Citat:
Ursprungligen postat av
notknapparen
Är det här verkligen så man förväntar sig att autism utvecklas?
Visst, förväntningarna och kraven ökar, vilket leder till större problem.
Vad säger ni som har mer kunskap än jag, ä det så det kan vara?
Eller kan det faktiskt vara så som några här spekulerar, är det förutom depression, ångest, någon mer allvarlig psykiatrisk diagnos inblandad?
"Flera filmer från Rickard Anderssons barndom visar en glad och busig pojke."
//
"På filmerna som NA tagit del av syns en ung Rickard Andersson virka och dra skämt. Han spelar även piano och sjunger duett med en skolkompis."
En annan klasskamrat menar att något hände på sommarlovet efter sexan.
"– Det var som en annan person[...]"
Jag skulle våga påstå att det inte är helt ovanligt att det sker så. Frågan är vad som triggade att han drog sig undan under högstadiet. Det kan ha varit byte av skola och lärare, det kan ha berott på den egna puberteten, det kan ha varit p.g.a. mobbing/känsla av utanförskap. Något har utlöst en form av förlängd autistisk kris/autistisk shutdown.
Men jag kan inte säga att det är så man förväntar sig att det utvecklas så. Det är dock sorgligt att höra vittnesmål om hur mycket bättre fungerande under låg- och mellanstadiet. Högstadiet anses generellt vara en utmanande period för människor med autism. Men han verkar inte någonsin kunnat återhämta sig.
