Citat:
Ursprungligen postat av
Haaaaag
Detta vi ser här är oerhört vanligt för personer som dömts till ett långt straff för mord; De första åren fortsätter man att förneka i sten (fast man egentligen innerst inne mår väldigt dåligt). När dessa "förnekelse-åren" gått så kommer det ofta interna erkännanden (t ex till psykolog, präst eller i programverksamhet) och ju närmare man kommer 10 års-fristen, där man har möjlighet att ansöka om tidsbestämt straff, så kommer ett mer publikt erkännanden.
En skillnad är att hon nästintill memorerat hela utredningsmaterialet. På samma vis som Johanna Möller har gjort, och att de båda framhåller detta material som besatta, för att de tror att det ska vara tyngden bakom deras oskuld. När det i stället är tvärtom.
Jag tror inte alls att JO mår dåligt över det, eller vad hon har gjort. Hon är mer arg över att man inte tror på henne (hon har ju presenterat oss en så bra historia mer än att bara neka rakt av. Exakt som JM också har gjort). Att det finns så många omständigheter och rena bevis som talar emot henne/de, vill de inte förstå eftersom de då måste närma sig skulden, vilket hon/de vägrar. Därtill hade JO ett redan svinigt förflutet med stölder emot alla som kommit i hennes väg, och vidrigt beteende gentemot sexualromantiska partners.
I förhören och i rättegången framkommer att hon inte gillade män och att hon var "väldigt politisk" av sig och alltid ansåg sig ha rätt i alla sina åsikter och argumentationer.
Hon framstår inte som en bra kandidat för ett erkännande eftersom hon aldrig har tagit ansvar för någonting hon har gjort emot andra, ens sina nära. Arbetet hos kusinen tog hon enbart för att komma nära hennes ekonomiska medel.