Hur fan orkar ni med att ha barn?

Att skaffa barn är mer meningsfullt än det mesta. Det hade liksom inte känts speciellt meningsfullt att fortsätta leva samma liv man levde vid 25 eller 30 som 60-åring.

Håller med. Såklart finns de undantag, folk som lever för o resa eller liknande. Det kan jag förstå.
Är själv ca 30-35.
Har vänner som är vanliga svenssons som sitter o gejmar varje helg/kväll och spyr ur sig skit på folk som skaffar barn och förstör sina liv
Småbarnsåren är rätt jobbiga och faktiskt inte superkul hela tiden. Men nu börjar våra kids lämna pissåldern och bli lite roligare och jävlar vad man uppskattar det nu.

Du kan inte komma runt evolutionen
Vi mår bra av att få barn väldigt bra!
Hela vår skapelse är byggd runt barn och uppfostran

Jag växte upp med många syskon men kunde tyvärr inte få egna barn med min sambo
Och nu märker jag att livet blir tomt och meningslöst på viktiga sätt
Jag har mkt menongsfulla saker i mitt liv men förstår mer nu, att man inte ska ta lätt på beslutet att inte skaffa barn

Och jag tror på att ha många barn
En storfamilj gör folk friskare och visare och gladare och tryggare

Här kom det. Du är alltså inget mer än en ensam, missbrukande, tragiskt, manschauvinistiskt internettroll. Case closed.

I övrig har jag bara gott att säga om att ha barn. Bästa som hänt mig. Och jag har både egna och bonusbarn.

För att fortsätta lite: en sak som många missar är att vännerna ofta försvinner när de själva skaffar familj och blir sittande (eller av andra orsaker), eller så vill de bara umgås med andra barnfamiljer. Så man kan bli väldigt ensam redan i yngre medelåldern om man inte har barn. Att hitta nya vänner blir svårare och svårare ju äldre man blir. Och karriären kan också ta slut mycket fortare än man tror. Många medelålders karriärkvinnor har fått vara med om att bli omsprungna av yngre, bortrationaliserade i omorganisationer o.s.v.. De blev aldrig mer än mellanchefer (eller motsvarande) - om ens det. Och då har de offrat sina fruktsamma år för - inget.

Hur man orkar. För att man måste. Har man väl skaffat barn, finns det ingen återvändo. Men barn är jobbigast första året. Då är det bara att kötta på, inte tänka så mycket,, sen blir det lättare varje år. Om inget barnet blir allvarligt sjukt förstås, då fortsätter livet vara väldigt väldigt hårt....det är en chansning.

Vad motiverande att skaffa barn? Det verkade vara en ny spännande upplevelse, jag ville uppleva själv. Risken för katastrof var liten, och chansen till nya intressanta upplevelser stor.

Vad är charmen? Det är som ett dataspel, man levlar upp till nästa bana. Det blir lite svårare, men man fixar det ändå. Ett barn gör att bergochdalbanan vi kallar livet får högre toppar men även djupare dalar. Livet blir mer dramatiskt. På gott och ont, men för de flesta mer gott än ont. Och barn är en stor källa till kärlek, om man sköter sig rätt. Man kan ösa kärlek över ett barn och det tar emot det. Och oftast får man lika mycket kärlek tillbaka. Det är en mycket finare kärlek dessutom, än den ytliga plastiga "kärleken" som involverar vuxna kvinnor. Men är kärlek inte något man är särskilt intresserad av, är barn bortkastat.

Ja livet är kort, men man slavar inte särskilt mycket åt sina barn, om man inte vill förstås. Barn blir mer självständiga för varje år, och de behöver inte kosta särskilt mycket pengar om man bara kan säga ordet nej.

Barn växer ju upp med potentialen att kunna bli ens bästa vänner, när de blir vuxna. Vänner man följt hela deras liv, vet allting om, och känner stor kärlek gentemot (och förhoppningsvis något liknande tillbaka). Vad skulle vara mer meningsfullt eller roligt än det? Men visst, har man annat man hellre vill ägna sig åt så hoppar över att skaffa barn, det är lika bra det! Man måste inte skaffa barn, det är ett långt åtagande och inte alla gillar sådant, och man behöver vilja göra sitt bästa och vara en så bra förälder som möjligt, och vill man inte det bör man avstå.

...och försöker du göra det, så kommer de unga bara att tycka att du är patetisk. Kommer ihåg när jag åkte hem till min hemstad för att hälsa på en gång, själv hade jag familj då. Gick på ett ställe jag brukat gå på förr, bara av nostalgiskäl. Där satt ungefär samma män vid bardisken fortfarande, de hade bara blivit äldre och rödbrusigare och plufsigare i ansiktet. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så sorgligt, att de inte hade kommit längre...

Nä där har du fel.

Bra att ha någon som hör av sig på ålderns höst när alla andra är döda

Livet är kort. Att roa sig med resor, spel, mat och dryck osv är förstås trevligt och kan vara bra som återhämtning och för att fortsätta känna att det finns saker att kämpa för, men nöjen i sig lämnar inget avtryck på världen och när du är död spelar det ingen roll om du roade dig eller inte medan du levde.

Vad av värde kommer TS lämna efter sig till kommande generationer? Har han bidragit med att föra mänskligheten framåt genom forskning, teknikutveckling, konst, byggande av infrastruktur eller institutioner, försvar av demokrati, skapandet av nya kompetenta individer eller annat av värde för kommande generationer?

Varför skulle man ha samma liv? Många är ju aktiva i föreningar eller har kontakt med övriga släkten.

OK. Jag är en loser. Jag har inga barn.

Men jag tycker det är rätt skönt eftersom jag tror att vi snart är i krig och jag skulle må mycket dåligt över mina barns framtid.

Det är illa nog att jag har syskonbarn, i dagens hotfulla situation.