Citat:
Ursprungligen postat av
Tandan
Det hela är rätt enkelt. Ge mig svar på precis allt i hela existensen, sedan får jag tvingas förhålla mig till det. Något mindre än det kommer aldrig räcka.
Tyvärr ligger det bortom min kapacitet, något jag insåg för många år sedan. Därför upphörde jag med sökandet, eller snarare begäret, efter svar på den frågan. Att sträva efter något som ligger utanför min räckvidd orsakade bara lidande för mig. I den kontexten såg jag mig själv som en åsna som jagar en morot framför sig men aldrig kan nå den.
När vi pratar om meningslöshet i sann bemärkelse handlar det om att försöka förstå något som ligger bortom vår förståelse, eller något som potentiellt inte existerar i objektiv bemärkelse. I subjektiv bemärkelse kan jag däremot utan större hinder konstruera vilken mening jag vill ge mitt liv. Men det har förstås inte samma känslomässiga betydelse att skapa en subjektiv mening som att objektivt finna ett observerbart syfte med livet.
Är inte detta det grundläggande problemet? Vi nöjer oss inte med en subjektivt konstruerad mening med livet; vi vill hitta en objektiv, kosmisk eller universell mening som gäller för oss alla som individer, men även för livet i sin helhet – för alla organismer, varje planet, varje solsystem, varje galax... för hela den kosmiska eller universella existensen?