är vi snarare inne på behovet av professionell hjälp. Och det snarast.
----------------------------------------------------
Angående att skjuta upp rättegången så tycker jag det är rätt av tingsrätten att låta det ske på utsatt tid.
Det är ju precis som väntat, det här. För vissa människor tycks ju rättssystemet bara vara nånting som gäller alla andra, men när det väl är deras tur att stå till svars, då ska det plötsligt visas hänsyn och tas hänsyn och skjutas upp och hållas på.
Men så funkar det ju inte. Har du dragit igång hela den här karusellen, och samtidigt haft mage att utmåla dig själv som nån slags rättskipare på heltid, ja då får du faktiskt också tåla att det ställs krav på att du dyker upp när det är dags att syna korten. Det är väl det minsta man kan begära.
Och allt det här gnället om att man inte är helt återställd. Nämen snälla nån. Om du orkar jobba litegrann, vara aktiv på sociala medier, svara på mejl och hålla låda, då orkar du väl sitta i rätten och svara på frågor också. Det är ju inte så att man ska springa ett maraton direkt. Det handlar om att infinna sig och förklara sig.
Tänk om rollerna hade varit ombytta. Tänk om det var någon av de där människorna de brukar hänga ut som bad om att få skjuta upp sin rättegång på grund av hälsoskäl. Då hade det blivit ett jävla liv. Då hade det skrikits om undanflykter och feghet och fan vet vad.
Det är väl som vanligt. För vissa gäller reglerna, och för andra är det bara nåt som man böjer lite på när det passar. Men lagen ska inte göra skillnad på folk. Det är det som är själva grunden för ett rättssamhälle. Och det verkar ju tyvärr gå vissa totalt förbi, särskilt dom som mest springer runt och viftar med högafflar och känner sig som domare själva.
Men det är väl som det brukar vara. Mycket snack och lite verkstad.
OT
För den som orkat läsa ända hit och känner att man vill göra något för en annan människa så skulle jag vilja föreslå att ni kollar på det här.
https://gofund.me/5ed95bad Där kan man faktiskt bidra med en slant till en person som haft riktigt otur i livet. En person som som vuxen har blivit både blind och döv och lever utan tolkstöd 98% av sin tid.
Tänk nu på det ett tag, sätt er in i hans situation. Han har barn som han inte kan vara delaktig i deras liv på det sätt han skulle vilja, hela tiden, nästan varje dag. För att sätta det i perspektiv, skulle ni själva klara av att leva ett sådant liv, utan att kunna vara där för era barn eller vara den förälder ni vill vara? Det är klart att man måste ta ett steg tillbaka och tänka efter vad det innebär att vara i en sådan situation. Det är en verklig jäkla utmaning.
Så om ni känner att ni vill hjälpa någon som verkligen har det tufft, då är detta ett bra sätt att göra det på. Det är ju så det ska vara, att man hjälper de som verkligen behöver det.
