Citat:
Ursprungligen postat av
Packetipiketen
Klicka bakåt för referensinlägget.
Jag tycker att det är en intressant tanke du har att Lisbeth kanske uppfattade Engström som någon form av myndig person. Då kan man ju kanske fråga sig varför hon inte fäste samma tilltro till Söderström, men då får man komma ihåg att Söderström verkar ha gått in med en mer konfrontativ och ifrågasättande attityd som kanske gjorde att Lisbeth slog bakut. Han tog tag i henne, han krävde att hon skulle identifiera sig med mera. Det kan ha stått i bjärt kontrast mot ”det sociala geniet” Engström som var bra på att ta människor och inte försökte ställa henne mot väggen. Lisbeths tendenser att inte spela med om hon kände sig inmålad i ett hörn är väl dokumenterade i utredningen. Kanske var Engström hennes trygga Holmér-figur där på Sveavägen.
Om man leker med tanken att Lisbeth trodde att Engström företrädde ordningsmakten ger det ju också en tänkbar förklaring till varför hon snäste av Söderström. Kanske upplevde hon att hon redan hade uppgett signalement och flyktväg och blev måttligt road när en ny myndighetsfigur plötsligt avkrävde henne samma information. Lisbeths ovilja att upprepa sig är också känd.
Enligt Anna Hage ska Lisbeth ha ställt sig och pekat in mot gränden och tydligt sagt att ditåt sprang gärningsmannen. Hon ska även ha beskrivit honom som ruggig och kanske något mer som Anna hade på tungan men inte lyckades få fram i förhör. Det är ett beteende som mig veterligen inte är återspeglat i någon polisrapport. Det finns ingen polis som med egna ögon sett Lisbeth agera så.
Då kan man ju verkligen undra vad som föranledde det och vem som var publiken. Engström är en rätt het kandidat. Det kan vara fragment av hennes samtal med Stig som Hage snappat upp.
Hages förstahandsuppgifter om att Lisbeth kommenterat gärningsmannen och pekat ut dennes flyktväg är anmärkningsvärda och går emot det gängse narrativet att Lisbeth var nästintill okontaktbar. Ett narrativ som Liljeros sålde in under rättegångarna där han hade ett egenintresse av att göra det.
E19-00-C:
FHL Lars Jonsson: Säger hon någonting typ att det verkar som att hon kände igen personen, denne man?
Anna Hage: Det var någonting om att hon sa att han en ruggig människa eller någonting sånt där.
FHL Lars Jonsson: En otäck person, dum?
Anna Hage: Ja någonting om att det var någon buse eller något sånt där. Det är så svårt, det står helt stilla i huvudet när man väl vill ta fram där och det ligger på tungan hela tiden, att det är någonting hon sa.
FHL Lars Jonsson: Yttrade hon någonting om att det var han som gjorde det, däråt sprang han eller något?
Anna Hage: Jo det sa hon, däråt sprang han och så stod hon och pekade mot gränden.
FHL Lars Jonsson: Det gjorde hon?
Anna Hage: Det gjorde hon ja, nu när du säger det, jo.
FHL Lars Jonsson: Så hon pekade då Tunnelgatan österut?
Anna Hage: Ja, jo det sa hon , däråt sprang han, jo.
Jag vet att du har påpekat att hon får ledande frågor, men jag tycker nog inte att bevisvärdet försvinner bara för det. Det är ändå en ganska målande beskrivning av en Lisbeth som står och pekar in i gränden.
Hage uppger även att Lisbeth inte sa något om vem hennes man var förrän polisen kom till platsen. Det stämmer väl med Engströms tidiga uppgifter om att han var osäker på vem som var skjuten.
