Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Tyvärr ligger det bortom min kapacitet, något jag insåg för många år sedan. Därför upphörde jag med sökandet, eller snarare begäret, efter svar på den frågan. Att sträva efter något som ligger utanför min räckvidd orsakade bara lidande för mig. I den kontexten såg jag mig själv som en åsna som jagar en morot framför sig men aldrig kan nå den.
När vi pratar om meningslöshet i sann bemärkelse handlar det om att försöka förstå något som ligger bortom vår förståelse, eller något som potentiellt inte existerar i objektiv bemärkelse. I subjektiv bemärkelse kan jag däremot utan större hinder konstruera vilken mening jag vill ge mitt liv. Men det har förstås inte samma känslomässiga betydelse att skapa en subjektiv mening som att objektivt finna ett observerbart syfte med livet.
Är inte detta det grundläggande problemet? Vi nöjer oss inte med en subjektivt konstruerad mening med livet; vi vill hitta en objektiv, kosmisk eller universell mening som gäller för oss alla som individer, men även för livet i sin helhet – för alla organismer, varje planet, varje solsystem, varje galax... för hela den kosmiska eller universella existensen?
När vi pratar om meningslöshet i sann bemärkelse handlar det om att försöka förstå något som ligger bortom vår förståelse, eller något som potentiellt inte existerar i objektiv bemärkelse. I subjektiv bemärkelse kan jag däremot utan större hinder konstruera vilken mening jag vill ge mitt liv. Men det har förstås inte samma känslomässiga betydelse att skapa en subjektiv mening som att objektivt finna ett observerbart syfte med livet.
Är inte detta det grundläggande problemet? Vi nöjer oss inte med en subjektivt konstruerad mening med livet; vi vill hitta en objektiv, kosmisk eller universell mening som gäller för oss alla som individer, men även för livet i sin helhet – för alla organismer, varje planet, varje solsystem, varje galax... för hela den kosmiska eller universella existensen?
Jag har som sagt svårt att ringa in vad som skulle krävas, längtan är blind. Det är lättare att identifiera vad som inte gör en glad och tillfreds, vilket tyvärr är det mesta på den här platsen. Det har väl en del med åldern att göra också. Det mesta blir been there done that. Man tröttnar på det mesta, personligen har jag så gott som lessnat helt på sociala tillställningar. Och lider av att tvingas delta i samhället. Det är extremt energidränerande eftersom nästan allt är ytlig ego-teater som inte tillför det minsta. Sorligt men sant, att man är som mest välmående ensam.
Jag vet inte om det är det grundläggande problemet eller ej. Jo som vi nämnt innan så krävs nog ett syfte just för att tillvaron är så fylld av onda ting och är förgänglig. Men vem vet, man kanske hade tappat gnistan även i en evig paradistillvaro. Det kanske helt enkelt inte finns någon permanent lösning på dilemmat.
Citat:
Om du inte kan föreställa dig vad som skulle krävas, är det väl ändå rimligt att engagera sig i både teoretiska studier och praktiska metoder för att frigöra sig från denna längtan efter det som ligger bortom konceptuell begriplighet? Att sluta vara fången i en ständig manifestation av känslomässig otillfredsställelse?
Jag har som sagt svårt att ringa in vad som skulle krävas, längtan är blind. Det är lättare att identifiera vad som inte gör en glad och tillfreds, vilket tyvärr är det mesta på den här platsen. Det har väl en del med åldern att göra också. Det mesta blir been there done that. Man tröttnar på det mesta, personligen har jag så gott som lessnat helt på sociala tillställningar. Och lider av att tvingas delta i samhället. Det är extremt energidränerande eftersom nästan allt är ytlig ego-teater som inte tillför det minsta. Sorligt men sant, att man är som mest välmående ensam.
Jag vet inte om det är det grundläggande problemet eller ej. Jo som vi nämnt innan så krävs nog ett syfte just för att tillvaron är så fylld av onda ting och är förgänglig. Men vem vet, man kanske hade tappat gnistan även i en evig paradistillvaro. Det kanske helt enkelt inte finns någon permanent lösning på dilemmat.
Jag vet inte om det är det grundläggande problemet eller ej. Jo som vi nämnt innan så krävs nog ett syfte just för att tillvaron är så fylld av onda ting och är förgänglig. Men vem vet, man kanske hade tappat gnistan även i en evig paradistillvaro. Det kanske helt enkelt inte finns någon permanent lösning på dilemmat.
Citat:
Om du inte kan föreställa dig vad som skulle krävas, är det väl ändå rimligt att engagera sig i både teoretiska studier och praktiska metoder för att frigöra sig från denna längtan efter det som ligger bortom konceptuell begriplighet? Att sluta vara fången i en ständig manifestation av känslomässig otillfredsställelse?
Jag vet inte du. På ett sätt är man ju så illa tvungen ändå. Livsvillkoren ser ju ut som dom gör, och dom suger. Jag kommer aldrig tycka dom är okej, så därför skaffar jag inte barn exempelvis. Men samtidigt så har jag väl rätt mycket förlikat mig med dom för egen del med åldern. Nu handlar det snarare bara om att försöka göra det bästa av den tid som återstår och stå ut till det naturliga slutet.
Citat:
Om vi separerar livsvillkoren och din åsikt om livsvillkoren, hur tror du att din åsikt om livsvillkoren påverkar ditt känslomässiga välmående?
Jag vet inte du. På ett sätt är man ju så illa tvungen ändå. Livsvillkoren ser ju ut som dom gör, och dom suger. Jag kommer aldrig tycka dom är okej, så därför skaffar jag inte barn exempelvis. Men samtidigt så har jag väl rätt mycket förlikat mig med dom för egen del med åldern. Nu handlar det snarare bara om att försöka göra det bästa av den tid som återstår och stå ut till det naturliga slutet.
Citat:
Ja inte är det positivt. Men det går inte att låtsas som solen skiner när det är åskväder och skyfall. Men det är hursom off-topic egentligen.
Citat:
Människor är programmerade på att föröka sig som är orsaken till att de skaffar barn men varje människa har möjlighet att kontrollera denna drift. Det bästa som jag har gjort i mitt liv är att inte skaffa barn. Jag tänkte i stället för att föröka mig. Fortplantning är ett mycket allvarligt brott eftersom det skadar någon annan utan den personens samtycke - att föra vidare dåliga arvsanlag så att det blir en stackare som tvingas till ett livslångt lidande för att dödshjälp är olaglig borde vara kriminellt.
Jag anser att jag har varit en snäll person med normalt utseende som har blivit orättvist behandlad delvis därför att överbefolkningen ställer till med problem överallt. Mobbning finns förmodligen i alla klasser och jag var en av dem i min klass som blev utsatt för detta redan som barn.
Jag har haft otur nästan hela livet och är motsatsen till en framgångsrik skådespelare. Jag blev utfryst i skolan som barn, de andra barnen åt snabbt upp sin lunch och sprang därifrån och lämnade mig ensam vid matbordet. Vi var ojämnt antal flickor i klassen på högstadiet så en av oss tvingades alltid sitta ensam vid ett bord för två personer i klassrummet och den personen blev alltid jag. I gymnasiet hade jag under några månader en klasskompis att umgås med men som sedan bytte klass så jag blev ensam igen - ensam i en överbefolkad skola. Inom fritidsaktiviteter blev jag orättvist behandlad och utskälld, jag fick inte samma rättigheter som de andra ungdomarna och nästan ingen ville umgås med mig där heller. Även inom släkten har jag blivit utfryst av de flesta släktingar. Vänskap har varit tidsbegränsad och inom kärleksförhållanden har jag haft otur och aldrig träffat rätt person.
Jag har en kropp och ett hälsotillstånd som inte klarar av samhällets slaveri: utbildning och långa arbetsdagar till pensionsåldern. Det är snarare förvånande att de flesta människor klarar av detta slaveri för våra kroppar är inte skapta för stillasittande i skolan och långa arbetsdagar. Det har inte varit lätt för mig att komma in på arbetsmarknaden utan den utbildning som krävs i dagens samhälle och det har varit svårt att lära känna nya människor när jag har varit arbetslös - men Sverige verkar vara ett land där det är svårt att lära känna nya människor.
Jag drabbades av kroniska, fysiska hälsoproblem redan när jag var ung. Medicin lindrar men botar inte dessa hälsoproblem. Jag lyckades studera och arbeta med mediciner - för vad hade jag annars att välja på - men blev ännu sjukare av biverkningar och tvingades sjukskriva mig. Sjukpenning övergick till sjukbidrag och under vissa perioder har jag varit helt utan inkomst. Arbetsförmedlingen, försäkringskassan, socialtjänsten, läkare och andra människor skrek åt mig, skällde ut mig och vräkte ur sig alla möjliga elakheter. Sedan blev jag utförsäkrad som många andra kroniskt sjuka svenskar. Och ändå skulle livet förlängas på mig.
Det hade varit bättre om jag aldrig hade blivit född för jag har varit med om fler negativa upplevelser än positiva. Det är hemskt att jag måste betala priset för mina föräldrars misstag - det är ju arvsanlagen som skapar individen. Det är i alla fall bra att jag inte upprepade mina föräldrars dumhet.
Mina föräldrar förde in mig i samhällets meningslösa ekorrhjul. Jag blev en slav under samhället. Den grundläggande källan till allt lidande kommer från mina föräldrar. Folk som skaffar barn bidrar till att vidmakthålla lidandet och slaveriet. Folk som skaffar barn ökar på överbefolkningen. Den som väljer att inte reproducera är en hjälte.
__________________
Senast redigerad av bradpitt00 2024-10-27 kl. 21:51.
Senast redigerad av bradpitt00 2024-10-27 kl. 21:51.
Två av de största på YT, Lawrence Anton och Metaphysical Exile, diskuterar: https://www.youtube.com/watch?v=3BNyGA--iis
Notera vid 1:10:05 när Fernando säger att både optimister och pessimister ger värdeomdömen om existensen men att skillnaden är att optimisterna helt enkelt är ärliga - vilket hela tiden har framhållits här i tråden också.
Notera vid 1:10:05 när Fernando säger att både optimister och pessimister ger värdeomdömen om existensen men att skillnaden är att optimisterna helt enkelt är ärliga - vilket hela tiden har framhållits här i tråden också.
Även jag tackar för initiativet, och att ha fått lära mig ett nytt begrepp - även om jag intresserat mig för fenomenet tidigare.
För egen del har jag barn, och det är inget jag har kommit att ångra. Då ska dock sägas att jag skaffade barn ganska tidigt, för all del stöttes och blöttes beslutet med den tilltänkta modern under en tid men landade ut i ett ganska förvirrat "men det vill man väl ha" etc. Idag kan jag konstatera att mina barn, som ännu inte riktigt nått gängse ålder för egen produktion, är av inställningen att de är osäkra på om de vill ta ansvar för att sätta barn till en värld som ser ut som vår. Jag kan inte annat än förstå dem faktiskt, vilket jag är öppen med inför dem. Min filosofiska inställning är att eftersom föräldrar väljer att sätta barn till världen så medför det implicit ansvar att ge dem en trygg uppväxt, kärlek och en bra, sund uppfostran. Barn väljer inte att bli födda och kan därför omöjligen vara skyldiga sina föräldrar något (ex omvårdnad, underhållning, umgänge eller barnbarn). Man får den relation med sina barn som man gör sig förtjänt av (något jag sett många mörka exempel på i min omgivning).
I Sydkorea födde 1970 en kvinna i snitt 4,5 barn. 30 år senare var samma siffra 1,0. Detta är såvitt jag vet extremen i världen. Japan ligger en bit efter. Kina har haft 40 år av enbarnspolitik. I Indien har många i decennier aborterat flickfoster (då man av olika skäl vill ha söner) och skapat en skev könsfördelning i 1-2 generationer som nu uppnår ålder för familjebildning och finner att det är svårt att skaffa barn utan kvinnor. Rysslands födelsetal havererade vid USSR:s sammanbrott och har svårt att repa sig i ett land till bredden fyllt med alkoholister av båda kön, i alla åldrar - dessutom har Ryssland senaste decennierna förvandlats till en otrygg totalitär fascistregim. Även Europa har som bekant sett fallande födelsetal under ganska många år, och nu börjar man se samma typ av trend i USA, som tidigare hållit stången, innan den "kristna amerikanska drömmen" dog. I princip är det i de fattigare delarna av världen där barnafödandet ännu är tillräckligt högt för att medge en befolkningsökning. Samtidigt får man lov att säga att motståndet mot invandring ökar i många av de länder med låga födelsetal, så det ser ut som vi står inför decennier av krympande befolkning i merparten av världens rikare delar.
Det är en otroligt intressant utveckling, eftersom dess konsekvenser är så omfattande att de är svåra att överblicka i sin helhet. Offentliga pensionssystem (som det svensk inkomstpensionssystemet) urvattnas och havererar. Men det går mycket längre. Jag tänker att dagens 54-åringar i Sydkorea närmaste 10-15 åren kommer att vilja sälja sina radhus, villor och större lägenheter, men de är alltså 450% fler än dagens 24-åringar (som kommande 10-15 år alltså är i åldern 24-39 år). Ständigt fallande efterfrågan på bostäder gör att priserna permanent havererar, och med det även banksystemet. Värdet och utveckling på aktier blir ganska intressant när försäljning/vinst/utdelning löpande över tid minskar för de flesta bolag. Obligationer är i teorin en bra investering vid deflation, men detta är så omfattande att man måste fråga sig om systemet med fiatvaluta kommer att hålla för det. Jag vet inte hur det kändes att bo på landsbygden i Sverige under de mest intensiva decennierna av utvandring till USA, men jag kan tänka mig att det måste varit dystopiskt att värdet på husgeråd, verktyg, hyror, bostäder faller eftersom utbudet är stort när folk sålde tillgångar för att få ner sina liv i amerikakoffertar. Bostadshus som stod tomma och förföll etc. Efter 10-20 år av den utvecklingen måste många ha frågat sig om det någonsin skulle förändras, eller om de skulle bli sist kvar. Jag tror inte det är kontroversiellt att hävda att över tid ihållande mycket lågt (betydligt under reproduktionstakten) och svagt fallande barnafödande ganska effektivt kommer att betyda döden för det vi kan försöka sammanfatta som "den moderna mänskliga civilisationen".
Oavsett vad man tycker om det (jag har ännu inte gett uttryck för mycket till åsikt) så bygger "den moderna mänskliga civilisationen" på, och "hålls samman" av, ett kollektivt förtroende som i sin tur bygger på förväntan om "tillväxt". För somliga, som menar att vi i denna moderna mänskliga civilisation gått, och fortsätter att gå, åt fel håll kan ett sådant uppbrott givetvis vara uttryck för något positivt, en början på något nytt. För andra ger sådana tankar existentiell ångest. Jag minns att när jag läste Peter Kropotkins memoarer så tänkte jag; "vad skönt att leva i ett samhälle där man slipper få en bajonett i bröstet om man demonstrerar för ett annorlunda samhälle, idag skulle det räcka med att en större grupp människor drastiskt men i relativ tystnad drog ner sin konsumtion rejält, och/eller helt enkelt slutade skaffa barn så skulle revolutionen vara ett faktum". Sedan ska påpekas att det var ett konstaterande snarare än någon slags ideologisk dröm från min sida. Återigen ägnar jag mig åt konstaterande; denna gång att det där ser ut som en allt mer sannolik framtid. Vad jag personligen tycker om den utvecklingen kommer inte påverka den, eller andra människors liv - men jag har inga problem att medge att jag förstår människor, inklusive mina egna barn, då de känner tvivel inför att sätta barn till en allt mörkare värld.
Jag ser fram emot en intressant diskussion!
Lyssningstips
SR Dystopia: Befolkningskollaps (självförklarande)
SR Dystopia: Kampen om klimatet del 2 - Ekofascism (lärde mig att det tydligen finns en slags fascister som aktivt driver tankar om massiv befolkningsminskning)
Citat:
Ursprungligen postat av Statistiska centralbyrån, 2024
Barnafödandet har i förhållande till befolkningen aldrig varit lägre i Sverige, visar ny statistik från SCB. Antalet nyfödda i fjol var det lägsta på 20 år – och antalet födda barn per kvinna det lägsta som någonsin uppmätts.
För egen del har jag barn, och det är inget jag har kommit att ångra. Då ska dock sägas att jag skaffade barn ganska tidigt, för all del stöttes och blöttes beslutet med den tilltänkta modern under en tid men landade ut i ett ganska förvirrat "men det vill man väl ha" etc. Idag kan jag konstatera att mina barn, som ännu inte riktigt nått gängse ålder för egen produktion, är av inställningen att de är osäkra på om de vill ta ansvar för att sätta barn till en värld som ser ut som vår. Jag kan inte annat än förstå dem faktiskt, vilket jag är öppen med inför dem. Min filosofiska inställning är att eftersom föräldrar väljer att sätta barn till världen så medför det implicit ansvar att ge dem en trygg uppväxt, kärlek och en bra, sund uppfostran. Barn väljer inte att bli födda och kan därför omöjligen vara skyldiga sina föräldrar något (ex omvårdnad, underhållning, umgänge eller barnbarn). Man får den relation med sina barn som man gör sig förtjänt av (något jag sett många mörka exempel på i min omgivning).
I Sydkorea födde 1970 en kvinna i snitt 4,5 barn. 30 år senare var samma siffra 1,0. Detta är såvitt jag vet extremen i världen. Japan ligger en bit efter. Kina har haft 40 år av enbarnspolitik. I Indien har många i decennier aborterat flickfoster (då man av olika skäl vill ha söner) och skapat en skev könsfördelning i 1-2 generationer som nu uppnår ålder för familjebildning och finner att det är svårt att skaffa barn utan kvinnor. Rysslands födelsetal havererade vid USSR:s sammanbrott och har svårt att repa sig i ett land till bredden fyllt med alkoholister av båda kön, i alla åldrar - dessutom har Ryssland senaste decennierna förvandlats till en otrygg totalitär fascistregim. Även Europa har som bekant sett fallande födelsetal under ganska många år, och nu börjar man se samma typ av trend i USA, som tidigare hållit stången, innan den "kristna amerikanska drömmen" dog. I princip är det i de fattigare delarna av världen där barnafödandet ännu är tillräckligt högt för att medge en befolkningsökning. Samtidigt får man lov att säga att motståndet mot invandring ökar i många av de länder med låga födelsetal, så det ser ut som vi står inför decennier av krympande befolkning i merparten av världens rikare delar.
Det är en otroligt intressant utveckling, eftersom dess konsekvenser är så omfattande att de är svåra att överblicka i sin helhet. Offentliga pensionssystem (som det svensk inkomstpensionssystemet) urvattnas och havererar. Men det går mycket längre. Jag tänker att dagens 54-åringar i Sydkorea närmaste 10-15 åren kommer att vilja sälja sina radhus, villor och större lägenheter, men de är alltså 450% fler än dagens 24-åringar (som kommande 10-15 år alltså är i åldern 24-39 år). Ständigt fallande efterfrågan på bostäder gör att priserna permanent havererar, och med det även banksystemet. Värdet och utveckling på aktier blir ganska intressant när försäljning/vinst/utdelning löpande över tid minskar för de flesta bolag. Obligationer är i teorin en bra investering vid deflation, men detta är så omfattande att man måste fråga sig om systemet med fiatvaluta kommer att hålla för det. Jag vet inte hur det kändes att bo på landsbygden i Sverige under de mest intensiva decennierna av utvandring till USA, men jag kan tänka mig att det måste varit dystopiskt att värdet på husgeråd, verktyg, hyror, bostäder faller eftersom utbudet är stort när folk sålde tillgångar för att få ner sina liv i amerikakoffertar. Bostadshus som stod tomma och förföll etc. Efter 10-20 år av den utvecklingen måste många ha frågat sig om det någonsin skulle förändras, eller om de skulle bli sist kvar. Jag tror inte det är kontroversiellt att hävda att över tid ihållande mycket lågt (betydligt under reproduktionstakten) och svagt fallande barnafödande ganska effektivt kommer att betyda döden för det vi kan försöka sammanfatta som "den moderna mänskliga civilisationen".
Oavsett vad man tycker om det (jag har ännu inte gett uttryck för mycket till åsikt) så bygger "den moderna mänskliga civilisationen" på, och "hålls samman" av, ett kollektivt förtroende som i sin tur bygger på förväntan om "tillväxt". För somliga, som menar att vi i denna moderna mänskliga civilisation gått, och fortsätter att gå, åt fel håll kan ett sådant uppbrott givetvis vara uttryck för något positivt, en början på något nytt. För andra ger sådana tankar existentiell ångest. Jag minns att när jag läste Peter Kropotkins memoarer så tänkte jag; "vad skönt att leva i ett samhälle där man slipper få en bajonett i bröstet om man demonstrerar för ett annorlunda samhälle, idag skulle det räcka med att en större grupp människor drastiskt men i relativ tystnad drog ner sin konsumtion rejält, och/eller helt enkelt slutade skaffa barn så skulle revolutionen vara ett faktum". Sedan ska påpekas att det var ett konstaterande snarare än någon slags ideologisk dröm från min sida. Återigen ägnar jag mig åt konstaterande; denna gång att det där ser ut som en allt mer sannolik framtid. Vad jag personligen tycker om den utvecklingen kommer inte påverka den, eller andra människors liv - men jag har inga problem att medge att jag förstår människor, inklusive mina egna barn, då de känner tvivel inför att sätta barn till en allt mörkare värld.
Jag ser fram emot en intressant diskussion!
Lyssningstips
SR Dystopia: Befolkningskollaps (självförklarande)
SR Dystopia: Kampen om klimatet del 2 - Ekofascism (lärde mig att det tydligen finns en slags fascister som aktivt driver tankar om massiv befolkningsminskning)
__________________
Senast redigerad av DiogenesDoxa 2024-11-14 kl. 10:24.
Senast redigerad av DiogenesDoxa 2024-11-14 kl. 10:24.
Citat:
Även jag tackar för initiativet, och att ha fått lära mig ett nytt begrepp - även om jag intresserat mig för fenomenet tidigare.
För egen del har jag barn, och det är inget jag har kommit att ångra. Då ska dock sägas att jag skaffade barn ganska tidigt, för all del stöttes och blöttes beslutet med den tilltänkta modern under en tid men landade ut i ett ganska förvirrat "men det vill man väl ha" etc. Idag kan jag konstatera att mina barn, som ännu inte riktigt nått gängse ålder för egen produktion, är av inställningen att de är osäkra på om de vill ta ansvar för att sätta barn till en värld som ser ut som vår. Jag kan inte annat än förstå dem faktiskt, vilket jag är öppen med inför dem. Min filosofiska inställning är att eftersom föräldrar väljer att sätta barn till världen så medför det implicit ansvar att ge dem en trygg uppväxt, kärlek och en bra, sund uppfostran. Barn väljer inte att bli födda och kan därför omöjligen vara skyldiga sina föräldrar något (ex omvårdnad, underhållning, umgänge eller barnbarn). Man får den relation med sina barn som man gör sig förtjänt av (något jag sett många mörka exempel på i min omgivning).
I Sydkorea födde 1970 en kvinna i snitt 4,5 barn. 30 år senare var samma siffra 1,0. Detta är såvitt jag vet extremen i världen. Japan ligger en bit efter. Kina har haft 40 år av enbarnspolitik. I Indien har många i decennier aborterat flickfoster (då man av olika skäl vill ha söner) och skapat en skev könsfördelning i 1-2 generationer som nu uppnår ålder för familjebildning och finner att det är svårt att skaffa barn utan kvinnor. Rysslands födelsetal havererade vid USSR:s sammanbrott och har svårt att repa sig i ett land till bredden fyllt med alkoholister av båda kön, i alla åldrar - dessutom har Ryssland senaste decennierna förvandlats till en otrygg totalitär fascistregim. Även Europa har som bekant sett fallande födelsetal under ganska många år, och nu börjar man se samma typ av trend i USA, som tidigare hållit stången, innan den "kristna amerikanska drömmen" dog. I princip är det i de fattigare delarna av världen där barnafödandet ännu är tillräckligt högt för att medge en befolkningsökning. Samtidigt får man lov att säga att motståndet mot invandring ökar i många av de länder med låga födelsetal, så det ser ut som vi står inför decennier av krympande befolkning i merparten av världens rikare delar.
Det är en otroligt intressant utveckling, eftersom dess konsekvenser är så omfattande att de är svåra att överblicka i sin helhet. Offentliga pensionssystem (som det svensk inkomstpensionssystemet) urvattnas och havererar. Men det går mycket längre. Jag tänker att dagens 54-åringar i Sydkorea närmaste 10-15 åren kommer att vilja sälja sina radhus, villor och större lägenheter, men de är alltså 450% fler än dagens 24-åringar (som kommande 10-15 år alltså är i åldern 24-39 år). Ständigt fallande efterfrågan på bostäder gör att priserna permanent havererar, och med det även banksystemet. Värdet och utveckling på aktier blir ganska intressant när försäljning/vinst/utdelning löpande över tid minskar för de flesta bolag. Obligationer är i teorin en bra investering vid deflation, men detta är så omfattande att man måste fråga sig om systemet med fiatvaluta kommer att hålla för det. Jag vet inte hur det kändes att bo på landsbygden i Sverige under de mest intensiva decennierna av utvandring till USA, men jag kan tänka mig att det måste varit dystopiskt att värdet på husgeråd, verktyg, hyror, bostäder faller eftersom utbudet är stort när folk sålde tillgångar för att få ner sina liv i amerikakoffertar. Bostadshus som stod tomma och förföll etc. Efter 10-20 år av den utvecklingen måste många ha frågat sig om det någonsin skulle förändras, eller om de skulle bli sist kvar. Jag tror inte det är kontroversiellt att hävda att över tid ihållande mycket lågt (betydligt under reproduktionstakten) och svagt fallande barnafödande ganska effektivt kommer att betyda döden för det vi kan försöka sammanfatta som "den moderna mänskliga civilisationen".
Oavsett vad man tycker om det (jag har ännu inte gett uttryck för mycket till åsikt) så bygger "den moderna mänskliga civilisationen" på, och "hålls samman" av, ett kollektivt förtroende som i sin tur bygger på förväntan om "tillväxt". För somliga, som menar att vi i denna moderna mänskliga civilisation gått, och fortsätter att gå, åt fel håll kan ett sådant uppbrott givetvis vara uttryck för något positivt, en början på något nytt. För andra ger sådana tankar existentiell ångest. Jag minns att när jag läste Peter Kropotkins memoarer så tänkte jag; "vad skönt att leva i ett samhälle där man slipper få en bajonett i bröstet om man demonstrerar för ett annorlunda samhälle, idag skulle det räcka med att en större grupp människor drastiskt men i relativ tystnad drog ner sin konsumtion rejält, och/eller helt enkelt slutade skaffa barn så skulle revolutionen vara ett faktum". Sedan ska påpekas att det var ett konstaterande snarare än någon slags ideologisk dröm från min sida. Återigen ägnar jag mig åt konstaterande; denna gång att det där ser ut som en allt mer sannolik framtid. Vad jag personligen tycker om den utvecklingen kommer inte påverka den, eller andra människors liv - men jag har inga problem att medge att jag förstår människor, inklusive mina egna barn, då de känner tvivel inför att sätta barn till en allt mörkare värld.
Jag ser fram emot en intressant diskussion!
Lyssningstips
SR Dystopia: Befolkningskollaps (självförklarande)
SR Dystopia: Kampen om klimatet del 2 - Ekofascism (lärde mig att det tydligen finns en slags fascister som aktivt driver tankar om massiv befolkningsminskning)
För egen del har jag barn, och det är inget jag har kommit att ångra. Då ska dock sägas att jag skaffade barn ganska tidigt, för all del stöttes och blöttes beslutet med den tilltänkta modern under en tid men landade ut i ett ganska förvirrat "men det vill man väl ha" etc. Idag kan jag konstatera att mina barn, som ännu inte riktigt nått gängse ålder för egen produktion, är av inställningen att de är osäkra på om de vill ta ansvar för att sätta barn till en värld som ser ut som vår. Jag kan inte annat än förstå dem faktiskt, vilket jag är öppen med inför dem. Min filosofiska inställning är att eftersom föräldrar väljer att sätta barn till världen så medför det implicit ansvar att ge dem en trygg uppväxt, kärlek och en bra, sund uppfostran. Barn väljer inte att bli födda och kan därför omöjligen vara skyldiga sina föräldrar något (ex omvårdnad, underhållning, umgänge eller barnbarn). Man får den relation med sina barn som man gör sig förtjänt av (något jag sett många mörka exempel på i min omgivning).
I Sydkorea födde 1970 en kvinna i snitt 4,5 barn. 30 år senare var samma siffra 1,0. Detta är såvitt jag vet extremen i världen. Japan ligger en bit efter. Kina har haft 40 år av enbarnspolitik. I Indien har många i decennier aborterat flickfoster (då man av olika skäl vill ha söner) och skapat en skev könsfördelning i 1-2 generationer som nu uppnår ålder för familjebildning och finner att det är svårt att skaffa barn utan kvinnor. Rysslands födelsetal havererade vid USSR:s sammanbrott och har svårt att repa sig i ett land till bredden fyllt med alkoholister av båda kön, i alla åldrar - dessutom har Ryssland senaste decennierna förvandlats till en otrygg totalitär fascistregim. Även Europa har som bekant sett fallande födelsetal under ganska många år, och nu börjar man se samma typ av trend i USA, som tidigare hållit stången, innan den "kristna amerikanska drömmen" dog. I princip är det i de fattigare delarna av världen där barnafödandet ännu är tillräckligt högt för att medge en befolkningsökning. Samtidigt får man lov att säga att motståndet mot invandring ökar i många av de länder med låga födelsetal, så det ser ut som vi står inför decennier av krympande befolkning i merparten av världens rikare delar.
Det är en otroligt intressant utveckling, eftersom dess konsekvenser är så omfattande att de är svåra att överblicka i sin helhet. Offentliga pensionssystem (som det svensk inkomstpensionssystemet) urvattnas och havererar. Men det går mycket längre. Jag tänker att dagens 54-åringar i Sydkorea närmaste 10-15 åren kommer att vilja sälja sina radhus, villor och större lägenheter, men de är alltså 450% fler än dagens 24-åringar (som kommande 10-15 år alltså är i åldern 24-39 år). Ständigt fallande efterfrågan på bostäder gör att priserna permanent havererar, och med det även banksystemet. Värdet och utveckling på aktier blir ganska intressant när försäljning/vinst/utdelning löpande över tid minskar för de flesta bolag. Obligationer är i teorin en bra investering vid deflation, men detta är så omfattande att man måste fråga sig om systemet med fiatvaluta kommer att hålla för det. Jag vet inte hur det kändes att bo på landsbygden i Sverige under de mest intensiva decennierna av utvandring till USA, men jag kan tänka mig att det måste varit dystopiskt att värdet på husgeråd, verktyg, hyror, bostäder faller eftersom utbudet är stort när folk sålde tillgångar för att få ner sina liv i amerikakoffertar. Bostadshus som stod tomma och förföll etc. Efter 10-20 år av den utvecklingen måste många ha frågat sig om det någonsin skulle förändras, eller om de skulle bli sist kvar. Jag tror inte det är kontroversiellt att hävda att över tid ihållande mycket lågt (betydligt under reproduktionstakten) och svagt fallande barnafödande ganska effektivt kommer att betyda döden för det vi kan försöka sammanfatta som "den moderna mänskliga civilisationen".
Oavsett vad man tycker om det (jag har ännu inte gett uttryck för mycket till åsikt) så bygger "den moderna mänskliga civilisationen" på, och "hålls samman" av, ett kollektivt förtroende som i sin tur bygger på förväntan om "tillväxt". För somliga, som menar att vi i denna moderna mänskliga civilisation gått, och fortsätter att gå, åt fel håll kan ett sådant uppbrott givetvis vara uttryck för något positivt, en början på något nytt. För andra ger sådana tankar existentiell ångest. Jag minns att när jag läste Peter Kropotkins memoarer så tänkte jag; "vad skönt att leva i ett samhälle där man slipper få en bajonett i bröstet om man demonstrerar för ett annorlunda samhälle, idag skulle det räcka med att en större grupp människor drastiskt men i relativ tystnad drog ner sin konsumtion rejält, och/eller helt enkelt slutade skaffa barn så skulle revolutionen vara ett faktum". Sedan ska påpekas att det var ett konstaterande snarare än någon slags ideologisk dröm från min sida. Återigen ägnar jag mig åt konstaterande; denna gång att det där ser ut som en allt mer sannolik framtid. Vad jag personligen tycker om den utvecklingen kommer inte påverka den, eller andra människors liv - men jag har inga problem att medge att jag förstår människor, inklusive mina egna barn, då de känner tvivel inför att sätta barn till en allt mörkare värld.
Jag ser fram emot en intressant diskussion!
Lyssningstips
SR Dystopia: Befolkningskollaps (självförklarande)
SR Dystopia: Kampen om klimatet del 2 - Ekofascism (lärde mig att det tydligen finns en slags fascister som aktivt driver tankar om massiv befolkningsminskning)
Jag måste paradoxalt nog medge att detta var ett ovanligt sakligt och bra inlägg - samtidigt som det inte finns något som rättfärdigar att man sätter nya medvetna varelser till världen.
Marc AntiNatalist postade dessa två videor igår. De handlar om hur det aldrig blir bra i världen och hur allt är tomhet i grunden, samtidigt som det paradoxalt nog är smärtsamt på samma gång.
https://www.youtube.com/watch?v=Egy-EhQjAlg
https://www.youtube.com/watch?v=eQcwNjJ1llU
Filosofin kan inte berätta för alla huruvida de skall ha barn eller ej. Däremot anser jag att om man inte kan garantera sitt barn en acceptabel livskvalitet och rätt värderingar så att vederbörande inte begår brott så skall man inte ha barn.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera