Hur fan orkar ni med att ha barn?

Förtjänar att upprepas, gäller även partner, många blir lyckliga utan partner, många blir olyckliga med partner.

Ju tryggare man är i sig själv, desto mindre är man beroende av andra för sin lycka. Man kan njuta av sitt eget sällskap och inte känna sig ensam bara för att man saknar en partner eller barn.

En av mina närmaste fick nyligen sin första. Han sa att när ungen börjar le och skratta åt en så känns det så bra och att hur livet förändrats blev ändå värt det.

Ja, lite så. Gissar att en del del av dessa män innerst inne saknar något.

Men många verkar tro att de kommer att ha samma bekymmersfria syn på livet om 20-30 år och att det är lika kul att freestyla när man är 60 som när man var 30.

Säkert, och vissa passar det nog. Men glöm inte att vi förändras med åren. Saker vi tyckte kändes meningsfulla som unga gör inte nödvändigtvis det på äldre dar. När vi blir äldre får vi annat perspektiv på livet. Det finns gott om äldre som ångrar att de inte bildade familj.

Kan skriva under på det trots att jag inte har barn och snart är 40. Ville aldrig ha barn för jag är så otrygg och oroar mig för framtiden konstant men oroar mig också om hur det blir utan barn. Samtidigt känner jag att det finns många slödder som skaffat barn.

Förkortad livslängd? Det har du nog fått om bakfoten. Studier visar att det är tvärtom:


https://nyheter.ki.se/foraldraskap-kopplat-till-langre-liv

För att de känner sig ensamma, för att de har en fantasibild av hur det hade varit för dem att ha en familj. Om jag vid 80 år ångrar att jag inte skaffade barn så kommer det inte förändra att det fram till dess var ett korrekt beslut att inte skaffa barn.

Tiden innan döden kommer vara fullständigt vidrig för de flesta av oss, med eller utan barn. Det viktiga är att vi försöker ge oss själva det bästa livet fram till dess.

Det är mest jobbigt från det att de lär sig gå tills det att de blir lite medvetna om att man kan dö som det är jobbigt. Den perioden är de som en den där knappen i lost, man måste övervaka den konstant för att något otäckt inte ska hända.

Annars är det väl mest trevligt. Visst hade man väl kunnat grotta ner sig i arbetet eller egna projekt men det kan jag ju göra ändå. Jag har inga ambitioner på att bli stenrik eller har några mål jag ändå inte kan åstadkomma. De vänner som inte skaffade barn ser man mer sällan. Det verkar som att de nöjde sig med att leva det där 20-års livet med fest och rusmedel och även om de är över 40 nu har de inte heller åstadkommit något speciellt. De verkar mest bittra i sina små lägenheter av att de inte gjorde något åt sina liv då när man själv tog tag i det.

Det är ca 10 års lidande (klart mest första 4 åren) och jag hoppas/tror att det kommer ge avkastning under resten av livet.

Om inte annat ger det en otrolig känsla av "mening med livet" under de här första jobbiga åren.

Det är livets största drivkraft. Du är inte riktigt funtad om du inte vill ha barn. Det är så det är bara.

De som inte skaffat barn inser nog inte vidden av vad de gått miste om fullt ut. Man vet ju inte innan vad man gett sig in på, varken hur energikrävande eller fantastiskt det är. Man har ju sett vissa som haft samma inställning som TS och inte verkat ha förutsättningar men som sen blivit väldigt bra föräldrar. Och motsatsen, som har alla förutsättningar och ändå visar sig vara katastrofala som föräldrar.

Att tro att man får samma utbyte av en katt jämfört med barn är ungefär som att nöja sig med att runka istället för att knulla.