Citat:
Ursprungligen postat av
honn
Ja det är ofattbart!
Fast man försöker förstå. Förstå varför.
Tänker på de som befann sig i korridoren, de som hördes gråta. Skrika på hjälp.
För mig blir det också svårt att förstå hur man inte kunde släppa in dem i klassrummet, lärarrummet eller på toaletten. Men förstår ju även faran i det - att fler skulle bli mördade. Men ändå. Det måste också vara svårt att leva med efteråt. Och ambulanspersonalen som var tvungna att vänta med att gå in, det sa de ju enligt vad jag läste, att det var svårt. Att frivilliga gick in istället och riskerade sina liv.
Hur kan man orsaka så mycket lidande, hur kan man hata så mycket utan att någon endaste själ i ens omgivning märkt något?
Det gör ont att tänka på dessa offer för vansinnesdådet, kvinnan som skrek, om hon dog där och då, mannen som stönar av smärta, nej det är bara för hemskt, och den här skräcken att det kan hända igen, att det finns så sjuka människor i samhället som ingen såg förrän det var försent.
Det är en man som överlevde som berättar just det som du tar upp; att han mår dåliigt över att han inte kunde hjälpa den som var utanför.
Det är väl en tanke man har, att man känner att man "måste" öppna.
Vad jag förstår, är det dock något som den sk inrymningen innebär, att man ska barrikadera sig i ett låst rum, låsa, inte gå ut, mörklägga fönster och stapla bord för dörrar mm.
Det är kanske lite som det som gäller för blåljuspersonal, att om de går in under fara, kan de själva bli skadade, dödade. Då kan de inte hjälpa x antal personer heller.
Om du öppnar en dörr, skytten står utanför, kan han komma in i rummet och döda många fler.
Naturligtvis behöver det finnas strategier inför dåd som detta, och ibland fastnar man i lösningar som skulle kunna förhindra liknade situationer. Inte fel, men man hamnar i lite quick- fix strategier som inte löser det hela och
kanske missar de mest jobbiga, långsiktiga och kostsamma strategierna.
Såg att i någon artikel nämndes det förutom övervakningskameraror, låste dörrar, legitemering mm så har tankar om att dörrar inom skolan skulle kunna spärras under pågående skjutning.
Läskigt för de som då blir inlåsta med en mördare. Ett sådant tänk är utilitaristiskt. Vi får offra några för de flestas bästa.
Man skulle då, tänker jag i nästa tanke, kunna ha övervakningssystem i hela skolan, där man kan i nödsituation skulle aktivera systemet för just detta syfte. Steg för steg kunna minska utrymmet för en mördare...vakter på skolan?
Det blir tankefel.
Insatserna behöver i fösta hand inriktas efter vad forskningen säger. Varför sker detta? Hur kan vi åtgärda det. Det är långsiktiga och kostsamma åtgärder.
Detta behöver göras inte enbart för att minska risken för masskjutningar. Naturligtvis behövs det för att fler ska kunna ha ett drägligt liv, göra det bästa av de förmågor/icke förmågor vi har.
Skydda med inymning och övning, naturligtvis.
Tänker på att när det har hänt hemska mord och liknande, kan man efteråt läsa om hur personen nyligen, ibland samma dag som dådet, sökt hjälp från psykiatrin. Men blivit avvisad.
Människor får ibland vänta i månader för en tid när de hamnat i kris. Hr själv hört om personer som går i psykiatrin, får en tid var tredje månad, 5- 10 minuters läkarbesök, receptförnyelse. Inget mer, trots att personen inte upplever att medicineringen funkar, inte kan ta den regelbunet pga av starka biverkningar.
Eller en annan ung person som fått antidepressiva utskrivet för ett helt år! Sedan nytt recept, utan en enda läkarkontakt! Vet de om att denna människa som endast är i 20- års åldern, av och till tänker på självmord, inte tycker att medicinen hjälper och tycker att livet är meningslöst? Har de frågat? Nej.
Vad hade hänt om RA själv sökt hjälp? Hade han fått en tid om tre månader? Eller ökning av en medicin han redan har, utan läkarkontakt?
Eftersom RA är en myndig person, är det säkerligen svårt för anhöriga att göra så mycket, om det inte är tydliga tecken, såsom att han yttrar sig om att ta sitt liv eller andras. Om han själv inte vill medverka, vill säga. Då är det ju LPT som styr.
Så hur ska vi kunna hjälpa andra att få hjälp från samhället när vi ser tecken på att någon mår mycket dåligt, när vi ser hur enormt svårt det är att få hjälp?
Expressen, debattartikel länk:
DEBATT: Folk förstår inte hur poliser jobbar i kaos
"
Tidig upptäckt av psykisk ohälsa, tecken på radikalisering och extremistiska intressen och att skapa utrymme för unga att bli sedda och lyssnade på är inte bara önskvärt – det är avgörande.
Med andra ord: att fånga upp dem som håller på att falla mellan stolarna är livsviktigt. Skola, polis, vård, socialtjänst och varje vuxen i ett barns liv måste bli en del av lösningen."
