Hur fan orkar ni med att ha barn?

Jag har inga barn själv och tror inte jag kommer ha det, men man vet aldrig.

Men en fråga till er som har barn. Hur fan orkar ni? Vad motiverade er att frivilligt skaffa barn?


Vad är charmen med avsevärt mindre tid på dagarna, förkortad livslängd, mer stress, ökade kostnader, oro och försummelse av den egna personen, försummelse av den egna hälsan?

När hör talas om att någon väntar barn så är det nästan så man vill beklaga sorgen.
Livet är så kort, är vitsen med livet att ni ska slava åt en unge?
Finns det inget mer meningsfullt, roligt och spännande att göra på dagarna efter jobbet än att fortsätta jobba hemma, fast gratis?

Det är egot och instinkterna som är den primära drivkraften. Jag tror inte de flesta tänker för mycket på det hela, de bara gökar och så blir det som det blir.

Att skaffa barn hör till livet och gemene man går inte runt och funderar på om det är jobbigt eller inte. Eller det kanske de gör men det är inget som stoppar dem från att sätta barn till världen.

Vissa hävdar att barn är meningen med livet, att föra arvet vidare. Det är även en trygghet att veta att man har någon som tar hand om en när man är gammal .

Människor som skaffar barn lever längre.

Jag förstår att man vill ha nått att älska. Men kan man inte älska en partner? Ett husdjur som katt?

Min erfarenhet är att det är losers eller folk med diagnoser som inte vill skaffa/har barn efter en viss ålder. Inget fel att vara en loser, men förstår man inte charmen med barn är man nog bara lite felprogrammerad.

I synnerhet de som gör sin barnlöshet till en del av deras livsstil, typ medelålders par som åker på backpacking-resor. Riktigt tragiskt.

Om det finns statistik på gruppnivå som visar det så tror jag inte anledningen är barnen, utan att det är andra omständigheter.

Person A med eller utan barn?
Då tror jag person A lever längre utan barn och betydligt mer hälsosamt. Men på gruppnivå så blir det andra faktorer som spelar in. Exempelvis att de som inte skaffar barn är individer som knappt har ett arbete, tar hand om sig själva, har psykisk ohälsa. Men det i sig betyder inte att det är barnen som är anledningen.

För att det är roligt på många olika sätt. Det är roligt att umgås med barnen. Det är roligt att se hur de utvecklas.
Man mår bra av att ta hand om någon. Att ta hand om någon annan tar bort väldigt mycket av vardagsångest som många verkar ha.

Sen allt kul man får göra med barnen, man får leka ihop med dom. Idrotta. Vara ute i naturen. Gå på restaurang. Fika tillsammans. Läsa böcker. Se på barnprogram. Bada. Cykla. Lära dom saker.
Det fins inget mer meningsfullt, roligare och spännande som en vanlig människa kan uppleva i vardagen.

Jag tror också det var så fram tills idag. Idag tror jag det har ändrats. Tror fler individer som inte mår psykiskt dåligt eller är nollor väljer att inte skaffa barn.

Om du inte förstår skillnaden mellan att skaffa en katt och att skaffa barn, har du som sagt kanske någon diagnos och funkar lite annorlunda mot vanliga människor

Men ingen tvingar dig, vill man inte bli förälder ska man definitivt skippa det - världen behöver inte fler oönskade ungar.

Och de som får barn med adhd, utvecklingsstörning, autism och andra störningar?

Ja det är väl tråkigt för dom? Samma ska för dom som får barn med cancer, njursvikt, hjärtfel osv. Eller människor som själva får cancer eller andra sjukdomar. Sånt är tråkigt.