Hur fan orkar ni med att ha barn?

Definitionen av tragiskt måste väl vara att ha en åsikt om hur gamla random par som backpackar borde vara... Eller att sitta och leka psykolog och dela ut diagnoser på ett forum.

Rätt tydligt hur folk börjar ha åsikter nu för tiden som bara pensionärer och annat folk med för mycket fritid hade förr, sociala medier och annat skräp blandar in folk för mycket i andras liv. Som att man tvunget tillhör en specifik grupp av människa bara för man inte anser sig vilja ha barn.. Finns massvis med individuella anledningar till varför vissa väljer det. Tycker däremot det blivit vanligare att folk verkar ångra att dom skaffade barn nu än för 10-15 år sedan.

Inga höga hästar här inte, alla gör som de vill. Men mina observationer tecknar en tydlig bild, svaga och självcentrerade människor skaffar inte barn och borde förmodligen inte göra det.

Och det här som många säger att det är så jobbigt att ha barn, det tycker jag inte stämmer. Inte om man jämför med mycket annat i livet. Typ karriär, lumpen, plugg osv. (förutsatt att man har ambitioner).

Eller så väljer de att inte skaffa barn för att de hellre reser?
Alla vill inte ha barn, så är det bara.

Varit ihop med tjejer som haft barn, allt från riktigt små till tonåringar.
Innan ville jag ha barn. Det vill jag inte längre.
Uppskattar och värderar min frihet alldeles för högt för det.

Bara tanken på att sitta och vakta sin unge konstant när den är liten ger mig ångest

Så jävla tragiskt att kvinnor bränner ut sig för en ARBETSGIVARE istället för att skaffa barn och familj. Det är att vara slav i mina ögon iaf. Sedan att vi har förvuxna pojkar som spelar datorspel till 3 på natten är också sorgligt.

Att vara föräldrar ställer en del krav. Men man får givetvis mer tillbaks. Föräldrar har väldigt kul med sina barn i hemmet. Bara för att vissa föräldrar ser stressiga ut på ICA betyder det inte alla livet är skit. I sin vanliga hemmiljö är barnen otrolig roliga, och det är inte alls stressigt.

De flesta vettiga föräldrar älskar sina barn mer än sina egna liv. Det säger en hel del om värdet av barn. De är det absolut bästa och värdefullaste man kan ha.

Jag lever inte livet iaf för att ha det så enkelt som möjligt och dö. Jag lever livet för både dalar och toppar, och jag vet att med barn är topparna mycket högre än att spela datorspel eller slava för en arbetsgivare med chefer som totalt skiter i en.

När man väl dör kan man mycket väl ångra hur mycket man slösade bort livet framför dator eller jobb. Men man kommer aldrig någonsin ångra att man spenderade tid med sina barn. Det enda man kan ångra är att man spenderade för lite, för barn är trots allt helt fantastiska.

Med det sagt är inte alla menade att vara föräldrar. För den som är totalt ego är det bättre att dö ut än att föra vidare narcissismen på barn.

Du är inte i dygden mogen. Man växer med uppgiften. Att enbart göda sitt ego är inte en väg som leder till tillfredsställelse.
Det du gör med din katt är bara ett substitut för den barnlängtan som är den egentliga anledningen till att du ville ha katten.

Att jämföra en katt med att ha barn är som att jämföra en katt med en vandrande pinne. Varför har du en katt när du kan ha en vandrande pinne som är enklare och billigare i drift än katten? (Dessutom kan den yngla av sig och bli jättemånga om du skaffar en av var kön).

Du fattar min poäng; Det långsiktiga utbytet av att ha barn och se dem utvecklas är betydligt större än vad katten kan bli.
Och ja, vi har också en katt som är väldigt uppskattad av såväl vuxna som barnen i hushållet.

Sedan tycker jag det är lite synd att det man som ung vuxen matas med är hur besvärligt, dyrt och hemskt det är med barn. Det ger en overklig bild.

Ja man växer som människa som förälder. Man blir mer tålmodig och empatisk mot andra. Men framförallt blir man mer effektiv. Sjukt mkt tid går åt på deltid och vabb. Så när man väl är på jobbet är man supertaggad att få dricka varmt kaffe med andra vuxna människor för omväxlings skull (=man har en bra positiv attityd). Och man orkar inte med att ifrågasätta, vara småaktig och peta i detaljer. Man prioriterar och fixar istället det som brinner. Sen tar man inte åt sig så personligt av saker på jobbet, man har sin familj hemma som är det viktiga i ens liv.

Då blir man automatiskt lätt att jobba med.

Men jag gillar inte dålig stämning mellan barnfamiljer/barnlösa. Absolut att en mindre del (kanske 10%?) av folk inte passar som föräldrar av den ena eller andra anledningen. Och det är okej.

Om man är direkt olämplig förälder som garanterat uppfostrar ett blivande kriminellt äckel eller liknande så är det alltid fel att skaffa barn. Är man en hyfsat lämplig förälder kan det vara rätt.

Va? Måste du inte bli så gammal som möjligt till varje pris? Låter väl trevlig att ligga där i sängen med liggsår helt borta i skallen, bara man når 100 så...

Vi skaffar barn av biologiska & evolutionära skäl. Reproduktionsdriften är en del av vår biologi – vi är programmerade att föra våra gener vidare. Att få barn säkrar artens överlevnad.
Många väljer att inte skaffa barn, och det är lika legitimt. Att bli förälder är en stor förändring i ens liv och det är definitivt inte rätt för alla. En annan aspekt är att om vi inte skaffar barn tunnas befolkningen ur. För att hålla populationen på en jämn nivå krävs att varje kvinna i genomsnitt föder 2.1 barn. Färre än så och befolkningsmängden minskar över tid. Fler än 2.1 och befolkningen växer över tid. Lek med tanken att svenskar, ni förstår vad jag menar, över tiden föder 1.47 barn (som vi gör idag). Över tid minskar befolkningen.

Den summerade fruktsamheten, det vill säga det genomsnittliga antalet barn över tid per kvinna, ligger på 1,62 för svenskfödda kvinnor och 1,86 för utrikesfödda kvinnor. År 2022 minskade dessa siffror till 1,47 för svenskfödda kvinnor och 1,69 för utrikesfödda kvinnor. Vi kan se här att befolkningen över tid kommer att minska. Detta löser man med extra invandring. Ett land får aldrig gå back på människor. Staten måste alltid se till att pengar kan tas från civilbefolkningen genom det vi kallar skatt.

Summa summarum. Vi tuffar på och det funkar.

Orkar och orkar. Du gör det du ska göra helt enkelt. Lägga vikt på orka är imbecillt.

Oavsett hur mycket jag må älskar ungarna så hade jag inte skaffat barn om jag fått välja på nytt ska tilläggas.

Men man kan inte reflektera mer än så över det. Barnen finns där och då är det varje förälders, min likväl som andras, förbannade skyldighet att säkerställa att ens avkomma inte blir värdelösa utan dugliga individer.

Det låter narcissistiskt. Läs det du själv skrev.

Att dina föräldrar skaffade dig var det narcissm ?😀