Citat:
Jag kanske har varit lite hård mot JO:s uttalande och jag kan förstå vad han menar. Om man beaktar den massiva motattacken som Döden är en man utsattes för och hur dess teser egentligen aldrig slog igenom hos gemene man är det egentligen först nu som den breda allmänheten börjar förstå vilken obefintlig bevisning som målet mot TA och TH vilade på.Bra inlägg, och håller med dig fullt ut.
Jag fann det lite märkligt, när JO fällde kommentaren i "Efter Fem", inte vidare genomtänkt - eller så sitter han fast i något han inte kan ta sig ur, alternativt är förgiftad med en unken kåranda, oklart. Visst, upprättelsen som dokumentärserien ger; är bättre än inget, men också där stannar det, enligt mig. Personligen anser jag att serien snarare är (eller bör) vara startskottet för något större, där de ännu levande och inblandade till denna katastrof (Lindblad inkluderad) bör ställas mot väggen, där staten skall få stå till svars för sitt agerande och sina övergrepp, både mot de två herrarna men även barnet. Jag anser att såväl mamman som staten begått övergrepp mot henne i den här soppan. Hur hon mår och har förmått att leva ett halvt vuxenliv med detta justitiemord som bojor runt sina fötter vet jag inte, och känns ovärdigt att grotta ner sig i, men att hon påverkats; är nog inge högoddsare.
Medierna har (hittills) kommit väldigt billigt undan i sin häxjakt genom åren. En mer djuplodad ursäkt och rannsakan vore så klart på sin plats. En vidare offentlig debatt och analys omkring detta vore önskvärd. Lite beroende på vad som (förhoppningsvis) kommer att ske framöver omkring detta ärende hoppas jag och lite naivt tror jag att så kommer att bli. Dock tycker jag att somliga skribenter skrivit ett par hyggliga texter i ämnet, ställt dörrarna på glänt för en debatt omkring medias rapportering och roll i dylika ärenden.
LGWPs röst ar ju ännu stark genomslagskraft. Även om han blivit lite tröttare på äldre dar, och kanske inte varit så engagerad på sistonde, tänker jag att han kunde göra ett sista ryck och iaf försöka, bringa reda i denna soppa samt ge verklig upprättelse åt de drabbade - hans ord väger trots allt tungt ännu, och folk lyssnar på honom, från slott till koja.
Det finns bara förlorare i den här soppan. Anhöriga till Da Costa, de två uthängda herrarna och deras anhöriga. Dock är det ju de två uthängda som fråntagits sina liv. För de allra flesta av oss är det svårt att fullt ut förstå vad dessa två har varit med om de sista fyrtio åren, personligen tror jag även de två själva har svårt att förstå, det är surrealistiskt, även om människan är ett vanedjur, tror jag de fortfortfarande lever i en märklig och syrefattig dröm. De är fångar. De bör ges rätten att återfå sina liv, släppas ut i regelrätt frihet, även om jag misstänker att de kommer att ha svårt att fullt ut njuta av den och återanpassas, de kommer nog alltid att känna sig utanför och som udda fåglar, tyvärr.
Jag fann det lite märkligt, när JO fällde kommentaren i "Efter Fem", inte vidare genomtänkt - eller så sitter han fast i något han inte kan ta sig ur, alternativt är förgiftad med en unken kåranda, oklart. Visst, upprättelsen som dokumentärserien ger; är bättre än inget, men också där stannar det, enligt mig. Personligen anser jag att serien snarare är (eller bör) vara startskottet för något större, där de ännu levande och inblandade till denna katastrof (Lindblad inkluderad) bör ställas mot väggen, där staten skall få stå till svars för sitt agerande och sina övergrepp, både mot de två herrarna men även barnet. Jag anser att såväl mamman som staten begått övergrepp mot henne i den här soppan. Hur hon mår och har förmått att leva ett halvt vuxenliv med detta justitiemord som bojor runt sina fötter vet jag inte, och känns ovärdigt att grotta ner sig i, men att hon påverkats; är nog inge högoddsare.
Medierna har (hittills) kommit väldigt billigt undan i sin häxjakt genom åren. En mer djuplodad ursäkt och rannsakan vore så klart på sin plats. En vidare offentlig debatt och analys omkring detta vore önskvärd. Lite beroende på vad som (förhoppningsvis) kommer att ske framöver omkring detta ärende hoppas jag och lite naivt tror jag att så kommer att bli. Dock tycker jag att somliga skribenter skrivit ett par hyggliga texter i ämnet, ställt dörrarna på glänt för en debatt omkring medias rapportering och roll i dylika ärenden.
LGWPs röst ar ju ännu stark genomslagskraft. Även om han blivit lite tröttare på äldre dar, och kanske inte varit så engagerad på sistonde, tänker jag att han kunde göra ett sista ryck och iaf försöka, bringa reda i denna soppa samt ge verklig upprättelse åt de drabbade - hans ord väger trots allt tungt ännu, och folk lyssnar på honom, från slott till koja.
Det finns bara förlorare i den här soppan. Anhöriga till Da Costa, de två uthängda herrarna och deras anhöriga. Dock är det ju de två uthängda som fråntagits sina liv. För de allra flesta av oss är det svårt att fullt ut förstå vad dessa två har varit med om de sista fyrtio åren, personligen tror jag även de två själva har svårt att förstå, det är surrealistiskt, även om människan är ett vanedjur, tror jag de fortfortfarande lever i en märklig och syrefattig dröm. De är fångar. De bör ges rätten att återfå sina liv, släppas ut i regelrätt frihet, även om jag misstänker att de kommer att ha svårt att fullt ut njuta av den och återanpassas, de kommer nog alltid att känna sig utanför och som udda fåglar, tyvärr.
På så sätt är dokumentärserien det, förhoppningsvis första, steget i en upprättelse för läkarna i offentligheten. Sedan bör det naturligtvis följas av en juridisk och ekonomisk upprättelse också, men en sådan hade med största sannolikhet varit svår att nå utan ett medialt tryck.
Ansvarsutkrävandet lär dock i vanlig ordning vara föga imponerande. Man kan jämföra med Quick-fallet och Kevin-bröderna där mig veterligen ingen egentligen har ställt till svars. Lambertz blev visserligen hånad och Sven Å Christansons bok skulle inte längre få utgöra kurslitteratur, men några reella konsekvenser lyser med sin frånvaro.
Mediernas roll är skamligt förbisedd, vilket tillåter att sådana som Victor Malm kan beklaga en skandal de själva var drivande i. Expressen valde att hänga ut TH med bild så sent som under 2010-talet. Han levde redan då under skyddad identitet, hade inte gjort sig skyldig till något brott, var inte misstänkt för något brott utan uttalade sig i en rättssal utifrån sin profession. Detta hade ju varit klädsamt om Malm hade tagit avstånd ifrån och bett om ursäkt för.
Att GW kan understryka läkarnas oskuld betvivlar jag inte (det har han ju gjort genom åren), men hans egna insatser i fallet är inte något att skryta med. Att han fortsätter att insinuera att den så kallade Solnamannen minsann vet vad som hände är häpnadsväckande. Det finns ingen bevisning mot mannen, och indicierna som GW tar upp är mycket vaga.
Ja, att det enbart finns förlorare bland de omedelbart berörda är uppenbart. Däremot, och frånstötande nog, resulterade da Costa-haveriet i en ansenlig framgång för individer som Hanna Olsson, Jovan Rajs, Frank Lindblad och deras påhejare. Det är en av många motbjudande aspekter av detta fall.
)har redan hänvisat mig dit, men tack så hemskt mycket.